Pärlbesatt bland trollsländor, myror och spyflugor

Ibland bjuder tillvaron på ett sällsynt bra tillfälle att peyota sig lugn och fin igen. Till exempel när man ska leta efter nåt särskilt med med en person som redan gjort för mycket den dagen och också har väldigt bestämda åsikter om vad den letar efter, i affärer fulla av reafyndk*ta människor, lysrörsbelysning och skvalmusik. 

Nu tackar jag alltså den som lärde mig peyota, den som köpte den trollsländeblänkande (det syns tyvärr inte här), den som köpte  billighetsrocaillen i Gambia åt mig, den som gav bort ett halsband till Myrorna så jag kunde köpa det i akt och mening att använda låset (och pärlorna så småningom, men det var det vackra låset jag ville åt), och som ovan nämnt även tillvaron för nämnda pedagogiska utmaning, som bäst togs ur systemet med den tankebefriade och repetitiva sysselsättning som peyotande är. 

Jag som alltid varit svag för flerfärgat (tänk Begonia Rex), moaré, bensinfläcksskimmer, såpbubblor och liknande, är mycket nöjd med mitt armband vars spyflugeskimrande prakt inte görs rättvisa på skannerbilden.

Hit hen eller Essistensens elastiska

Beställningsverk > hit man > hit woman > hit (wo)man > hit hen. Så gick min associationskedja från det att Assistenten sa att h*n ville ha ett elastiskt armband i genomskinligt och sötvattenspärlor. Då var det allt tur att jag lyckades rota fram den där felande kartongen jag hela tiden undrat var den var, där den vita lådan låg (eller de tre vita lådorna som står ovanpå varann snarare). Jo, nog var den längst ner av alla kartonger i förrådet. Det stod visserligen Pyssel Uppe tydligt på kartongen men det blev lite logistikstrul vid flytten så jag förstår att ingen hann/tänkte på att läsa på kartongerna. Och i den lådan låg också bandlådan, precis som jag hoppats. Så nu kan jag jobba på bättre premisser, och underbart nog har jag också lust till det.  Vad det blir får vi se! Kanske nåt som fångar solkatter, det har jag länge velat ha. Helst en solar powered rainbow maker, men det duger nog fint med en kristallprisma också.

Från prodrop till twodrop

Jahapp. Då var jag här då. Varför jag varit borta? Jo, förutom det som brukar fylla mina dagar och sinne upp över kanten så har jag återgått till studierna, och det är jädrariminlillalåda ingen lek, särskilt under rådande s.k omständigheter. Men det är samtidigt roligt och bra jada jada. Jada jada för att när man mest känner sig jagad och otillräcklig vad man än gör så känns det där med "roligt och bra" mest i nån slags teori. Men det kommer bättre dagar nu, det vet jag.

Hursomhelst så tänkte jag för ett tag sen att nu tar jag och testar twodrop peyote och gör samtidigt nåt av de där stora klunsarna till bokstavspärlor och av detta gör jag mig en påminnelse som är mer påtaglig än det ständiga mantrandet. Tydliggörande pedagogik. Hade kanske varit ännu bättre med en bild, men hur ritar man man This too shall pass utan att det blir gravvårdar? Nevermind. Här är mitt knöliga vingliga Alfapetsparti med mitt mantra, alltså. Och varför det är så knöligt och vingligt? Jag är ovan att pärla nu, twodrop peyote var helt nytt, bokstavspärlorna har så hål så de var svåra att få på plats och ja, det räcker som skäl. Men det gör inget, för det viktiga är inte att det är så himla vackert, utan att jag gjorde't. Faktisch. (Fast jag ångrar att jag inte kunde vänta på att ha köpt mörkgrå Fireline, den där vita linan som sticker fram känns sådär. Nåväl.)

 

Don't panic- återkomsten

Häromdagen sa en nätis att hon behövde skaffa sig en garderob som passade det nya jobbet, som har nån slags inofficiell dress code. Jag sa mest på skämt att om hon behövde smycka sig så kunde ju alltid specialbeställa det som nu gällde. Nåt sånt ville hon inte ha, men däremot gärna det Don't panic-armband jag gjort tidigare.

Just det armbandet korpade Assistenten och hade sen bort i en jobbflytt... Och inte mindes jag precis hur jag gjort det heller, och kolla på gamla bilder orkade jag inte, för datorn är minst sagt osamarbetsvillig. Men det blev ju bra ändå! Fast det syns inte här, det ser för taskigt ut på bild, jag vet...

