Dive in!

Ja, go vänner, nu var det länge sen. Krockat med livet kan man väl säga att jag gjort. Det har inte hindrat mig från att pärla tidigare, tvärtom, det var ju krockande med livet som fick mig att börja pärla, men nu tog sig krockandet andra uttryck. Jag beklagar det, för jag trivs bättre som pärlare än opärlare, men det är nu inte mycket att göra åt. Nog om det, här kommer det en ljuvlig stillahavsturkos (egentligen ganska grön i mina ögon, men eftersom krav.specen var turkos säger vi turkos... ;)) pärlpimppi. Pimppi därför att den som ville ha den hade svårt för ordet muff, som jag bevisligen inte har svårt för. 

(Däremot så ryggar jag tillbaks lite när man kallar mina bebisar för fit*a eller snip*a. Det första är för rått för min smak (oavsett om det är en tonårs- eller medelålders dito, för att anknyta till en smaklös debatt jag tagit del av. Iofs gjorde den mig nyfiken så helt meningslös var den inte. Varför finns inte de smakerna som godisklubber-smaker så man kunde få reda på skillnaderna utan att bedriva studier in real life?) Sni*pa vill jag inte kalla dem heller, för för mig är det namnet på småtjejers dito och jag absolut inte att mina alster ska associeras till annat än consenting adults. Jupp, så PK är jag, och stolt över't dessutom.)

Pärlpimppin Dive in (namnet var ganska givet, även om jag tvekade för att det lät lite porrigt, i synnerhet direkt efter Slippery when wet, men det kommer inte att spela nån roll om fem minuter ens, så varför tveka?) är gjord i köperocaille från pärlaffär, jag minns inte vilken, och är helt underbart oljeskimrande i verkligheten vilket dessvärre inte syns på bild. Vidare är pärlan lite fasetterad, så den glittrar och glimrar så man blir helt bortkollrad (ja, jag är väldigt förtjust i den, den får mig att tänka på sjöjungfrur, sagor och allt möjligt trevligt). 

Pärlan är en vanlig sötvattenspärla som också är lite så där 80-taligt iriserande (älskar't...). Och läderbandet passar precis i färg, det är bara på bilden som det ser ut att diffa lite. Hoppas den som ska få den blir lika glad i den som jag. Och när jag har mindre ont i dum-armen ska jag blogga om de två muffar jag gjort utan att blogga dem (!!) för att jag tyckte de blev så misslyckade. Men jag har ju nu en gång bestämt att lägga upp allt, så snart kommer de upp ändå, Ordnung muss sein, ju. Blågul bäver 1 och 2. Namnet är skitbra, tanken också, muffarna not so much tyvärr. Så kan det gå.

Hit hen eller Essistensens elastiska

Beställningsverk > hit man > hit woman > hit (wo)man > hit hen. Så gick min associationskedja från det att Assistenten sa att h*n ville ha ett elastiskt armband i genomskinligt och sötvattenspärlor. Då var det allt tur att jag lyckades rota fram den där felande kartongen jag hela tiden undrat var den var, där den vita lådan låg (eller de tre vita lådorna som står ovanpå varann snarare). Jo, nog var den längst ner av alla kartonger i förrådet. Det stod visserligen Pyssel Uppe tydligt på kartongen men det blev lite logistikstrul vid flytten så jag förstår att ingen hann/tänkte på att läsa på kartongerna. Och i den lådan låg också bandlådan, precis som jag hoppats. Så nu kan jag jobba på bättre premisser, och underbart nog har jag också lust till det.  Vad det blir får vi se! Kanske nåt som fångar solkatter, det har jag länge velat ha. Helst en solar powered rainbow maker, men det duger nog fint med en kristallprisma också.

Voi vitt* - nu med halsband

Hittade inte bandlådan och har inte varit i förrådet och letat, då midsommar kom emellan, så nu fick det bli ett vanligt halsband till min lilla fina smörmuff. Jag tycker hon är så lyckad i formen, så jag tänkte faktiskt utmana mina rädslor (så utomordentligt fånig jag känner mig nu) och ha henne på mig och då behövs nån form av upphängningsanordning. 

