D & D, eller drakmuffen

Och här är pendangen till Fuoco e fiamme, den andra muff som ska till min ännu osedda vän. Gjord till nån som gillar mörka saker, grönt och som en gång ritade en cool vagina dentata. Jag hade alltså tänkt göra en tandad muff, men det blev inte bra, och jag tänker inte leta efter bra tandpärlor nu, så det fick bli en tandlös men snygg drakmuff i svart och grönt. Fokuspärlan går att snurra, från vanlig grön och genomskinlig (som här) till firepolished-glöd.

Att tråden syns är inte bara för att jag inte valde Fireline i Smoke, som färgar av sig nåt hemskt på fingrarna när man pärlar, utan för att jag tog en gulgrön tråd med flit, jag tyckte den skulle bli så bra med de gulgröna pärlorna jag hade tänkt mig till tänder. Eftersom tänderna kom sist och sket sig så blev det gulgrön tråd utan synbart skäl, och så får det vara med det. Hoppas hon gillar den i vilket fall som helst. 

Och nästa grej ska bli en efterapning av den lila fredskalla jag har på köksbordet i detta nu, tror jag. Om värken tillåter. Nu ser det ju ut som  jag är mer muffbesatt än pärlbesatt, men så är inte fallet, det är en tillfällighet. 

Fuoco e fiamme

Av nån anledning blev den här beställningsmuffen aldrig bloggad när den gjordes, fast jag var väldigt nöjd med den. Det är som om vanan att pärla hänger ihop med vanan att blogga grejerna på en gång. Nu lyckades jag pärla, men så långt som till att dokumentera den kom jag aldrig. Antagligen har det också med att göra att så mycket annat trängs i huvudet och det inte är saker som lämpar sig här, för att jag bestämt att det mest ska vara en pärlblogg. Och jag vill ju pärla och blogga om det mer, men ett bra tag har också värk hindrat mig, förutom att jag inte haft nåt pärltvång. Värken kan sitta i vägen för det andra också. Det är lite hönan och ägget över det hela, och jag bryr mig inte så mycket om vad som kom först, jag vill bara att det ska vara över... Nåväl. Här är Eld och lågor, gjord till en vän jag aldrig träffat. Eller inte träffat än snarare. Gjord utifrån hennes färgval och himla trevlig om jag får säga det själv. Två stycken olika iriserande rocaillepärlor, en pärlemopärla i fokus och rött läderband från Läderverkstan i Gamla stan. Ha ett fint liv, Fuoco e fiamme! 

Dive in!

Ja, go vänner, nu var det länge sen. Krockat med livet kan man väl säga att jag gjort. Det har inte hindrat mig från att pärla tidigare, tvärtom, det var ju krockande med livet som fick mig att börja pärla, men nu tog sig krockandet andra uttryck. Jag beklagar det, för jag trivs bättre som pärlare än opärlare, men det är nu inte mycket att göra åt. Nog om det, här kommer det en ljuvlig stillahavsturkos (egentligen ganska grön i mina ögon, men eftersom krav.specen var turkos säger vi turkos... ;)) pärlpimppi. Pimppi därför att den som ville ha den hade svårt för ordet muff, som jag bevisligen inte har svårt för. 

(Däremot så ryggar jag tillbaks lite när man kallar mina bebisar för fit*a eller snip*a. Det första är för rått för min smak (oavsett om det är en tonårs- eller medelålders dito, för att anknyta till en smaklös debatt jag tagit del av. Iofs gjorde den mig nyfiken så helt meningslös var den inte. Varför finns inte de smakerna som godisklubber-smaker så man kunde få reda på skillnaderna utan att bedriva studier in real life?) Sni*pa vill jag inte kalla dem heller, för för mig är det namnet på småtjejers dito och jag absolut inte att mina alster ska associeras till annat än consenting adults. Jupp, så PK är jag, och stolt över't dessutom.)

Pärlpimppin Dive in (namnet var ganska givet, även om jag tvekade för att det lät lite porrigt, i synnerhet direkt efter Slippery when wet, men det kommer inte att spela nån roll om fem minuter ens, så varför tveka?) är gjord i köperocaille från pärlaffär, jag minns inte vilken, och är helt underbart oljeskimrande i verkligheten vilket dessvärre inte syns på bild. Vidare är pärlan lite fasetterad, så den glittrar och glimrar så man blir helt bortkollrad (ja, jag är väldigt förtjust i den, den får mig att tänka på sjöjungfrur, sagor och allt möjligt trevligt). 

Pärlan är en vanlig sötvattenspärla som också är lite så där 80-taligt iriserande (älskar't...). Och läderbandet passar precis i färg, det är bara på bilden som det ser ut att diffa lite. Hoppas den som ska få den blir lika glad i den som jag. Och när jag har mindre ont i dum-armen ska jag blogga om de två muffar jag gjort utan att blogga dem (!!) för att jag tyckte de blev så misslyckade. Men jag har ju nu en gång bestämt att lägga upp allt, så snart kommer de upp ändå, Ordnung muss sein, ju. Blågul bäver 1 och 2. Namnet är skitbra, tanken också, muffarna not so much tyvärr. Så kan det gå.

Slippery when wet

När jag sist pratade med den jag tänker på som min pärlmuffsagent (to be) så pratade vi om möjliga muffar att göra. Eller inte möjliga, för allt möjligt är möjligt eller inte, men vad hon tyckte jag kunde göra, om hon skulle önska sig nån färgställning eller så. Hon sa olika metallic-varianter, men där är problemet att riktigt färgbeständiga såna pärlor inte är lätta att hitta samt är svindyra. Dels har jag inte pengar att köpa nya pärlor för nu  och särskilt inte dyra sådana, dels vet jag inte vem som skulle vilja lägga ännu mer pengar på en muff om jag nu gjorde en metallicvariant (jag vill ju gärna att de får nya hem). 

Och hur det nu var när vi diskuterade färger, former, texturer, tillstånd osv så sa jag att kunde göra en som riktigt gjorde skäl för orden "våtmark" som en synonym för muff (tydligen felaktigt) brukar sägas härröra från. Vi lämnar etymologin därhän. Jag gjorde muffen och här är den. Jag är väldigt nöjd med den, samtidigt som det är ungefär lika nervöst att lägga upp den som det var att lägga upp mensmuffen. Varför är jag så pryd, jag har ju ändå suttit och gjort den, vad är farligt liksom? Det är ju inte som att jag har tusentals läsare och den skulle sprida sig viralt... Jaja, nu ska jag exponera mig för rädslan lite. Antagligen händer i n k e n t i n k e n.

Den här hursomhelst gjord av finpärlor (de lite större, mörka skiftiga matta) från Zionesse, som inte längre finns, vanliga hederliga Gütermann-rocaille (de mörkrosa liksom glittriga) som man hittar på Åhléns och sybehörsaffärer och så en genomskinlig ändå större rocaille som är colourlined i vinrött-rosa (det som är blötman). Hade tänkt använda klara droppar till det senare, men när jag gick igenom röda lådan och hittade de här så tyckte jag de passade perfekt. Det kan ju tyckas märkligt att det fasta och det flytande så att säga går ihop, men jag ger mig själv den konstnärliga friheten. ;) Och så en rubin (billighets-) som storpärla på det. Och mörkrosa läderband som jag vill minnas jag köpt på Läderverkstan i Gamla stan.

Bling it, magistern, bling it!

Asså, ijänklien ville jag göra en Pussy riot-muff, och jag har t o m köpt nitar till den, men det är ett så sjukt tidsödande och tålamodsprövande projekt  (har nämligen tänkt att peyota ett hundhalsband och sen ha en muff till, hängande under i svart kedja, tror jag) att jag stack emellan med en "så blingig muff som det går", som förslaget från muffagenten to be lät. 

Och här är Roza Guldh, blingigare förmår jag inte tänka just nu, värkbruten, migränig och allt möjligt allt trist som jag är. Tänkte att Roza Guldh ska få ett halsband också, men jag måste klura ut hur det ska se ut först. Roza är gjord i rocaille och en tjeckisk fasetterad pärla och nån gyllene rocaille som jag inte vet hur färgbeständig den är, dessvärre.Nu när jag ser den på bild funderar jag på om storpärlan hellre skulle varit en sötvattenspärla, men jag har nog inga såna karamellrosa hemma, och den är här är hemskt fin i verkligheten, bara inte så synlig mitt i smeten som jag skulle vilja, så att säga.

Uppdatering: Jag satte en broschnål på baksidan, så nu kan Roza Guldh has som halsband, trätt på ett band i läder, sammet eller vad man nu vill ha, eller en kedja i "äkta gulmetall", eller så kan den bäras som brosch. Att den kan träs på nåt är för att den har små öron eller hällor på baksidan, vilket som tur är inte syns här. Gjorde så för att det kändes alltför mycket med det halsband jag började på, i samma slags vaxpärlor som Hallongrottemuffen. Och så för att variatio delectat, det var länge sen jag gjorde en pärlmuffsbrosch.