Jag gjorde flexibla stroppar istället för ett lås, eftersom jag inte har pejl på hur tjocka handleder hon har (mina är inte representativa, har jag förstått). I ändarna satte jag bokstäver hon torde gilla, en anledning till att inte panika. Tyckte det var lite roligare än hjärtana jag hade på det förra.

Ichtys- the set

Var på vippen att skriva Ichtys med avec, men med tanke på att avec betyder just med kändes det alltför fel. (Japp, jag är inte bara pärlbesatt, jag är språkbesatt också, och får lust att kaskadspy när jag ser affischer med Vart ser du på fotboll?) Hursomhelst, här är Ichtys med örhängen och armband. Armbandet var tänkt att bli självaste Jesus-fisken, men det funkade inte när den skulle vara så liten som den ska vara så fisken blev gjord av silvertråd.

På armbandet som blev gjorde jag tre små öglor för att kanske kanske sätta ett kors, ett ankare och ett hjärta i, men så bra är jag inte på att tånga silver, så nej. Det fick bli en mini-ichtys och två pärlor. Tycker det blev rart faktiskt. Dessvärre hade jag inga band i rätt mörkblå nyans, varken sammets-, läder eller mockabandet jag hade var rätt. Men hon som ska ha det är bortrest, så jag hinner hitta rätt. Eller så är hon inte fullt så kinkig som jag med färgnyanser? Chansen finns... Jo just, örhängspärlorna är tjeckiska fasetterade pärlor, köpta på saligen insomnade Pärlan på Söder.

ALLT halvfabricerat är inte dåligt...

Nä, ibland är det roligt att bara leka lite med sånt som inte är så jättejättekrävande. Tångelitånga knips knaps en stund så är det klart. Som här, ametistkulor, färdiga kreoler, färdigt berlockarmband (mitt första) och lite hattpinnar där hälften sitter i stenarna och resterna blivit sammanbindare av stenar och armband. (Allt silvrigt är silverpläterat). Gjort till nån jag inte träffat, dvs beställning via ombud (vilket var roligt, då det nästan också var första gången). Det syns inte hur sagolikt vackra ametisterna är, men hon som beställde vet det, då hon själv fick såna för ett litet tag sen.

Uppbunden

Jag såg halsband (långt, som ett snöre, och med små bling hängande på) i nåt skyltfönster eller om det var på nån, och tänkte att även om det varit på tok för många såna man (läs jag) sett, så skulle det ändå vara roligt att göra ett liknande, fast i andra material eller i alla fall i andra färger. Sagt och gjort, in på läderaffärn på Lilla nygatan, handla lite lila rund och rosa platt lädersnodd, eller en till mig och en till Assistenten.

Så frågade jag vad hon tyckte skulle passa bra ihop med vanlig rosa, eller vad hon skulle vilja ha till vanlig rosa snarare. Grå som drar åt lila sa hon. Därav det här med grålila sötvattenspärlor. Fast när vi provade det på så blev det inte bra som halsband. Prova som armband? Armband funkar det finfint som. Så. Det är knöligt att vira silverpläterad tråd runt läderband är en lärdom jag gjorde. Tur att jag gör precis vad jag vill i det här avseendet, så jag gör om det exakt när jag känner för det. Eller, så knöligt var det inte, det var bara inte så lekande lätt som jag hade sett det för mig i tanken.

Fånga prinsessor i nät?

Ni kanske också spyr på allt prat om prinsessor och blir purkna när det står ytterligare en gång, här, av alla ställen? Well, det var inte alls meningen att hamna där, men när jag experimenterat klart med det här netting-andet, det inte funkade som halsband och jag klippt sönder det och satt ihop det till armband, jo, då såg jag att det såg ut som en tiara... Därav rubriken.

Det här gjorde jag efter att ha fått en förfrågan om ett blått och indiskret halsband. Jag hade många uppslag men inget tvingande och under tiden jag funderade och finurlade så blev jag sugen på att bara sätta ihop de superfina (och dyra) non tarnish galvaniserade rocaillerna från Zionesse och så den blå guldflussen (som ju är en skapad sten, så egentligen borde det här inte taggas som halvädelsten, men jaja, låt oss nu inte var fullt så ortodoxa, de säljs ju som halvädelstenar) som jag köpte på Continenta. Enkelt, men en så bra färgkombination, tycker jag.