Det blev svarta fasettslipade glaspärlor från Continenta och en sötvattenspärla som lås. Ser hemskt trevligt ut på, faktisch, om jag får säga det själv och det torde jag väl få, i min blogg. Vad som bekymrar mig lite är att jag inte heller hittat wzzt-en (det vill säga lödgrejen man bränner trådändar med), så det här är knutet, och knutar och Fireline går inte ihop. Måste nog rota rätt på wzzt-en, om jag inte en dag vill stå och se dum ut i ett hav av pärlor. Eller en pöl, snarare.

Och om nån skulle ramla in här och undra varför det stackars halsbandet heter Voi vit*u, så läs det förra inlägget. (Kan bara upprepa att det är en liten hommage till Eija Hetekivi Olssons bok Ingenbarnsland. 

Voi vit*u - hommage till Ingenbarnsland

När jag på fritiden inte pysslar med vurmen för stunden, vad den nu är, så läser jag kopiöst. Mest facklitteratur (för nöjes- och förkovrans skull) och deckare (som hjärnrens, fast de måste ändå vara välskrivna) men även en del annan skönlitteratur. Och bland det bästa jag läst på sistone är Ingenbarnsland, av Eija Hetekivi Olsson. Den var rolig, grym, smart, välskriven med ett eget språk som jag fann mycket nöje i ("knädarrade mig till skolan"), och den lyckades - vilket få gör - ge mig hejdlösa flashbacks till min egen tonårstid. 

Så häromdagen när jag hade lagt upp mikromuffen, fått pepp kring att göra fler och tänkte jag på vad man skulle kunna variera sig med, såg jag plötsligt framför mig en smörmuff. Jag är medveten om att smöret här lika bra kan betyda nåt annat, som fy eller vara ett allmänt förstärkningsord - jag är inte haj på finska - men i boken står det uttryckligen voi vit*u smör fit*a (med det ena kursivt eller inom parentes, jag minns inte nu) så jag behåller det så, och presenterar alltså en smörgul (det syns dåligt på bilden - skannern tycks vara dagsformsberoende förutom färgblind) muff som en liten hyllning till en riktigt kalasbra bok, litteratur, böcker och läsning i allmänhet. Muffen är ca 4 cm, och skulle ha ett band om jag bara hade hittat bandlådan. Tror den ligger i en kartong i källaren. Eller hoppas, snarare.

Nästa gång jag peyotar skulle jag vilja göra en Hoya carnosa-blomma, som jag älskar, men jag har ännu inte fnulat ut hur det ska gå till att få de yttre spetsarna på trianglarna ospetsiga. (Googla på porslinsblomman i närbild om ni - om nån läser- undrar vad jag menar.)

Toxiska bär

är inte nån särskilt trevlig rubrik, men det är den som kommer för mig. När jag är i behov av attackvila och inte orkar läsa ens deckarserien jag håller på med då, så ser jag hyfsat ofta på skräpprogram på tv. Gör om mitt yttre/inre/hus/husdjur/barn, för att inte tala om all skit med utslagningselement. Eller, det pinsammaste av allt: Glamour. Skräp som konstart. Och som jag, trots det omdömet, såg närmast varje dag på den tid då Ridge och Brooke var unga och inte föräldrar till ungar som glatt anammat sina pärons alla märkliga beteenden. Fast det här ska ju inte vara en tv-blogg, jag ville bara förklara var de toxiska bären kom ifrån. I Glamour är det nämligen just nu en historia som är mer sanslös och styltig än den hela radda avsnitt i Dallas då nån jag glömt vem det var hade drömt allt som hänt under ett tag. Och den totalt otrovärdiga Glamour-storyn handlar om toxiska bär, som får folk att bete sig minst sagt underligt. (Jag önskar jag kunde skylla på det, verkar jädrigt behändigt...). Fast det var inte utifrån gårdagens Glamouravsnitt jag gjorde de här örhängena. 

Nej, jag köpte en kofta igår, då det var dags för lite garderobspåfyllning när jag nu fått fössledagspengar. Och så fanns det grönt i affärerna, och inte bara i varmare nyanser som jag ser spysjuk ut i, utan härliga kalla buteljgröna och petrol, som koftan i fråga. Fast jag måste ju ha nåt att ha till, och såg direkt framför mig de fjäder- eller bladliknande metallpärlorna jag köpte som ett rea-halsband att slakta. Ihop med rosa sötvattenspärlor och mörkrosa pärlemopärlor som bär till bladet (har tänkt mig mörkrosa strumpbyxor till tröjan) har jag plötsligt lite mesiga men väldigt bärbara örhängen att ha till. Känns finfint och inte det minsta toxiskt. (Den konstiga bilden kommer sig av att jag lagt örhängena i skannern och inte fotat dem med kamera.) 