Interaktivitet, chakraregnbåge på Futu, samt Pussy riot

Fick bilder på mina chakraregnbågsörhängen som fått ny matte, och det var ju bra att de fick, för grejerna blir ledsna av att ligga i en uttjänt godisburk, och de passar dessutom henne mycket bättre än mig. Jag såg ut som en julgran i dem, medan de bara är färgglada och coola på henne, enligt mig. Här kan man se och bedöma det felv: 

http://friskapande.blogspot.se/2012/08/damp-det-ner-ett-par-orhangen-i.html

Förövrigt tänker jag varje gång jag hör om Pussy riot och rättegången mot dem att jag skulle vilja göra en muff på det temat, men det vete håken hur man ska få till. Jag tänker betong, graffiti, taggtråd och kanske lite anarkosyndikalistiskt rött och svart (och här visar jag hur total nollkoll jag har på Pussy riot och att jag bara går på egna associationer), men jag vet inte hur just det ska in i en muff, om det ens är värt att göra när de kanske borde associeras med nåt helt annat.  Jäjä. Trevlig lördag på er! 

GLÖD!

Jag fick en fråga om man kunde göra en muff som örhängen. Örhängen med en muff i vardera örat kändes fel, och hur skulle man göra med att ha det i ena örat, vad ska hända med andra örat då? Well, det fick vara som det ville med det, för idag när inte mycket annat gick att göra (jag vet, jag gnäller, men så är det) så kunde jag i alla fall peyota en liten glödfärgad muff och se hur den tog sig ut i örhängsform. 

Hade tänkt att ha den på kreol-stomme som jag skulle svärta med äggula, men det orkade jag inte till slut så det blev en örhängsbåge jag hade gjort tidigare. Riktigt trevligt, men eftersom jag inte vill ha en muff i örat och den som talade om det tycks bestämt sig för nåt annat (OBS, det här var ett experiment, inte ett försök att prångla på nån nåt, det kanske behöver förtydligas) så tror jag att den här blir ommonterad till halsband. Har jättesöta röda helrunda pärlor jag tror skulle passa bra till.

Annars är det här vanliga rocaille från Pärlehuset, en affär jag fortfarande saknar, särskilt som den var i sin första lokal, och så en fire polished-pärla i rött och orange, fast det orange syns inte, för det är gömt på insidan av det hela. Och så silver. Och nu skulle jag vilja ha tankeskärpa nog att komma på hur jag ska peyota den där hoyan jag tänkt på, eller en fredskalla, för det vore roligt att göra nåt annat. Tänka är dock en spetsinkompetens just nu, så vi får se hur det går.

Uppdatering: Den som undrade hur en öronmuff skulle kunna tänkas se ut vill ha den, så lilla Glöd ska ut i världen. Jäääj! Och ny uppdatering, så här sen den ut på min rara muffagent to be! Om ni visste hur det gläder mig att se mina alster på.

One love - monterad

Kärlek och monterat lät ju inte så bra ihop, men muffen med rastafärger heter One love, så det är inte mycket att göra åt. Och synbortfallsskiten verkar inte heller vara så mycket att göra åt, så jag blir väldigt kortfattad nu, för strax ska horisontalläge intas så kanske jag slipper kalejdoskopseendet om en stund. Som ni som läser (jag vet ju inte vem som gör det nu, och jag misstänker att den nya ordverifieringen kan vara en bov i sammanhanget, eftersom den är helt omöjlig att tyda i mina ögon, i alla fall inne hos andra bloggare) så monterar jag nu mest muffar jag gjort tidigare, som nåt slags pärlandets feng shui-ande. Och efter två afrika-inspirerade halsband föll sig vale tnaturligt vid nästa monteringsmission, så klart skulle en afrikaflaggsfärgad muff vara nästa muff till rakning (no pun intended, men det får stå kvar för det lät roligt, även om det kanske var under bältet. Eller helt säkert under bältet.). Och jag skulle bli fåordig var det ja. 

Halsbandet är monterat på svarta glaspärlor jag köpt som rea-armband som slaktats. Pärlorna ser svarta ut, men håller man dem mot ljus så är de kanske lite genomskinligt lila, lite som de superfina 50-tals peppar- och saltkaren jag fått, som också ser svarta ut men ändrar sig om man håller dem mot solljus. Det om det. Det här halsbandet skulle få förstärkta stroppar (de trefärgade pärlorna är lika de som kom från Ghana men är mindre, och köpta här) på båda sidorna, men jag hade redan kört genom flera varv med Fireline för att det säkert ska hålla, och då gick nålen sönder. Försökte komma igenom med en tunnare nål med det ville sig inte, så det får vara så, ojämnt. Låt oss se det som en övning i att saker och ting inte måste vara perfekta. Slutligen, idag har jag sportat (har jag nånsin använt ordet tidigare?) Voivit*u, och det hände i n k e n t i n k e n, förutom att halsbandet är lite för långt för min smala hals, så ibland gjorde muffen en halv sartomortal och hamnade bak- och fram. Men ingen blängde, sa nåt, fnissade eller nåt. Gäss!

Chokladrippel

Idag hade jag tänkt mig göra ett ärende i närmsta förorten, men näsan tyckte den skulle spruta blod, så det blev toapapperstuss i näsan och göra klart det här halsbandet, som jag gjorde för att se hur det skulle se ut med ett helmatchat halsband. Och vad säger då Pärlbesatts jury? Well, jag gillade det förra med de rödgulgröna pärlorna som påminde om så många afrikanska flaggor, men jag gillar det här också. Här blev det extra Afrika på ett annat sätt, med kaurisnäckan som lås. 

De benvita pärlorna är köpta på nån marknad i Paris, den här gången, men fanken vet vad det är för material. Det kan vara trä, det kan vara såna där små fiskben, det kan vara horn, dock tror jag inte det är plast. I så fall väldigt organic looking plast. Kaurin kommer från en bisaap och curaay-doftande last med pärlor som köptes åt mig i Gambia. Och hänget är som sagt från Sandaga-marknaden i Dakar. Det ser ut som trä på baksidan, men är det vita infällt horn? Osvuret är bäst. 

Och öglorna är som sagt gjorda av min gode vän, som också gjort den utfällbara frimurarkulan (där kom vi långt bort från Afrika plötsligt...) jag lade upp nån gång för länge sen, för att jag var - och är - så dödsimpad av den. Nu, dags att byta tuss. Och förresten: jag skall icke virka med vaxad tråd mer. Det är kletigt, sirapströgt och man får så in i bänken ont i fingrarna Eller nej, om nån ville ha nåt som var virkat i det så skulle jag överväga det. Men inte på eget bevåg så här. Inte på ett tag i alla fall. <--- Snacka om värdelös disclaimer.

Afrika dubbelt upp

Låg häromdagen sömnlös och kom av nån anledning att tänka på hängen jag ännu inte använt, fast jag gillar dem och jag fick dem av nån som sällan köpt pärlor till mig fast tillfälle funnits (och hur lät inte det då, som om det var folks skyldighet... Så menar jag inte, bara att när jag VET att det finns fantastiska pärlor nånstans där nån är så ser jag gärna att några av dessa kommer med hem till mig.... Och att jag är väldigt tacksam att jag fick pärlor de gånger jag fått det av den personen, särskilt som personen i fråga har den mycket giltiga ursäkten att "inte veta vad som är snyggt" och vad jag vill ha. Här blev det alltså en mycket lyckat slumpköp! Nuff said.) 

Så blev det dag och så blev det natt igen och inget gjordes med hängena i fråga, men så igår när huvudet åter trilskades med mig (jag verkar ha fått migrän, dixit doktorn alltså, inte onkel Google) så var pärlande det enda jag klarade efter att ha sovit och det man kan göra med ett halvsidesdumt huvud. 

Och DÅ, då var det dags för det ljuvligt repetitiva pärlvirkandet (en syssla som jag skulle jämföra med vad nån skrev om pannkaksstekande, där man inte behöver tänka, men måste vara riktigt närvarande), de fina trefärgade pärlorna köpta i Ghana av en snäll människa och hänget köpt i Senegal av en annan snäll människa (som sagt). Jag tror hänget är i ben, men är inte hundra på det. Själva halsbandet är virkat (i vaxad bomullstråd) till ett par meters längd, med en pärla var femte ögla (eller heter det maska, jag är inte haj på virkning) och sen tvinnat på sig själv. Så har jag satt en virkad tåt som stängningsmekanism men funderar på om jag ska göra ett lås av en kaurisnäcka. Kanske de är för ömtåliga, och kanske det blir för mycket Serrekunda Market och marché de Sandaga över det hela då? Och så sitter hänget på öglor gjorda av en annan snäll människa (vilken tur jag har, eller hur? Obs - jag är inte ironisk). 