Det här sitter på vanlig fiskelina i nylon, och eftersom jag klippt och klistrat i det är jag inte alls säker på att det håller. Hon som ville ha det indiskreta ska få det, sekunda eller tveksamt gods är inget jag vill avyttra. Men fint är det, i all sin eventuella obeständighet. Örhängen är gjorda av guldpläterad silvertråd. Upptäckte för sent att den tjockleken inte funkar till örhängen, så samma sak gäller där, dem får jag ge bort, och inte som present utan mer som Slit det med hälsan, så ser vi hur länge de funkar...

Post-op

Post op som i Efter OP-mönster och efter sextiotalet som är långt borta nu känns det som, och post op som i efter operation, fast ingen opererats här på ett tag. Kunde bara inte låta bli dubbeltydighetern fast den var meningslös. Lite roar småbarn, och så mig då... Det här gjorde jag för att göra nåt som skulle matcha det halsband jag gjorde sist, fast bara lagom mycket (jag har nog tubbats att titta för mycket på What not to wear, de tjatar jämt om att passa ihop men INTE matcha..).

Jag har faktiskt aldrig gjort eller försökt mig på att peyota medvetna mönster som lyckats bli mönster och inte bara färgskiftningar, så jag är lite nöjd med det. Fast några gånger glömde jag bort vad jag skulle ha för pärla för att det skulle bli ränder, så jag fick repa upp nåt tiotal pärlor. Trial and error, mitt leitmotiv... Och på tal om misstag, när jag klippte av trådar måste jag klippt en tråd som egentligen skulle fästs och klistrats men glömts bort, så rätt vad det var rasade en pärla och när jag drog lite föll hela armbandet isär i två delar. När jag satte ihop delarna såg att jag det blev snyggare att ta ändorna i en annan ordning, så det var ett bra missöde och ingen större fara med att tråckla ihop delarna heller.

Fick höra att knappen borde sitta längre in på armbandet så det inte blir ett glapp på handleden, men min tanke var att det kanske hamnar hos nån annan och få människor har lika tunna handleder som jag har, så det ska kunna gå på nån annan. Jäjä. Knappen förresten, den är köpt på Mattsons band som har mycket fint men skulle tjäna på att lägga på lite energi på leendet. Jag vet ju att de kan vara riktigt trevliga, det vet alla som hört dem tala med den ena expeditens hund bakom disken... Nåväl, jag fick en knapp jag tycker passar finfint in här, så jag ska inte gnälla. Det finns så mycket trevliga expediter på andra ställen, jag får tänka på dem istället för att gnälla om dem som inte riktigt känns som de borde ha ett serviceyrke.

Pärlbesatt gör en Sibyllas

Ingenting om mystiska spådomar, jag tänkte Sibyllas som snabbmat eller snarare pärlandets svar på snabbmat. Allt kan ju inte vara halsband som tar fem kvällar att göra, ibland är det kul att sticka emellan med tjoff tjoff armband på elastisk tråd tack och hej leverpastej. Den som fick armbandet blev hemskt glad i vilket fall.

Armbandet är mycket jämnrödare i verkligheten, inte alls så skiftigt som här. Det är cloisonné-pärlor jag köpt nåt med för att risajkla (minns inte vad det var från början), pärlor från Ghana i risajklat glas, granatkräneformade pärlor tagna från ett halsband köpt på Indiska, stor rocaille från Ghana och pärlemoplattor/snäckskal (?) från ett billighetshalsband också köpt för att slaktas. Allt taget från nedersta röda lådan, där de lösa pärlorna ligger. Plus en berlock jag gjorde igår.

Vink vink till dig Cat, som gillar att höra var grejerna kommer ifrån och hur jag gör. I översta lådan har jag pärlor i påsar och förpackningar, i mellersta lådan pärlor som är på tråd/sträng och så i nedersta lådan lösa pärlor. En trelådshög i varje färg, eller i alla fall grundfärgerna och lite till.

Pärlbesatt hjärtar sina pärlmattar (och enstaka hussar)

Idag fick jag ett mejl från nån som tagit kort på nåt jag gjort. En som kom hit på väldigt lustiga vägar. Och jag blev så glad! Om ni visste vad jag är glad över Er, som tittar, läser, kommenterar och som vill ha mina grejer.

Den som den blå This too shall pass-berlocken gick till hade googlat på den meningen och smycken och hamnat hos mig, och mitt inlägg med de första (eller andra?) krympplastgrejerna!