Meet more minimuffar

Häromveckan var jag på möte på ett ställe som inte har det minsta med muffar eller pärlor att göra. Den jag var där med ondgjorde sig plötsligt över att jag hade på mig minimuffen, som jag burit sen jag gjorde den. (Likaså hade det varit förfärligt att jag haft den en annan dag när vi råkat nån släkting som kanske hade tagit illa upp.) Själv tror jag inte nån noterar min lilla hyllning till kvinnligheten, reklam för mina alster eller vad man nu väljer att se det som (det är intressant att se de skäl jag tillskrivits för att tillverka dem, skäl som verkligen inte har ett dyft med min uppfattning om saken att göra).

Hursomhelst så blev den vi var där för att träffa då nyfiken, ville titta, tycktes bli lite förtjust, så pass att hon frågade om jag gjorde dem åt andra och så vidare. Så komiskt det blev med inpasset om olämpligheten i att bära den! Nån dag senare kom det från samma person en förfrågan om en likadan minimuff som den jag burit. Jag brukar inte gilla att upprepa mig, men det här kändes helt okej. När sen Minimuff II faktiskt blev lite snyggare än den första (det är svårt att jobba i så liten skala, när man ska tråckla ihop de inre delarna... jag är verkligen inte kirurg, så den andra blev bättre, genom övningen jag fått) så var det ännu roligare.

Jag har inte hört ifrån den som frågade efter den sen jag gjorde den samma dag förfrågan kom, och hoppas jag inte gjort den förgäves, för så väl som jag sytt ihop dem med en enda vrållång tåt Fireline så ska de bara inte gå sönder. Nån ersättningsmuff har jag alltså ingen användning för... Håhåjaja, värre bekymmer kan man ha. Nästa gång ska jag förresten försöka ha gjort nåt lite omväxlande när jag lägger upp nåt här. Nu har några major osäkerhetsmoment klarnat aldrig så lite och det ska, hoppas jag, finnas mer utrymme- mentalt och i tiden- för att pärla.

(nästan) osynliga muffen

Häromdagen när jag begrundade att mitt nygjorda chakrahjärta var för stort för att bäras av mig, för att jag är lite för mesig när det gäller sånt, så kom jag att tänka på att det är lite fånigt eller i alla fall konstigt att jag som gjort så många muffar aldrig burit nån själv. Det har förvisso med den där mesigheten att göra, men jag borde väl nån gång kunna bära en, tänkte jag och bestämde mig för att göra en liten überdiskret muff. Genomskinliga pärlor valde jag, komna från en ask pärlor som är bland de första jag köpte, på Netto av alla ställen, och så en sötvattenspärla. 3-4 cm kan den vara.

Att jag ville bära en nu handlar också om att jag bland allt annat skit jag råkat ut för på sistone och osistone även ådragit mig dammagebesvär. Så nu tänkte jag att jag skulle fira det som är helt och friskt och så amuletta mig lite vad gäller det som är trasigt och behöver helas. Typ. Plus att man varje dag kan fira att man bor nånstans där i alla fall de flesta får behålla sin muff hel. Och där tog lilla politiska predikan slut lika snabbt som den började. Får se nu om jag vågar ta på mig den, eller om den hamnar i lådan vars innehåll jag borde lägga ut på Tradera, Signerat eller dylikt, i sann feng shui-anda (och åpenhet). Faktum är, ser jag nu på bilden, att inre delarna av den faktiskt inte syns, så lite osynlig är den allt. Tihi.

Uppdatering: Jag har i två dagar burit Minimuff och det har inte hänt ett jota, till och med i dag när jag var på viktigt möte. Möjligtvis tittade nån expedit lite fundersamt på den igår, men det kan ha varit inbillning eller handlat om nåt helt annat, som att jag hade tandkräm kvar i mungipan eller nåt. Alltså lyckad KBT ult*ma, återigen. Och Minimuff ligger så fint precis i halsgropen, trädd på dubbel supertunn lädersnodd, tyvärr svart (det var den jag hade som passade bäst) . Jag är mycket nöjd.