Den som köpte hänget undrade lite försynt om pärlorna verkligen passade ihop med hänget, dvs kunde man ha gulrödgröna pärlor ihop med ett hänge som är brunt och benvitt? Det kanske inte matchar sa jag, men jag tycker det passar (tänker osökt på tv-programmet What not to wear här...), och då får det vara så. Själv kommer jag inte att ha det på mig, för jag trivs varken i brunt eller gult, men det gör inget, det var roligt att göra. Och nu ska jag nog göra ett till, jag har tråd och hängen kvar. Nu blir det nog ett übermatchat däremot, med benvita pärlor, kanske i trä. Åsikter mottages tacksamt, kring matchande kontra inte-matchande eller (nästan) vad som helst. Och här skulle jag nääääästan vilja avsluta med en leende smajli.

Veckans Sötchock - missa inte - eller monterad Hallongrotta

Som den som läser mig noterat så kreeras det inga direkta nyheter nu utan jag monterar muffar, krympplast-hängen (och förmodligen andra hängen också så småningom), i väntan inte på Godot men väl på att knoppen ska funka till sånt jag behöver få den att funka till. Det känns finns att få ihop helheter av delar. Och så är det intressant att konstatera att helt utan att ha bestämt mig för att varannan pärla av en sort och varannan av en annan är nåt jag måste köra med nu, så är det det jag gjort nu ett antal gånger. 

Gillar muffarna monterade på mer konventionella halsband också, på nåt sätt gör det dem mer rättvisa, om man ser till allt jobb som ligger bakom en sån. Eller så tar man strålglansen ifrån dem när man har dem på annat än ett vanligt band...? Det är nog upp till betraktaren. Men jag är nöjd, och så länge ingen anmäler sitt intresse för att bli ny matte till nån så är det gott nog att jag är nöjd. Typ. Klockan är mycket och jag borde sova och inte blogga (för man skriver nog rappakalja så här dags), men nu när den är färdig vill jag lägga upp den, för jag vill inte sätta på datorn det första jag gör i morgon, då hoppas jag vara i skick att göra det där jag måste. 

För att återgå till Sötchocken... Vadan denna rubrik? Jo, jag tycker att glaspärlorna i kallrosa och bruten vitt på nåt sätt ser ut som kakglasyr, eller dopdragéer (såna där sockeröverdragna mandlar). Och sammetsbandet är ju så rart... Det ser kanske ut som det sticker av i färgen men i verkligheten är den ljungiga lilan apsnygg till muffen. Bandet är förstås från Folckers band (vid det här laget borde jag få rabatt...). Undras om jag ska våga mig tillbaks till Hallongrottan och visa den i monterat skick? Minns inte exakt vad som hände när jag gick dit sist med den, men uppenbarligen gick det mindre bra, eftersom jag kom hem med den (you can't win them all, antar jag). 

 Tyvärr vågar jag inte ha Hallongrottan på mig själv och färgerna är fel på mig också. Fast oavsett om den hamnar i en låda här hemma eller kommer ut i världen så är jag lite mallig över att den är helt och hållet fastsydd, dvs halsbandet går inte bakom muffen utan jag har sytt/vävt mig fram till andra sidan, så den torde vara extra hållbar (säger jag som tappade en sten i spyflugearmbandet tredje gången jag hade det på mig. Så kan det gå när man köper delar av sitt material begagnat), och att jag gjort så är verkligen en förbättring sen t ex mina första muffar, som satt fast i en ögla som kunde rivas loss om man t ex dansade för häftigt (som jag fick höra om en. Fast då blev jag grymt smickrad över att de åkte tillbaks till stället och letade fram den. Självklart lagar jag också sånt, om såna incidenter inträffar, om det nu behövs sägas.) Nu, gonatt, och må onsdagen vara hagelfri och pigg, tack så mycket!

Kometen kommer

Fortsätter med Projekt Vänta-på-ork-i-kropp-och-knopp-och-göra-vettiga-saker-under-tiden, nu med att montera Alien-muffen. Som synes gör jag "riktiga" halsband av muffarna just nu, istället för att sätta dem i läderband. Det blir nog några fina band från Folckers också vad det lider. Assistenten tycker den borde heta Robot-muff, men nu är det en gång (alla gånger!) jag som gjort den och jag döpte den redan när den gjordes så nej. Månstenen (den såldes som det, men jag har mina dubier) som sitter mitt på tycker jag ser lite Milky way-ig ut, så det passar bra med rymd, förutom att själva muffen är grönaktig och metallisk och därmed alienig (som jag om jag hade sett nån...) Fast den är faktiskt lite avskavd i det gröna och silvrigare där, då den är några år gammal och pärlorna tydligen inte är helt hundra färgbeständiga, fast det var fin- och dyrpärlor från Japan, köpta på Zionesse, en affär som jag SAKNAR). Förlåt för den gräsliga meningsbyggnaden. 

 

Pärlorna på halsbandet är i glas som ser ut som månsten och ger helt ljuvliga skuggor mot det man håller det mot, och kommer från halsband jag köpt för att ta pärlorna. Sen är det tjeckiska fire polished-pärlor jag fått från Frankrike, samt rocaille jag inte minns var jag köpte. Assistenten lyssnade på Laleh när jag satt med det här, och "In the comet" hade ju passat bra som rubrik på inlägget, men det var nog den sämsta låten på skivan, medan Kometen kommer och Tove Jansson överhuvud sällan är fel. Att det är två bilder är för att ingen av bilderna blev riktigt bra, muffen hamnade fel (och hur lät inte det då?) hela tiden. Jag MÅSTE lära mig att hantera kameran, helt enkelt.

Pärlbesatt bland trollsländor, myror och spyflugor

Ibland bjuder tillvaron på ett sällsynt bra tillfälle att peyota sig lugn och fin igen. Till exempel när man ska leta efter nåt särskilt med med en person som redan gjort för mycket den dagen och också har väldigt bestämda åsikter om vad den letar efter, i affärer fulla av reafyndk*ta människor, lysrörsbelysning och skvalmusik. 

Nu tackar jag alltså den som lärde mig peyota, den som köpte den trollsländeblänkande (det syns tyvärr inte här), den som köpte  billighetsrocaillen i Gambia åt mig, den som gav bort ett halsband till Myrorna så jag kunde köpa det i akt och mening att använda låset (och pärlorna så småningom, men det var det vackra låset jag ville åt), och som ovan nämnt även tillvaron för nämnda pedagogiska utmaning, som bäst togs ur systemet med den tankebefriade och repetitiva sysselsättning som peyotande är. 

Jag som alltid varit svag för flerfärgat (tänk Begonia Rex), moaré, bensinfläcksskimmer, såpbubblor och liknande, är mycket nöjd med mitt armband vars spyflugeskimrande prakt inte görs rättvisa på skannerbilden.

Exponering, habituering und so weiter, fortfarande med Kali!

När jag lade upp Kali på annat ställe igår visade det sig att flera ville gå med döskallar runt halsen. Ingen folkmassa, men några stycken. Den som först sade det blev så till sig över halsbandet att det blev hon som fick den, det känns ju bra att mina bebisar hamnar i rätt hem (tro't eller ej). Men det störde mig att jag kunnat göra fler nya mattar glada (och mig själv på samma gång, av flera olika skäl) så jag rotade fram svart krympplast jag inte trodde jag hade nån av, och gjorde en Kali till. Hon blev lite mindre än den förra som jag inte mindes hur stor jag hade börjat med att göra, det är svårt att veta hur mycket det ska krympa - och också lite mindre detaljerad därmed -, men storleken passar bra med resten av halsbandet som är långt diskretare än det första. 

Jag hade bara några kvar av de stora fasetterade tjeckiska svarta pärlorna (många adjektiv där...) och bara några av de svartvita döskallarna. Så det blev svarta keramikpärlor, och de gula skallarna jag tog istället (nu har jag inga fler såna) tycker jag nästan blev bättre, de ser lagom katakomb-mässiga ut. Öglorna i silver är fortfarande vännens Es verk. Egentligen ska väl Kali ha dem om halsen, men det är svårt att ordna. Sen trodde jag att halsbandet var längre än det var, så när jag testade och upptäckte det fick det bli den där långa stroppen till låset, som inte ser så snygg ut på bild. Men på, på är det faktiskt jättebra så, för stroppen syns naturligtvis inte och skallarna hamnar precis rätt. Om jag får säga det själv, och det får jag ju. Nu är jag snart färdig för att gå på Naturhysteriska Riskmuseets alla salar, så nu får det vara slut på det här KBT-andet för det här gången.

