Häromveckan var jag på möte på ett ställe som inte har det minsta med muffar eller pärlor att göra. Den jag var där med ondgjorde sig plötsligt över att jag hade på mig minimuffen, som jag burit sen jag gjorde den. (Likaså hade det varit förfärligt att jag haft den en annan dag när vi råkat nån släkting som kanske hade tagit illa upp.) Själv tror jag inte nån noterar min lilla hyllning till kvinnligheten, reklam för mina alster eller vad man nu väljer att se det som (det är intressant att se de skäl jag tillskrivits för att tillverka dem, skäl som verkligen inte har ett dyft med min uppfattning om saken att göra).Hursomhelst så blev den vi var där för att träffa då nyfiken, ville titta, tycktes bli lite förtjust, så pass att hon frågade om jag gjorde dem åt andra och så vidare. Så komiskt det blev med inpasset om olämpligheten i att bära den! Nån dag senare kom det från samma person en förfrågan om en likadan minimuff som den jag burit. Jag brukar inte gilla att upprepa mig, men det här kändes helt okej. När sen Minimuff II faktiskt blev lite snyggare än den första (det är svårt att jobba i så liten skala, när man ska tråckla ihop de inre delarna... jag är verkligen inte kirurg, så den andra blev bättre, genom övningen jag fått) så var det ännu roligare.
Jag har inte hört ifrån den som frågade efter den sen jag gjorde den samma dag förfrågan kom, och hoppas jag inte gjort den förgäves, för så väl som jag sytt ihop dem med en enda vrållång tåt Fireline så ska de bara inte gå sönder. Nån ersättningsmuff har jag alltså ingen användning för... Håhåjaja, värre bekymmer kan man ha. Nästa gång ska jag förresten försöka ha gjort nåt lite omväxlande när jag lägger upp nåt här. Nu har några major osäkerhetsmoment klarnat aldrig så lite och det ska, hoppas jag, finnas mer utrymme- mentalt och i tiden- för att pärla.