Spira

Tittut, här är jag! Var höll jag hus? Det har varit en tid av rälighet kan jag säga. Under tiden som jag lobbat och jobbat på rälighetens avskaffande och acceptans av densamma har jag också i likhet med många andra muttrat över kylan, blåsten, mörkret, snömodden, halkan und so weiter ad nauseam. Men det sa jag redan i samband med Nejvember ja.

Så när jag tänkte Måtte pärltvånget snart komma åter (ty det går inte att tvinga fram ett tvång) så tänkte jag också att Hmm, jag måste kanske tvinga ur mig ett våråkallanshalsband, trots att det inre tvånget inte fanns där. Som en liten bön om sol och ljumma vindar. Och som jag tänkte.. Pärla rätt upp och ner, virka, peyota, knyta..? Det enda som fanns klart var att det skulle vara försiktig grönska och ännu försyntare blomster, som det allra första (även om jag inte har pejl på ordningen saker som spirar kommer i, vilket skulle bevisas).

Jag gjorde ett med vanligt trä på-halsband och så ett peyote-hjärta till det, att ha som blomstermatta, men det blev faktiskt så hiskeligt misslyckat att jag inte lägger upp det här, fast jag plägat lägga upp allt annars. Men inte när det var så länge sen sist. Nån gång när jag lagt upp nåt tre dagar samma vecka, då kan jag smyga in mina fulingar också. Här är nu hursomhelst Spira. Lermodd, grönska och lite snödroppar eller om det är vitsippor (det kan vara upp till var och en som tittar. Om den ens ser dem där. Jag har hört av en att det ibland inte är så lätt att se det jag ser i mina grejer, fast det är så glasklart för mig). Jag hade tänkt mig lila säg krokusar också, men dels kändes det färdigt när de vita blommorna var på plats, dels blev det fult med ametisterna när jag ändå försökte, så nej.

Grönskan är aventurin och färgad bergkristall (eller om det är glas? Det såldes som det första, men osvuret är bäst) knuten med vaxad lintråd. När jag hade gått varvet runt (det tog sin modiga lilla tid med en knut mellan varje sten) så var det en snodd lintråd kvar på varje sida, så jag knöt den en bit tillbaks, vilket inte blev bra så jag klippte bort det. Därav de små tamparna brunt här och var. De får vara kvar. Det är lite extra lerskvätt kan vi säga.

Så är det blommorna, sötvattenspärlor, ditknutna med knapphålssilke. Knapphålssilke är vackert och ett fint material, men satan i gatan vad meckigt det är att hantera. Slinkigt när man vill att det ska vara fast, trassligt och sturigt när man vill att det ska vara följsamt. Så peta in det i varje sötvattenspärla utan nål (orka sätta på nål varje gång) och så knyta i det i grönskan och lermodden var ingen lek, särskilt inte för en Pärlbesatt som tappat en del av sin finmotoriska kondis. Fick göra ganska långa gräståtar för att fixa det alls, så nu är de kanske lite långa och kanske ska ansas, vi får se.

Slutligen är låset, lervägen bredvid grässlänterna där det är blommor kan vi säga, en halv lädersnodd från Läderverkstan i Gamla stan. (Nej, jag är inte sponsrad eller produktplacerar, jag försöker hålla reda på saker, plus ära de som äras bör, i förekommande fall.)

Nejvember

November. Ibland frågar jag mig hur man kan utsätta sig själv för att bo i en frysbox där lampan gått. Då måste man få trollen att spricka, göra om det våta gråa kalla blåsiga fula neggiga till nåt fint, eller hur? Så lite agater, botswana-agater, en sötvattenspärla, lite rocaille och några meter fireline senare så har vi en vacker (tycker jag i alla fall) version av det jag ser utanför mitt fönster. Svart svart svart, som i bästa fall glittrar lite av fallande snö eller månljus, månen (alltsomoftast i alla fall) och så snön/snömodden.

Jag började med att göra lika mycket snögojs som himmel, men då syntes det bara snömodd i fram och månen hamnade i nacken. Gör om, gör bättre, så syns månen vid nyckelbenet, fast det nu är mycket mer himmel (läs agater) än snömodd (läs botswana-agater). Saker är inte alltid vad de syns vara, så sant som det är sagt.