KBT med Kali

Ijenklien skulle jag göra nåt helt annat än att pärla, men det klarar inte huvudet av just nu, så medan jag väntar på att huvudet ska bli mer samarbetsvilligt försöker jag göra andra vettiga saker. Igår blev det dammsugande och moppande, trots värmen (kanske högst rationellt att städa när man ändå är genomsvettig), och idag har jag gått igenom pyssellådor som kom i oordning (läs värre oordning) vid flytten. 

Hade glömt hur fantastiskt meditativt det är att färgsortera pärlor och försöka reda ut härvor med works in process (eller bara misslyckade alster man inte kommit sig för med att slakta, för kanske, nån gång, längre fram....). Hur som helst så hittade jag både wzzzt-en (grejen som man bränner tråd med) och Fatma-händerna jag fick från Marocko (tack för dem, S!) och till och med en kökskniv som jag tydligen lade ner i en låda när jag gjorde klart smörmuffen, och hade saknat liksom wzzt-en och Fatma-händerna. Mycket bra. 

Och så hittade jag mina hängen i krympplast och tänkte "Fanken, Kali förtjänar faktiskt att få ett halsband. Och här har jag stora svarta pärlor som skulle passa till det. Det tar vi nån dag framöver." Och så när jag låg i badet och läste (Oliver Sacks Det inre ögat), så kom jag på att jag ju hade ett gäng små döskallar kvar. När jag kom upp ur badet blev hon gjord, hux flux, precis som med städningen igår, som jag inte heller hade bestämt mig för utan bara plötsligt fann mig göra. 

Jag är riktigt nöjd med henne men kommer INTE att ha henne på mig, bara att hantera de där små plastskallarna var alldeles nog för mig (därav KBT i namnet). Jo, vad är det i då? Fasetterade glaspärlor från Continenta, dryga centimetern långa, plastskallar från armband jag köpt för att slakta (passar ju bra i det här sammanhanget...) och ett drygt 5 cm långt hänge jag gjorde i krympplast när jag höll på med det. Öglorna har en vän gjort när han övade på att göra såna för att göra en brynja, om jag minns rätt. Tack, E!

Uppdatering: Och så här blev det på. Jättenöjd, både med att Kali fick nya kompisar på stört, och bra sådana, och så gillar jag bilderna. Borde nog lära mig att använda kameran jag fick för ett tag sen, även om skanner-varianten är praktisk. 

Hit hen eller Essistensens elastiska

Beställningsverk > hit man > hit woman > hit (wo)man > hit hen. Så gick min associationskedja från det att Assistenten sa att h*n ville ha ett elastiskt armband i genomskinligt och sötvattenspärlor. Då var det allt tur att jag lyckades rota fram den där felande kartongen jag hela tiden undrat var den var, där den vita lådan låg (eller de tre vita lådorna som står ovanpå varann snarare). Jo, nog var den längst ner av alla kartonger i förrådet. Det stod visserligen Pyssel Uppe tydligt på kartongen men det blev lite logistikstrul vid flytten så jag förstår att ingen hann/tänkte på att läsa på kartongerna. Och i den lådan låg också bandlådan, precis som jag hoppats. Så nu kan jag jobba på bättre premisser, och underbart nog har jag också lust till det.  Vad det blir får vi se! Kanske nåt som fångar solkatter, det har jag länge velat ha. Helst en solar powered rainbow maker, men det duger nog fint med en kristallprisma också.

Voi vitt* - nu med halsband

Hittade inte bandlådan och har inte varit i förrådet och letat, då midsommar kom emellan, så nu fick det bli ett vanligt halsband till min lilla fina smörmuff. Jag tycker hon är så lyckad i formen, så jag tänkte faktiskt utmana mina rädslor (så utomordentligt fånig jag känner mig nu) och ha henne på mig och då behövs nån form av upphängningsanordning. 

Det blev svarta fasettslipade glaspärlor från Continenta och en sötvattenspärla som lås. Ser hemskt trevligt ut på, faktisch, om jag får säga det själv och det torde jag väl få, i min blogg. Vad som bekymrar mig lite är att jag inte heller hittat wzzt-en (det vill säga lödgrejen man bränner trådändar med), så det här är knutet, och knutar och Fireline går inte ihop. Måste nog rota rätt på wzzt-en, om jag inte en dag vill stå och se dum ut i ett hav av pärlor. Eller en pöl, snarare.

Och om nån skulle ramla in här och undra varför det stackars halsbandet heter Voi vit*u, så läs det förra inlägget. (Kan bara upprepa att det är en liten hommage till Eija Hetekivi Olssons bok Ingenbarnsland. 

Voi vit*u - hommage till Ingenbarnsland

När jag på fritiden inte pysslar med vurmen för stunden, vad den nu är, så läser jag kopiöst. Mest facklitteratur (för nöjes- och förkovrans skull) och deckare (som hjärnrens, fast de måste ändå vara välskrivna) men även en del annan skönlitteratur. Och bland det bästa jag läst på sistone är Ingenbarnsland, av Eija Hetekivi Olsson. Den var rolig, grym, smart, välskriven med ett eget språk som jag fann mycket nöje i ("knädarrade mig till skolan"), och den lyckades - vilket få gör - ge mig hejdlösa flashbacks till min egen tonårstid. 

Så häromdagen när jag hade lagt upp mikromuffen, fått pepp kring att göra fler och tänkte jag på vad man skulle kunna variera sig med, såg jag plötsligt framför mig en smörmuff. Jag är medveten om att smöret här lika bra kan betyda nåt annat, som fy eller vara ett allmänt förstärkningsord - jag är inte haj på finska - men i boken står det uttryckligen voi vit*u smör fit*a (med det ena kursivt eller inom parentes, jag minns inte nu) så jag behåller det så, och presenterar alltså en smörgul (det syns dåligt på bilden - skannern tycks vara dagsformsberoende förutom färgblind) muff som en liten hyllning till en riktigt kalasbra bok, litteratur, böcker och läsning i allmänhet. Muffen är ca 4 cm, och skulle ha ett band om jag bara hade hittat bandlådan. Tror den ligger i en kartong i källaren. Eller hoppas, snarare.

Nästa gång jag peyotar skulle jag vilja göra en Hoya carnosa-blomma, som jag älskar, men jag har ännu inte fnulat ut hur det ska gå till att få de yttre spetsarna på trianglarna ospetsiga. (Googla på porslinsblomman i närbild om ni - om nån läser- undrar vad jag menar.)

Strö inte pärlor för svin, eller muffring

Jäääj! Jag köpte nya nålar och kom på att jag ju kunde göra en annan ring än en av silvertråd. Sötvattenspärlor t ex. De kanske inte mår så bra av mina svettiga händer, men what the heck. Det är verkligen ett härke att pärla med 15/0, en nål bröts och jag fick dra fram resten av nålen med hjälp av tänderna. Men men men - och det är det viktiga - jag är grymt nöjd med min pärla, som inte ska kastas för svin, oh no. Och medan jag låg sömnlös i natt och funderade över en fadäs jag gjorde igår, så tänkte jag på att jag kanske skulle kvotera in lite manlig fägring, så jag kanske kan få användning för den förträffliga bollfransen de har på Folckers. To be continued...

Pärlbesatt proudly presents pyttemuff!

Ha! Det gick några timmar mellan örhängena och nästa alster! Jag blev så sugen på peyote när jag hade näsan i pärllådorna, så jag tänkte det var dags att förverkliga en sak jag tänkt på: en muffring. (Det låter som rattmuff, ju.) Förfärdigade alltså muff  i 15/0 som är en helsickes storlek att jobba med. Stack mig tre gånger (big eye-nål är ingen favorit, men jag hittade inga andra), men med en stor dos envishet blev den klar. Däremot räckte inte envisheten till att göra en ring av silvertråd, så den klippte jag bort. Kanske jag vågar mig på att ha den som halsband, fast den är mer naturalistisk än minimuffen i genomskinliga pärlor. Världsliga dilemman är ack så behagliga. (Tråden som sticker fram har jag inte kunnat bränna för jag hittar inte wzzzt-en. Får leta. Annan disclaimer, jag har faktiskt inte gula häxnaglar i verkligheten. Urk vad de ser ut här...)

Ayurvardag eller gorge de pigeon

Ayurvardag? Nej, det här blogginlägget har ingenting med ayurveda att göra, men jag tyckte namnet skulle vara roligt på ett ayurvedisk vardagligt lunchhak. Sen hade jag tänkt att nästa alster skulle bli nåt med chakrafärgerna, men si, det blev det inte, för idag när jag inte lyckades få tag på den deckare jag ville ha tänkte jag att jag också behöver ett par vanliga vardagsörhängen och att det var rent gruvligt länge sen jag tångade nåt eller pärlade nåt överhuvudtaget, annat har kommit emellan big time (men det SKA bli ändring på det, är det tänkt). 

Så fram med silver, tänger och swarovskisar i färgen heliotrop. Och där kommer vardagen in. Pärlorna ser ju grå ut, men tittar man närmare så skimrar de i lila och grönt, som duvbröst. Duvor tänker många tydligen på som äckliga, störande och extremt oanseligt vardagliga, men hur vackra är de inte om man tittar lite närmare inte bara på det skimrande bröstet utan de vackra rundade linjerna? Jag har länge tänkt att jag skulle göra nåt inspirerat av dem, fast nu har jag glömt vad det var jag hade tänkt göra. Nu blev det lite smågrå ojämna vardagsörhängen, för vardag väljer jag framför helg och fest, alla gånger.

The real folkhemsdeal, fantasteak eller nu skriver jag ett fuskinlägg

Jupp, jag skriver ett fuskinlägg, för att det är för mycket som ligger och skvalpar, jag har ingen annan blogg och har lämnat andra nätarenor, så nu kommer skvalpet här. Det har med en annan slags besatthet att göra än pärlor, men vi kan säga att det är fortsättningen på Aronia-inlägget, för det är alldeles sant. Jo, jag har alltså lyckats flytta.Vi bor nu högst upp i låghus, inte i en illtrafikerad korsning och hyran är väsentligt mycket lägre. Precis det jag ville. Sen var jag väl inte alldeles överlycklig över området när bytet blev av, men när jag väl kom hit så blev jag desto gladare. Oh, min lilla femtiotalspärla vad du är fin! Och finare ska du bli! Helst i förrgår. (Ja, jag har lite svårt med väntan.) När vi flyttade var det inte bara en massa meck med själva flytten, utan huset fasadrenoveras och fönstren skulle bytas. Det springer alltså folk inne hos oss och utanför fönstren, som dessutom är inplastade, och det borras, bittida och sent. Inte så kul, men This Too Shall Pass, och det blir ju bra SEN (öva perspektivskifte galore). 

Sen skulle det målas om inne för att få bort en del alltför åttio- och tidigt nittiotal, och det är där vi kommer in på det jag inte riktigt får ur skallen. Jag ville ju veta hur det såg när det byggdes, inomhus. Var det tapetserat i köket (konstigt med tanke att det inte finns fläkt) och var det i så fall kommunalgrå tapeter (byggtapeter) eller nåt annat? Om det var målat, vad var det för färg? Och köksluckorna, de underbara skjutskåpen och skåpen med ticka-reglar, vad hade de för färg? Och alla fina skåp som städskåp, klädkammare (flera, som man kan gå in i!) och tvättskåp, alla med varsin fin nästan ciselerad nyckel, vad hade de för färg? Hur såg golven ut?  Och gabondörrarna, var de lackade då med, eller kunde man olja dem med t ex teakolja. Osv osv ad nauseam.

Si, det var en annan femma att få reda på. Jag har talat med fastighetsskötaren, lokalkontoret och stora kontoret, men de säger att de inte har en aning, de har inga prospekt, reklamblad eller nåt kvar från tidigt 50-tal. Jag betvivlar det, men kanske de inte vet var sånt ligger, kanske det inte är tillgängligt för nyfikna hyresgäster eller så orkar eller hinner de inte. Så talade jag med Stadsmuseets faktarum, och Stadsbyggnadskontoret, och Arkitekturmuseet (eftersom de gett ut en skrift om Curt Strehlenert som ritade huset ihop med Olle Elgquist), och HSB, eftersom Strehlenert tydligen (dixit moster Wiki) var chef för tekniska kontoret där mellan 1942-1975 (!) och så skrev jag slutligen till hon på DN som har råkoll (hon kunde tipsa om Skansens Byggnadsvård, det övriga hon skrev hade jag redan koll på). 

Men tji fick jag, och till slut skulle ju målarn komma och fixa och jag fick dra till med nåt. Det blev jättebra, fast jag bara hade det allra billigaste standardsortimentet att välja på (ont om pengar är det gott om, så inga fancy designertapeter i nytryck här inte). Nej, det blev stockholmsvitt på väggarna och gråblå luckor (som jag ännu inte sett, men vi kommer dit) i köket. Tyvärr målat direkt på tapeten, så man ser den ack så fula bården mitt på väggen men håhåjaja snacka om i-landsproblem. Så blev det turkos (jag skulle kalla det aqua eller mint men har fått veta att jag är färgblind) i ena sovrummet och ljusgrått vardagsrummet, där vi tog upp dörren som hade satts för med en gipsplatta. Det blev mycket bättre med att kunna gå runt runt. Vill inte prata om flöde riktigt men det känns mer RÄTT, för det var ju så det var tänkt från början. Plus att huset nog inte är så väl ventilerat, så luftcirkulationen behövs. Det om det. 

När killen som skulle ta bort luckorna för att ta dem till lackering så hade han sönder lite av såväl färg som trä på alldeles nymålade snickerierna. Hela tiden var jag rädd att luckorna skulle gå sönder, för det såg så ut, så det här var inte så farligt, men lite dumt ändå. När jag ringde lokalkontoret för att be om att få det fixat och stod och tittade på skåpen i fråga såg jag.... kryp. Jäck!! Ringde Anticimex, som trodde det var nån bagge eller nån änger. (Det var fläckig änger). Vet inte om ängrarna bott där hela tiden eller kommit fram för att vi har mer käk i skåpen eller om vi kom med dem. Anticimex-killen trodde de funnits där hela tiden och att jag inte sett dem för att luckorna var för. Never mind. Vad jag skulle komma till var att de bara kunde komma idag eller om fjorton dagar. Idag var annars dagen då luckorna skulle komma. Så nu är vi luck- och lådlösa i en vecka till, men det är inga större problem. Bara jag slipper vara fler hemma är vi som går på två ben så är jag nöjd. Tre sexbenade (?) har jag funnit med bena i vädret och fler har nog mött sin skapare i de sextio år gamla skrymslena i det skåp där jag såg dem.

Eller nej, jag är inte riktigt nöjd, för jag tänker mest på att jag hur jag ska mata femtiotalspärlan med 

- ett hallbord eller en telefonbänk i teak, från Edsbyn, Bodafors eller nåt liknande (jag låter kanske som jag kan, men det där är bara vad jag snappat upp när jag vänt på grejer jag gillat)

- en stor spegel med fasat glas och bultar/nitar på och kanske lampetter till, om det inte blir löjligt mycket på en gång då

- en stringhylla till kokböckerna, de får inte plats på den fina lackerade bänkskivan, där bor moderniteter som mikro och vattenkokare (äkta eller oäkta bryr jag mig inte om, jag har inte fallit helt för samlarmanin)

- en låååång matta till köket, lite för att dölja det inte så vackra låtsasfurugolvet (det är i bra skick liksom det mesta här, det är bara att rummet och/eller golvet är lite snett, så jag blir sjösjuk när jag tittar ner, och så passar inte låtsasfuru så bra just där tycker jag tralala)

- snygga pinnstolar, tänk Fanett minus några nollor (dvs, det kan gott vara kopior eller nyproduktion, jag är som sagt inte så ortodox)

- en taklampa med lampetter och kanske tofsar (allt måste inte vara femtiotal, de hade väl arvegods och "omoderna" saker även då för tiden?)

- en soffa och/eller fåtöljer om det går att hitta fräscha begagnade (det känns lite scary med tanke på just kryp och att jag inte vet vilka som gjort det folk gör i soffor som gör dem - sofforna - ofräscha, men jag minns och saknar mina fantastiska fyrtiotalsfåtöljer, så jag håller nog utkik ändå)

- gardiner, även om jag inte är så mycket för gardiner och har taskig koll på mönster från då, för det enda jag samlat på mig av femtiotalssaker hittills är bruksporslin, och så möbler, fast då inte genom loppis/antikvariatletande utan för att jag fått dem från nån som köpt dem på bondauktion innan begrepp som retro och vintage fanns

- lite fler djupa tallrikar, helst i vinrött, blått, grått (som t.ex. Bimbo), bara inte brunt

Och som sagt finns det egentligen inga pengar att handla för alls, så det blir till att ta en sak i taget med mycket tid emellan och så ska jag råka ha tur när jag går på loppis. Ja, för det är inget kul att köpa saker i en affär där man redan på förhand vet att det mesta finns, det är den där ovissheten med om jag kommer att hitta nåt, för mycket för plånboken och ryggen, eller ingenting som är grejen med att kajka till andra sidan stan och botanisera i sunkluktande lokaler. (Fast vinner jag på lotto, ärver eller nåt så kan det tänkas att jag gör ett avsteg från ovanstående och köper halva Tid och R*m eller Linne och L*ump på ett bräde, nu ska vi inte vara kinkiga). Ja, det var det det. Nu har jag lämnat min önskelista till kosmos, och berättat vad jag tänker på för att trösta mig för att jag har så sakramentskat' ont efter flytten så snart jag gör nåt (handla, städa, flytta blommor för att fönsternissarna ska göra vad de nu gör), dessutom ligger efter med annat och allt annat som jag inte ska prata om här. Och för att det inte ska bli ett fullständigt fuskinlägg så illustrerar jag med kylskåpsmagneter jag förfärdigade idag. Som synes var jag lite snabb på att klippa till rundlarna, så orden sitter på sniskan, men meningen går ju fram i alla fall.