Och låter jag förvirrad nu (mer än vanligt) så är det inte bara mitt vanliga tillstånd som spökar utan att jag precis läst att Zionesse ska stänga.. (De skrev mejl). Och de som varit min absoluta favoritpärlaffär, buhu. Jag må ha varit en skitkass kund pengamässigt, vi hade i alla fall trevligt när jag handlade, det har jag inte inbillat mig (även om bra affärsfolk ska få kunder att känna så oavsett hur det förhåller sig i verkligheten. De lyckades). Fanken också!

I've got sunshine...

... on a cloudy day... Inte för att jag HAR detta solsken, men låt oss inte fastna i detaljer. Nämnda solsken finns på den mottagning där jag med viss regelbundenhet går och får nålar (läs akupunktur) och lite knak och brak (läs naprapatbehandling). Alla som jobbat med mig där har varit superbra, men Solskenet har dels ett särdrag som jag har haft väldigt svårt för tidigare (inte på grund av henne, märk väl) - och det var en KBT-övning som hette duga att ta emot behandling av henne, vidare gav hon mig möjlighet att vara nåt annat än patient när jag fick lära henne nåt viktigt om nåt som jag kan mycket om (vilket på olika sätt var mycket värdefullt för mig), så är hon rödhårig (en grej jag är hemskt svag för) och så slutligen, det som förskaffat henne smeknamnet, hon är ett enda stort leende hela tiden, och believe you me, det känns inte som ett försäljardito.

Jag skulle kunna betala bara för se det leendet. Vilket jag sagt. Men det känns lite futtigt att bara säga det, så jag tänkte hon skulle få nåt jag gjort, som örhängen. (Jag brukar ju ge folk saker jag gjort ibland, så för mig är det inget konstigt.) Hon sa att då måste hon absolut få betala för det, när jag frågade om färger och så, men det var ju inte tänkt som en metod att ragga kunder.

Och så när jag tänkte på vad jag skulle göra och inte hade några idéer mer än färgmässigt (där Assistenten och jag var rörande och närmast löjligt överens om att till malakit passade ljusorange bäst) så blev det bara så att jag gjorde ett set. Inget märkvärdigt nyskapande eller nåt, men jag är nöjd med det. Det är bärbart och enkelt, vilket är bra då jag inte har en aning om vad hon har på sig när hon inte har jobbkläder. Och i värsta fall, om det är för tantigt eller så, så får hon väl ge det till sin mamma eller nåt (hon är väldigt ung).

Så måste jag nog länka till låten eller framförandet jag sitter och nynnar på samtidigt...

http://www.youtube.com/watch?v=BshTKrmLxcg

Äsch, jag höll ju sånär på att glömma varudeklarationen! Det är alltså rocaille (köpt i en indisk tygaffär som tyvärr la ner), malakit i två storlekar, sötvattenspärlor, silver (tråden jag haft genom pärlor och stenar samt karbinhaken) och silverpläterat (öglorna). Öglorna som "bara" är pläterade hade jag mest med för att de är gjorda en min vän smeden som flyttat utomlands och som jag saknar som min bäste utflyktskompis genom tiderna. Tror han ursprungligen gjorde dem för att göra en ringbrynja, men gav dem till mig när han flyttade. Sen iddes jag inte leta efter silveröglor bara för att allt skulle vara silver, i ärlighetens namn, jag behöver öva på att det får vara nån måtta på petigheten.

Kejsarinnans paket

Här en muff också tänkt till Överby, en av de finaste muffar jag gjort tror jag, satt på en bakgrund klädd i guldigt inslagspapper (det syns inte här). Skitful bild, jag vet, men muffen bara vippade när jag lade den på skannern (som varit ur bruk under maskinparkskaoset som varit ett tag). Muffen är mer lila än mullvadig som den ser ut här.

Karmakameleont

Och här den tredje som skulle med till Edsvik. Den gjorde jag en gång och tänkte att Pride skulle kunna vilja, men jag hade förträngt att Pride-regnbågen inte är densamma som "min" chakra-dito... Miss. Vet inte hur mycket andra bryr sig om detaljer, men jag hade så klart inte köpt det. Och mycket riktigt, jag hörde aldrig nåt från Pride. Skitisamma, jag tycker om den och gillar att ha den hemma, även om den för en undangömd tillvaro i en skrubb... ;) Kanske ska ordna en vägg till de muffar som inte fått ny matte? :) (Och smajlisar är så fult i text, men nu kom de med i alla fall, man behöver inte vara så ortodox med allt.)