Från prodrop till twodrop

Jahapp. Då var jag här då. Varför jag varit borta? Jo, förutom det som brukar fylla mina dagar och sinne upp över kanten så har jag återgått till studierna, och det är jädrariminlillalåda ingen lek, särskilt under rådande s.k omständigheter. Men det är samtidigt roligt och bra jada jada. Jada jada för att när man mest känner sig jagad och otillräcklig vad man än gör så känns det där med "roligt och bra" mest i nån slags teori. Men det kommer bättre dagar nu, det vet jag.

Hursomhelst så tänkte jag för ett tag sen att nu tar jag och testar twodrop peyote och gör samtidigt nåt av de där stora klunsarna till bokstavspärlor och av detta gör jag mig en påminnelse som är mer påtaglig än det ständiga mantrandet. Tydliggörande pedagogik. Hade kanske varit ännu bättre med en bild, men hur ritar man man This too shall pass utan att det blir gravvårdar? Nevermind. Här är mitt knöliga vingliga Alfapetsparti med mitt mantra, alltså. Och varför det är så knöligt och vingligt? Jag är ovan att pärla nu, twodrop peyote var helt nytt, bokstavspärlorna har så hål så de var svåra att få på plats och ja, det räcker som skäl. Men det gör inget, för det viktiga är inte att det är så himla vackert, utan att jag gjorde't. Faktisch. (Fast jag ångrar att jag inte kunde vänta på att ha köpt mörkgrå Fireline, den där vita linan som sticker fram känns sådär. Nåväl.)

 

Oidentifierad (oflygande) buske

Av olika skäl behöver jag flytta. För ett bra tag sen påbörjade jag alltså försök att byta min lägenhet (allt som går att hyra av sig självt är ju typ utsålt, men det här är inte en politisk blogg så där slutar den passusen). Bostadsbytarförsöken har gett mig åtskilliga fler tillfällen att fundera över mina medmänniskor, t ex när nån försökt byta bort en lägenhet de hyr i andra hand, eller bett mig komma på visning för att först efter visningen berätta att de har fogden efter sig... För varje gång jag loggat in på bostadsbytarsajterna, haft eller gått på en visning har jag tänkt att det här borde det göras en dokumentär, eller en dokusåpa, om. 

Varför berättar jag det här? Jo, därför att när det kändes som vi nått vägs ände med det som erbjöds på nätet så tänkte jag att jag skulle göra det jag kanske skulle börjat med, nämligen sätta upp lappar i närområdet. Sagt och gjort, ut med lappar, häftstift och tejp och annonsera. Och på mina Operation lappning-rundor, gjorda i strålande höstväder, bjöds jag på så mycket höstfägring att det var värt trippen bara för det (även om de som känner mig vet att jag gillar att gå på suburban exploration-turer oavsett). Jag har sett så många träd och buskar med de vackraste färger och mest intrikata och oväntade färgkombinationer att det fyllde de inre skönhetslagren för lång tid framåt. Och som jag önskade att jag skulle kunna återskapa nåt av detta! 

Till exempel busken med mörkt rubinröda lite transparenta nyponliknande små bär och omväxlande knallgula och lika knalliga Granny smith-gröna löv. Eller det jag gett mig på här, buskarna med grålilabruna stammar, fullt fullt fullt med svarta (eller kanske lite blåsvarta?) bär och så högst upp som en söt men nästan lite fånig vimpel, ett ensamt absolut neonigt orangerosa blad. Så ljuvliga. Jag stod still och glodde in i buskarna så jag antagligen tedde mig ganska fnoskig, men det bjuder jag gärna på. Önskar jag visste vad de hette, även om jag inte håller med vem det nu var som sa att om man inte kan namnge dem så finns de inte.

Det jag försökt mig på här, eller snarare gjort, för oavsett resultat vad gäller likhet med originalet eller skönhetsvärde är det ju de facto ett halsband, är alltså ett halsband i metallicglänsande glaspärlerör, för stammen. Färgen är inte riktigt riktigt rätt, men det var det bästa jag hade hemma (och jag kommer inte att köpa pärlor förrän jag avyttrat några) och det får vara tillräckligt rätt. Good enough bead, hihi. Sen är det bären, och de är i agat eller om det är onyx. Jag köpte båda två på Continenta och nu minns jag inte om vilka som är vilka. Om nån skulle undra har jag dock specen nånstans. Löven är gjorda i nån japanska finpärla, Miyuki eller Matsuno, jag minns inte, bara att de är köpta på saligen avsomnade Zionesse. 

När jag skulle göra bären gick jag ut och hämtade småpärlor och tog fel storlek, åttor istället för elva. Jag påbörjade bären, gjorde klart ända till tredje klasen när jag fick inse det jag sett redan nästan från början, åttor är för stort och jag måste repa upp och börja om med mindre stopp-pärlor. Blärsch. Men slutresultatet blev så mycket bättre att det var värt det. En annan konstifik sak: stammen. Jag vet inte vad tekniken heter, men den måste ju ha ett namn. Kan det här vara det som är RAW, right angle weave? Never mind. En tredje konstig sak, som jag påminns om nu när jag lagt in bilden. Låset. Egentligen påbörjade jag en triangel för att ha som bas, med två stammar som sen utgick ifrån den, men jag frångick idén av en anledning jag inte längre minns. Hursomhelst är jag nöjd med min buske (och hur lät inte det då?) och kan släppa den nu. 

Kanske att jag försöker mig på den där rastafärgade busken med mini-nyponen, om jag lyckas hitta nån som fortfarande inte fällt alla blad, så jag kan kolla in hur många blad som satt ihop. Och om nån läser och lyckas uttyda vad jag menar för buskar utifrån denna något påvra beskrivning, så får ni gärna berätta det. Jag kommer nämligen inte att ringa parkförvaltningen (eller vad det heter) och fråga igen. Det gjorde jag en gång och fick dels inget svar, dels ett mottagande som fick mig att känna mig just fnoskig. (Det var när jag gjorde hårnålarna och armbandet med vad bären nu heter- jag tog reda på det men har glömt det nu.)  

Och först nu när jag läst vad jag skrivit ser jag att rubriken borde varit Amnesi. Jag har inte räknat gångerna jag säger att jag inte minns X, men de är rent skrämmande många.


Uppdatering: Kära Cessi, TACK! Aronia är det. Ah, där föll en tyngd - om än så pytteliten att det knappt hördes när den föll- från mitt hjärta.

Toxiska bär

är inte nån särskilt trevlig rubrik, men det är den som kommer för mig. När jag är i behov av attackvila och inte orkar läsa ens deckarserien jag håller på med då, så ser jag hyfsat ofta på skräpprogram på tv. Gör om mitt yttre/inre/hus/husdjur/barn, för att inte tala om all skit med utslagningselement. Eller, det pinsammaste av allt: Glamour. Skräp som konstart. Och som jag, trots det omdömet, såg närmast varje dag på den tid då Ridge och Brooke var unga och inte föräldrar till ungar som glatt anammat sina pärons alla märkliga beteenden. Fast det här ska ju inte vara en tv-blogg, jag ville bara förklara var de toxiska bären kom ifrån. I Glamour är det nämligen just nu en historia som är mer sanslös och styltig än den hela radda avsnitt i Dallas då nån jag glömt vem det var hade drömt allt som hänt under ett tag. Och den totalt otrovärdiga Glamour-storyn handlar om toxiska bär, som får folk att bete sig minst sagt underligt. (Jag önskar jag kunde skylla på det, verkar jädrigt behändigt...). Fast det var inte utifrån gårdagens Glamouravsnitt jag gjorde de här örhängena. 

Nej, jag köpte en kofta igår, då det var dags för lite garderobspåfyllning när jag nu fått fössledagspengar. Och så fanns det grönt i affärerna, och inte bara i varmare nyanser som jag ser spysjuk ut i, utan härliga kalla buteljgröna och petrol, som koftan i fråga. Fast jag måste ju ha nåt att ha till, och såg direkt framför mig de fjäder- eller bladliknande metallpärlorna jag köpte som ett rea-halsband att slakta. Ihop med rosa sötvattenspärlor och mörkrosa pärlemopärlor som bär till bladet (har tänkt mig mörkrosa strumpbyxor till tröjan) har jag plötsligt lite mesiga men väldigt bärbara örhängen att ha till. Känns finfint och inte det minsta toxiskt. (Den konstiga bilden kommer sig av att jag lagt örhängena i skannern och inte fotat dem med kamera.) 

Pussy Made Of Gold

Häromdagen läste jag en artikel om en artist som kallade sig Pussy Made Of Gold. Nästan ögonaböj kände På Edra platser, klara, färdiga, pärla! Och detta fastän jag aldrig har på mig guld. Och sen jag lämnade nästan alla nätforum inklusive Fejan, så har jag väldigt mycket färre möjligheter till att bli av med saker jag inte gör till mig själv, men icke desto mindre känner mig nödgad att göra... Fast det är inget egentligt problem att jag har en minimuff i guld. Och ännu mindre problem att jag känner tvång att pärla, det har jag ju längtat efter. Problem som inte är några problem lägger vi åt höger.

PMOG är gjord i finfina japanska pärlor som inte ska fälla eller bli skavda, sade i alla fall försäljerskan på Zionesse (som jag SAKNAR), en rubin (!) och så handgjord silkessnodd köpt på Folckers band. Fint värre. Assistenten tyckte jag skulle tagit en rökkvarts som pärla men det blev inte snyggt, varken färgen eller det faktum att de runda rökkvartspärlorna jag har hemma är för stora för en minimuff (som är ca 3,5 cm). Det som blev bäst av det jag hade hemma var alltså rubinen (det måste vara nån slags billighetsrubin?). Just de här är köpta via ombud, i Italien, av en som lever på att pärla (nåt att drömma om...). Det om det, nu ska nån annan här ha nätet, så tjingeling.

Livets hjul rullar fort som ... nåt snabbt

Hjälp vad fort tiden går, nu fyllde jag visst år igen... Som firande av mig själv och som alltid lika nyttig påminnelse om vikten av balans i tillvaron (brist på balans får väl ses som en av mina spetsinkompetenser, dessvärre) tänkte jag mig göra nåt jag länge tänkt på, en chakraregnbåge av de multifärgade pärlor i pärlemor jag köpte på Panduro en annan dag då jag behövde fira mig själv för vad det nu var. Panduro är ett kedjeställe, dyrt och inte särskilt välförsett, men har de bra saker så är jag inte den som är den. (Allt material kan inte hittas på små pärlaffärer, hos grossister, i leksaks- järn- eller fiskeaffärer, Myrorna eller liknande, eller från fådda saker, även om det är mer sport så.) Nog om det. Här är örhänget jag gjorde. Har inte bestämt mig för om det blir ett till än, för satan i gatan vad dålig jag är på att tånga idag och kanske två stycken blir lite för mycket julgran (det når nästan ner till axeln). Det ger sig, det som annat. Må mitt nästa år bli bättre än det gångna!

Och medan jag ringde en av mina mostrar, som råkar ha samma födelsedag, så tångade jag med viss möda fast utan att notera att jag gjorde det överhuvudtaget (?!) ett örhänge till. Det blev längre än det första, för det är så förbenat svårt att tånga silver så det blir jämt, särskilt med minsta rundtången som håller på att falla ihop (det är en billighetstång som har hållit längre än jag trodde, så jag ska inte klaga), men efter lite trixande med i stort sett varje ögla är det sån minimal skillnad på dem i längd att jag inte bryr mig om att försöka mer (om inte annat går silvret av om man överbearbetar det, och DÅ skulle jag bli purken). De känns bra på och jag vet inte hur hög julgransfaktorn är. Får testa det på stan. Minimuffen fick jag nästan noll reaktioner på, kanske blir det samma med de här. Och går de inte att ha som örhängen så får de hänga i nåt fönster och göra sitt chakrapåminnelsejobb därifrån. Det blir bra.

Meet more minimuffar

Häromveckan var jag på möte på ett ställe som inte har det minsta med muffar eller pärlor att göra. Den jag var där med ondgjorde sig plötsligt över att jag hade på mig minimuffen, som jag burit sen jag gjorde den. (Likaså hade det varit förfärligt att jag haft den en annan dag när vi råkat nån släkting som kanske hade tagit illa upp.) Själv tror jag inte nån noterar min lilla hyllning till kvinnligheten, reklam för mina alster eller vad man nu väljer att se det som (det är intressant att se de skäl jag tillskrivits för att tillverka dem, skäl som verkligen inte har ett dyft med min uppfattning om saken att göra).

Hursomhelst så blev den vi var där för att träffa då nyfiken, ville titta, tycktes bli lite förtjust, så pass att hon frågade om jag gjorde dem åt andra och så vidare. Så komiskt det blev med inpasset om olämpligheten i att bära den! Nån dag senare kom det från samma person en förfrågan om en likadan minimuff som den jag burit. Jag brukar inte gilla att upprepa mig, men det här kändes helt okej. När sen Minimuff II faktiskt blev lite snyggare än den första (det är svårt att jobba i så liten skala, när man ska tråckla ihop de inre delarna... jag är verkligen inte kirurg, så den andra blev bättre, genom övningen jag fått) så var det ännu roligare.

Jag har inte hört ifrån den som frågade efter den sen jag gjorde den samma dag förfrågan kom, och hoppas jag inte gjort den förgäves, för så väl som jag sytt ihop dem med en enda vrållång tåt Fireline så ska de bara inte gå sönder. Nån ersättningsmuff har jag alltså ingen användning för... Håhåjaja, värre bekymmer kan man ha. Nästa gång ska jag förresten försöka ha gjort nåt lite omväxlande när jag lägger upp nåt här. Nu har några major osäkerhetsmoment klarnat aldrig så lite och det ska, hoppas jag, finnas mer utrymme- mentalt och i tiden- för att pärla.

Mossa von Mögel - Gästspel

Det här är inte pärlor och inte är det jag som gjort den, men jag är så grymt impad av Assistentens konstnärliga förmågor att jag inte kan låta bli att lägga upp den här här. Teckningen är nämligen inte bara cool och allt vad den nu är, med sina döda fåglar hängande från bältet, den är gjord i Paint! När hon ritat i Paint så förstorar hon upp bilden jättemycket, så att skuggor, dagrar, blänk och annat kan göras lite ledigare (t ex är mouchen gjord som ett brunt kryss med en svart prick i), och sen förminskar hon bilden. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid den här tagit att göra... Sagan om Mossa von Mögel, varför hon blev skjuten (det är revbenen som syns vid livet), vad hon hette innan hon blev odöd och vad hon pysslar med nu minns jag inte skarpt nog för att dela med mig här. Om nån skulle läsa och vilja veta så kan jag fråga. :)

Carpe piscem, juli 2011

För ett tag sen skulle vi åka till vårt vanliga bad. Dessvärre var det stängt då någon hade skitit i vattnet och de höll på att chock-klorera. Den badsugnaste av oss tog avbräcket med relativt jämnmod och älgade modigt ner vid strandbadet i stället, strandbadet som företedde alla de drag (no pun intended) som får mig att avstå från sjöbad- kallt, dyigt, fullt av algsallad och så grumligt att man knappt såg handen framför sig när man kommit förbi knädjup. (Fast jag önskar jag vågade bada i sånt.) Jag led dock inte alls av att inte få bada, då jag hade det mest fascinerande skådespel att titta på från bryggan.

Hela stim av aborrbebisar (eller aborrtonåringar, vad vet jag) pilade omkring vid sjökanten. När de var ända inne vid land där vattnet var klart och dessutom glittrade av solen var det alldeles ... bedårande, jag hittar inget bättre ord. Mycket häftigare än vilken karpdamm som helst, eftersom det var vilt, även om det inte precis var Monster fish det handlade om... Hade inte sällskapet dragit mig därifrån för att lyssna på hur det låter när man drar upp en näckros så hade jag kunnat stå där löjligt länge.

Hursomhelst stannade de där aborrbebisarna i sinnet och jag bestämde mig för att försöka mig på en peyote-version. Först gjorde jag en strandbotten i två färger guld (det syns inte när det kom vatten på, vilket jag dumt nog inte tänkte på när jag började. Det syns inte riktigt heller på baksidan ser jag nu, vattenpärlorna stör sikten), en vanlig silver lined guldrocaille och en med lite bensinsfläcksskimmer (inte för att anspela på föroreningarna i sjön, faktiskt). Så två vattenfärger, en gulgrön och en grön med blå lining båda två. Så de fiskar jag hittade och som funkar med sin ljusblå färg, som jag aborrpimpade med rött nagellack (inte så ortodoxt, men vem bryr sig) och slutligen handgjort silkesrep från Folckers. Färgen är inte riktigt lika guldig som sanden och inte riktigt lika grönt som vattnet, men det är en härligt giftig gröngul, det var det snöre jag hade som passade bäst och nån måtta får det vara på perfektionismen, jag tänker inte åka till Folckers för att köpa band i guldguld. Det skulle vara om nån ville ha halsbandet och krävde ett annat band, men där är vi inte.