Glittermuff

När jag var på Continenta första gången (och nu låter det som jag är där jämt) såg jag de här fasetterade pärlorna som jag genast tänkte att jag skulle göra nästa muff med, för att variera mig från rocaille-muffarna och för att det är roligt att experimentera (inte särskilt våghalsigt, jag vet...) och nu var turen kommen till det. Jag tycker den är galet fin, men vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Halsband? Med vad för länk till då? Eller brosch? Eller tavla? Det ger sig. Den glittrar i alla fall väldigt vackert i den nedåtgående solen och just nu är det bra nog.

Och så här blev det med sammetsband. Mycket fint i teorin, men i praktiken funkar det inte alls, för antingen sitter den obekvämt eller fult. Äschanpäsch. Jag borde mätt och kollat och tänkt lite till, innan jag sydde fast, för nu blir det ett litet helsike att få loss bandet utan att kraja alltihop.

Ichtys- the set

Var på vippen att skriva Ichtys med avec, men med tanke på att avec betyder just med kändes det alltför fel. (Japp, jag är inte bara pärlbesatt, jag är språkbesatt också, och får lust att kaskadspy när jag ser affischer med Vart ser du på fotboll?) Hursomhelst, här är Ichtys med örhängen och armband. Armbandet var tänkt att bli självaste Jesus-fisken, men det funkade inte när den skulle vara så liten som den ska vara så fisken blev gjord av silvertråd.

På armbandet som blev gjorde jag tre små öglor för att kanske kanske sätta ett kors, ett ankare och ett hjärta i, men så bra är jag inte på att tånga silver, så nej. Det fick bli en mini-ichtys och två pärlor. Tycker det blev rart faktiskt. Dessvärre hade jag inga band i rätt mörkblå nyans, varken sammets-, läder eller mockabandet jag hade var rätt. Men hon som ska ha det är bortrest, så jag hinner hitta rätt. Eller så är hon inte fullt så kinkig som jag med färgnyanser? Chansen finns... Jo just, örhängspärlorna är tjeckiska fasetterade pärlor, köpta på saligen insomnade Pärlan på Söder.

Ichtys!

Kunde jag månne göra något på temat Tro, hopp och kärlek? frågade en nätis (kanske efter att jag skrivit nånstans att Jag önskar mig en rolig beställning...). Eller kanske nåt med Jesus-fiskar? Tro, hopp och kärlek är jag lite rädd att jag skulle få till nåt tatueringsaktigt, och hur mycket jag än älskar kitsch så nej, det ska vara med humor i så fall, inte för att man inte kan bättre (som jag tror det hade blivit).

Vad var nu Jesus-fiskar? Ichtys sa hon och skickade en länk (Just fuc*ing google it sa hon inte, vilket jag -kanske- hade kunnat säga.) Jag har ju sett dem, men eftersom jag bara älskar religiös parafernalia rätt upp och ner men inte har jättekoll på nån särskild trosinriktning och deras symboler så gjorde jag inte kopplingen förrän jag såg de där streckfiskarna på bild. Jorå, det skulle nog gå att göra.

Jag försökte i peyote men det blev för stort och taffligt, i synnerhet som hon ville ha ett hänge på runt 3 cm. (Nu är det försöket färdigställt som ett armband som jag inte riktigt vad jag ska göra av. På det har jag satt tre små hängen, där man faktiskt skulle kunna ha ett kors, ett ankare och ett hjärta, om jag ska försöka mig på det ändå.) Försökte med silvertråd som är bängd, tångad och virad med tunntunn silvertråd istället. Tycker det blev superbra, i all sin enkelhet. Till det mått av tjusighet jag fått till bidrar kanske att jag kokade allt silver i bakpulver, då det blivit lite mattmörkt av att ligga och vänta på att bli tångat.

Färgerna som var tänkbara diskuterade vi länge och väl och det landade till slut på blått, silver och vitt. Fast det kunde blivit många andra, och jag undrar om inte jag ska göra en länk till i nån av de andra möjliga kombosarna. Hänget går ju att ha i vilket fall, så länge man har nån vit pärla i länken.