Själva hänget är förresten 6 cm långt och drygt 4 cm högt. Och tog typ hela veckan att göra, kanske mest för att jag envisades med att göra det i halvmörker framför tvn och i sängen, där pärlorna rullade ner från magen eller trilskades på andra sätt. Fast jag är nöjd med mitt förverkligande av aborrbebisstimmet, även om det inte var så det såg ut i verkligheten, och det är det viktiga. Och nu ska jag sluta svamla, och så småningom välja färg till en liten muff. Den lilla jag gjorde till mig själv och som jag burit sen dess fick mig faktiskt muffsugen igen. Mycket glädjande.

(nästan) osynliga muffen

Häromdagen när jag begrundade att mitt nygjorda chakrahjärta var för stort för att bäras av mig, för att jag är lite för mesig när det gäller sånt, så kom jag att tänka på att det är lite fånigt eller i alla fall konstigt att jag som gjort så många muffar aldrig burit nån själv. Det har förvisso med den där mesigheten att göra, men jag borde väl nån gång kunna bära en, tänkte jag och bestämde mig för att göra en liten überdiskret muff. Genomskinliga pärlor valde jag, komna från en ask pärlor som är bland de första jag köpte, på Netto av alla ställen, och så en sötvattenspärla. 3-4 cm kan den vara.

Att jag ville bära en nu handlar också om att jag bland allt annat skit jag råkat ut för på sistone och osistone även ådragit mig dammagebesvär. Så nu tänkte jag att jag skulle fira det som är helt och friskt och så amuletta mig lite vad gäller det som är trasigt och behöver helas. Typ. Plus att man varje dag kan fira att man bor nånstans där i alla fall de flesta får behålla sin muff hel. Och där tog lilla politiska predikan slut lika snabbt som den började. Får se nu om jag vågar ta på mig den, eller om den hamnar i lådan vars innehåll jag borde lägga ut på Tradera, Signerat eller dylikt, i sann feng shui-anda (och åpenhet). Faktum är, ser jag nu på bilden, att inre delarna av den faktiskt inte syns, så lite osynlig är den allt. Tihi.

Uppdatering: Jag har i två dagar burit Minimuff och det har inte hänt ett jota, till och med i dag när jag var på viktigt möte. Möjligtvis tittade nån expedit lite fundersamt på den igår, men det kan ha varit inbillning eller handlat om nåt helt annat, som att jag hade tandkräm kvar i mungipan eller nåt. Alltså lyckad KBT ult*ma, återigen. Och Minimuff ligger så fint precis i halsgropen, trädd på dubbel supertunn lädersnodd, tyvärr svart (det var den jag hade som passade bäst) . Jag är mycket nöjd.

Livets hjul rullar hackigt...

Som ni kanske märkt är det klent med pärlande här. Det råder minst sagt obalans i den pärlbesattska tillvaron och tyvärr inte av sådant slag att det känts som om pärlande skulle hjälpa. Och när jag ändå till äventyrs nån gång pärlat har det blivit så illa att jag inte velat blogga om det. Även om pärlandet mest har terapeutiskt värde är det ju roligt om det blir så pass bra att jag eller nån annan kan använda grejerna och det mesta jag gjort på sistone, det förfärande lilla jag gjort, har varit fullt av feltänk kring mått, material, användbarhet osv. Skitstörande. Antagligen kommer det sig av brist på praktiserande och det enda som råder bot på det är att bara göra't, men det är svårt när inte tvånget finns där. Håhåjaja.

Hursomhelst tänkte jag för ett tag sen att jag skulle försöka råda bort på obalansen genom att ge mig själv lite chakra-regnbågs-terapi. (Jesus vad flummigt det där lät då...) Det är bra för mig med väldigt tydliga påtagliga påminnelser om att man behöver lite av varje för att det ska bli bra. Det räcker inte med en del, det ska till allt det som står bakom regnbågen. (Google is my friend säger jag till den som undrar vad allt prat om chakran innebär, jag är helt fel person att ge mig in på en förklaring om just det.) Om man sen väljer andra förklaringsmodeller är det helt okej det med, själv använder chakra-grejen mest som en vacker bild av behovet av balans, en modell som kan duga lika bra som andra, varken mer eller mindre. Tänkte alltså göra mig ett hjärta i regnbågsfärgerna, att ha som halsbandshänge, men som ni ser så tänkte jag återigen åt fanders, för jag tog alldeles för mycket rött. Insåg alltför sent att om jag tog lika mycket av alla färger som av rött skulle jag snart ha ett hjärta som kunde täcka för en hel bröstkorg och därmed funka synnerligen illa som halsbandshänge. Vidare vet jag inte hur jag tänkte när jag skulle till att göra hjärtformen. Det artade sig mest som en nu chakra-muff, men nån muff vill jag inte göra nu, Pride or not. Alltså har jag nu ett slags vågigt hjärta med lite för mycket rött och lila, men what the heck, är det obalanserat här så kanske det också kan få manifesteras i pärlandet? Pärlorna valde jag i alla fall en i taget, utifrån vilken som kändes som den lämpligaste röda, orange, gul osv. Det kändes bra att jag inte välja allt från början. Allt som kan leda bort från kontrollmani är bra, även om det handlar om såna skitsaker som en ett peyotehjärta. KBT ultra light, eller ult*ma kan man säga. (Varför jag stjärnar ordet ultim*? Vill inte råka googlas på av nån som googlar på ett visst band.)

Och nu svamlar jag, av pur häpnad över att åter blogga, så nu är det bäst att sluta. Lägger även in en bild på ett av mina misslyckade projekt, som jag dock hoppas kunna använda på nåt sätt. Så jädra mycket tid som det tog att virka dussintals om inte tjogtals med meter fiskelina - alltså i färdigvirkat skick, i ovirkat skick ännu många fler- så vore det väl själve f*n om jag inte hittade nån användning för det jag tänkte mig skulle se ut som tång, eller nåt annat organiskt. Var idén kom ifrån? Well, jag såg multifärgad fiskelina på en affär där jag skulle köpa Fireline, och blev sugen på att se hur det såg ut virkat. Hade ont i fingrarna i dagar när jag var klar kan jag säga. Alltså, don't try this at home. Nu när jag ser bilden på "tången" tycker jag den är fin. Jag hade förövrigt tänkt göra en sjöstjärna i peyote och sätta fast som hänge i, men orken tröt. Nåväl, det ger sig. Men ni eventuella läsare kan gott få hålla tummarna för mer balans och mer pärltvång, för mig. Jag saknar båda och kan behöva alla magiska knep som ni sitter på.

Vårsvärta

Det där This too shall pass-mantra-framkallande fortsätter oförtrutet, drygare än Yes är det, men vi ordar inte mer om det. Tyvärr har inte pärltvånget spirat så mycket som grönskan utanför fönstret heller. Det har i och för sig funnits lite av praktiska skäl till det också, då pärlorna varit mer oåtkomliga rent fysiskt på grund av lite av det där This too shall pass-mässiga. Blärk vad kryptisk jag är. Och förblir, det här ska ju vara min pärlblogg och inte Smutsiga byken-blogg. Låt oss komma till saken.

En vän och bra pärlmodell- och beställerska önskade sig nåt i svart och guld. Det jag gjorde (flera olika försök) blev inte alls bra, fast tanken var hur bra som helst i alla fall vad gäller en idé. Och inte såg jag nån lösning i sikte på det, för det material (små rör i guldpläterat) jag hade tänkt mig att använda för ytterligare ett alternativ fanns inte, visade det sig när vi gick till Continenta, vilket var totalt oväntat .

Så ändrade hon sig så småningom lämpligt nog till silver och svart och då blev det möjligt med nåt annat. Jag tänkte genast på nån slags replik på halsbandet med silverrör, turkoser, koraller, agater och blått glas, fast långt. Nu blev det silverrör och keramikpärlor. Lite för att det var det jag hade hemma i sån mängd så det räckte, lite för att agater i ett så långt halsband hade blivit väl dyrt (halsbandet går ner till magen, och antagligen särskilt mycket på henne som är petite på både längd och bredd).

Örhängena har jag sett liknande på en blogg jag gillar (googla på Kelle Hampton om ni är nyfikna, bloggen är ljuvligt upplyftande) och även på nån på stan. Kände för att se om jag gillade såna lajv. De var trevliga att göra och jag tycker också de där raka silverlängderna (ca 3-4 cm långa) passar väldigt bra ihop med de små raka silverrören. (Örhängena låg konstigt i skannern då bordet tycks vara lite lite snett, de hänger jämnt och fint i verkligheten, kan tilläggas.) Hoppas väninnan gillar det. Gör hon det inte är det här nog ett väldigt lättburet halsband att ha när inget annat skriker Bär mig! så jag har inget ont av att ha det själv i så fall. På snarare återseende, hoppas jag!