Pärlorna är - Ghana i kvartsfinal till ära- mestadels stora rocaillepärlor som nätisen Lisa köpte till mig i Ghana och som jag är lycklig över varenda gång jag plockar fram mina pärlor. Det är dels en högblank mörkblå som är något ljusare än de andra och något lite lila, dels en klar en, dels en matt en fast i precis samma nyans som den förra, dels en mattblank med en liten vit rand (jag älskar just den sorten). Sen är det runda klara pärlor från Continenta (som jag hade tänkt använda i Indiskret iris, men de funkade inte där).

Att jag blandat så ohemult mellan de olika sorters mörkblå pärlorna är med flit förresten, inte för att skarva, som man skulle kunna tro. Jag började med enkom Continenta-pärlorna men det såg fattigt ut. Inte less is more-rent utan bara torftigt. Därav blandningen. Plus att jag älskar Ghana-pärlornas lite ojämna finish och att blanda dem sinsemellan. Så på det två sorters vita sötvattenspärlor, en pytteliten avlång och en lite större rund, båda köpta till mig i Italien. Blandade för att ... det bara kändes rättare så. (Jag går på känslan, oftast. Visualiserar i huvudet och ser om det ser likadant ut på riktigt. Häller upp lite .. och lite till. Drar ifrån. Flyttar på nåt. Och så vidare. ) Slutligen små små sterlingsilver-pärlor, för att ta upp det silvriga i hänget.

Och det är faktiskt superfint på, förutom att det var roligt att göra. Hoppas nu att hon tycker detsamma...

Uppbunden

Jag såg halsband (långt, som ett snöre, och med små bling hängande på) i nåt skyltfönster eller om det var på nån, och tänkte att även om det varit på tok för många såna man (läs jag) sett, så skulle det ändå vara roligt att göra ett liknande, fast i andra material eller i alla fall i andra färger. Sagt och gjort, in på läderaffärn på Lilla nygatan, handla lite lila rund och rosa platt lädersnodd, eller en till mig och en till Assistenten.

Så frågade jag vad hon tyckte skulle passa bra ihop med vanlig rosa, eller vad hon skulle vilja ha till vanlig rosa snarare. Grå som drar åt lila sa hon. Därav det här med grålila sötvattenspärlor. Fast när vi provade det på så blev det inte bra som halsband. Prova som armband? Armband funkar det finfint som. Så. Det är knöligt att vira silverpläterad tråd runt läderband är en lärdom jag gjorde. Tur att jag gör precis vad jag vill i det här avseendet, så jag gör om det exakt när jag känner för det. Eller, så knöligt var det inte, det var bara inte så lekande lätt som jag hade sett det för mig i tanken.

Nu blommar det!

Snart är det ju dags för skolavslutningar, gubevars. Nu är jag rustad! Väldans konventionella smycken för just ett sånt tillfälle, men what the heck, nån gång ska man ju lyckas smälta in också... Göra saker bara för att synas är i mina ögon än mer patetiskt än att göra saker för att inte synas förresten. Nu gjorde jag dem dessutom för att jag igår köpte grejer som gick att göra just det här av och det var det jag var sugen att testa. Oh, så tröttsam jag blir, qui s'excuse s'accuse är verkligen sant (den som försvarar sig anklagar sig). Jag tångade ihop lite syrenblom, och så är det bra med det liksom, vem bryr sig?!

Handlade gjorde jag förresten på Continenta, för första gången. Oh joy! Fast väldigt vad lätt det var att komma upp i minimisumman man ska handla för där och som var anledningen till att jag aldrig varit där förut, då jag inte haft råd... Men nu har jag stenar en masse, och stenar förfars ju inte. Näää, nu börjar jag förklara och försvara mig igen!

Det här är alltså nyinförskaffade kreoler i silverpläterat (såg inga i sterling silver, men jag var nog förblindad av allt pjoller som fanns där, för jag tror nog det hade funnits om jag kollat noggrannare). Så är det ametist, rekonstruerad kalcedon (masonit-sten, typ?) som jag köpte fast den var inte riktigt äkta, för att färgen var så himla fin och så sötvattenspärlor. Kedjan är silver, liksom karbinhake. Hattpinnarna sp de också. Så lekande lätt det var att tånga ihop nåt sånt här, när man inte envisas med att tånga allting själv! Det var rolig omväxling med halvfabrikat får jag säga. Och jag har t o m en klänning att ha till, ain't life swell?

Pärlbesatt goes fabrikstillverkare...

När jag hade gjort de förra örhängena, som jag gillar men inte tror jag kommer att våga ha på mig med mindre än att jag ansar tofsen (och hur lät inte det då...) så hade jag fortfarande silvertråd, sten- och pärllådor och tänger framme. Varför inte göra ett par örhängen jag de facto VET att jag kommer att ha, örhängen jag tänkt på ett tag (formen) och nästan saknat? Ett par vardagsörhängen. Grå pärla, fast vardagen inte är särskilt grå i det pärlbesattska hushållet.

Sagt och gjort. Och jag är svinnöjd med dem. Silver, rundat runt en rulle med silkestråd. Och så en ganska stor sötvattenspärla, köpt i Italien samtidigt som de svarta pärlorna i okänd sten i örhängena från igår. Inte ens svårt, men riktigt riktigt snygga på. (De är förresten inte fullt så "vanliga" som de kanske ser ut, för det är tre centimenter mellan översta delen av bågen och lilla öglan som hänget tar stopp vid.) Ska bara snygga till ändarna på dem så är de prêtes à porter! Gäss!

Que linda!

Kanske det ska vara ett upp- och nervänt utropstecken innan meningen också? Det vet jag inte hur man gör här, så vi får hålla tillgodo med ett försvenskat Vad vacker! (och jag vet att det borde heta lindo, men jag har mina skäl att skriva det i feminin-form). Här är ett hänge och örhängen att ha i och till ett halsband jag gjort tidigare (Aprilväder). Jag vet inte hur det kommer att se ut med nya hänget i halsbandet då det befinner sig många mil ifrån mig, nu "lyder jag bara order"...

Den som ville ha Aprilväder vill kunna matcha svarta kläder med nya grejer och vem är jag att säga nej, jag tycker ju det är så vansinnigt roligt att tänka på att nån annan bär saker jag gjort, saker som inte skulle funnits annars... Särskilt när beställningen innebär tångande, som jag är ganska kass på tycker jag (jämfört med vad och vem kan man iofs fråga sig då...) och pestande över silvertråd som går sönder när man bängt den för mycket. Finns inget bättre sätt att slippa tänka på annat som skaver som småsten i skorna.

I synnerhet när man blir nöjd med det man gjort, och det får jag säga att jag blev med det här, förutom att jag inte vet om det är onyx, svart agat eller en annan svart sten, för jag har fått dem köpta åt mig i Italien, utan specifikation samt att jag hade sönder mer silver än jag brukar (det gör inget, jag ger det till min vän smeden vad det lider, så får han risajkla det). Förutom stenen är det sötvattenspärlor och silvertråd, förutom karbinhaken, också i silver, men fabriksgjord då.

Aprilväder

vet vi ju alla hur det är... ena dan eller stunden vårfåglar som drillar, sol som skiner som om den hade betalt för det, en löftesrik känsla i luften osv osv, nästa dag eller kvart, när man glad i hågen tänker att man ska kunna fika ute vilket man inte fick till innan, så regnar det eller värre, det kommer snöblandat (kan det bli värre?) regn... Och aprilväder är inte bara ett meteorologiskt dilemma, med allt vad det innebär av att aldrig vara rätt klädd, bli irriterad över att inte veta vad som gäller osv ad nauseam, sån man kan vara som person också, på gott och ont. Det vet jag, och det vet den som ville ha det här setet. Därför heter setet som det gör. Nu vet ni.

Hon ville ha nåt likt det jag gjort till några släktingar (radbanden), skirt i olika vita, och gärna jämnt eller i alla fall symmetriskt. Så skulle hänget sitta i en karbinhake (vilket var första gången för mig). Jag tyckte jag var lite klurig som gjorde låsanordning av det, istället för att mecka med lås i bak och så ha karbin-historian lös i fram. Får se om jag får medhåll... Halsbandet är gjort i rocaille (från Perlehuset), sötvattenspärlor från Italien och underbara bergkristallkulor (från Sirlig) samt silver. Kulorna har jag sparat till nåt särskilt (eller en särskild person, som nu). Örhängena är i silver, sötvattenspärlor och samma bergkristallkulor, som jag tycker är helt underbara i all sin enkelhet. (Örhängena "hänger" snett för att skannern visst står lite på sniskan...)