Så kom det sig att hon fick en blå berlock, eftersom hon gillade blått. Jag blev så rörd av alltihop så jag skickade med lite pärlor att göra ett armband av också (eller ha med i ett armband, om hon gillade dem, snarare). Sen sa hon också att det används flitigt och det var kanske det roligaste av allt (hur många gånger har jag använt ordet nu? Borde jag köpa ett synonymlexikon?) för jag älskar att tänka på att saker jag gjort lever sitt eget liv som utflugna härifrån och då gärna på nån och inte i en låda...

(Och igår såg jag senaste pärlmuffmatten på teve, det var också roligt. Hade förstås varit ännu roligare om hon haft muffen om halsen, men man kan inte få allt (sägs det). Eller snarare, skitsamma, det var bara kul att se nån som för mig är en pärlmuffmatte, inte en teve-personlighet, i teve.)

Nattblomster på!

Idag blev det ett melt down hos en mig närstående och det var ett jättebra tillfälle att sy i tryckknappar, så jag var lagom upptagen med nåt annat. (kan inte förklara varför bättre, då blir det nåt annat än en pärlblogg och det vill jag inte ha det till). Tyvärr var jag lite för stissig själv över brytet (googla affektsmitta) så jag sydde först tryckknappens ena halva åt fel håll, men det gick ju att klippa upp...

Inte så snyggt isytt med Fireline som jag sydde i med pärlnål (en gick sönder, de är ju så tunna och fina...), istället för med sysilke som jag hade tänkt mig men inte fick till i stundens hetta (eller snarare ledsnad) men jaja, perfektionist kan jag vara en annan dag igen. Det är nog ändå jag som ska ha just det här med ametister. Det är faktiskt riktigt riktigt fint, om jag får säga det själv. Och får jag inte så gör jag det ändå.

Don't panic!

När man inte peyotar eller nettar så kan man få ganska mycket gjort om man bara har rätt grejer framme och rätta humöret med sig och/eller mycket att processa... Så tycks det ha varit idag, för här kommer det alltså mer!

The hitchhikers guide to the galaxy är ingen viktig bok för mig (även om jag läst den nån gång och har den i bokhyllan och tänker Vogoner om somliga flera gånger i veckan), men den är desto viktigare för andra, som t ex Assistenten som älskar den och har sett filmen usque quasi 27 gånger (på sant alltså). Och bland alla citat, sentenser och motton som finns så är väl Don't panic ett av de bättre. Bättre än Plikten framför allt, för att bara ta ett, även om jag också är hyfsat plikttrogen (vad som sen är plikterna är en annan femma...).

Så jag gjorde ett armband av träpärlor, vaxad lintråd och bokstavspärlor i plast, med det mottot. Gillar det som attan, det också. Idag och igår var bra pärldagar, det tackar jag för.

Begreppsförvirring

Är det här halsbandet somrigt, i sina glada färger, eller höstigt, för att det är grönt och orange och gult, eller kanske till och med juligt, för att det är julgransgrönt och samtidigt knalligt? Skitsamma kanske, man kanske inte måste definiera allt. Jag gillar det, det är det som räknas. Det var roligt att göra nåt superenkelt nu. Fast det är fel längd för att jag ska ha på mig det, så jag hoppas nån annan gillar det. Varför jag inte gjorde det kortare istället, så jag kunde ha det själv? Det ville inte bli chokerkort, och det är för stora pärlor för att göras lariat-långt. Plus att jag inte hade fler av de gula och rosa... [insert smajli.] Och så passar det inte till det jag brukar ha på mig.

Så här blev det till. En god vän har vänner i Indien. När en av dessa skulle åt Europa till tog den med sig en massa presenter till min vän, som också hade bett om lite stenar till mig. Jag fick turkoser och granater av billigare modell, och så fanns det nåt grönt i stenväg också, som dock tillföll nån annan. Jag tog fram aventuriner och andra gröna stenar jag hade hemma, men ingen av dessa var det. Var det malakit tänkte jag, som sett smycken därifrån i just malakit, och så blev jag sugen på det där gröngröna skiktade. Och så nästa gång jag var inne i en andrahandsaffär i krokarna så hängde där ett halsband i malakit-chips. Jag gillar inte chips jämfört med kulor, men jag tog det ändå. Om inte annat så är kulor mycket dyrare, och nu hängde det ett chips-halsband där, och inget annat...

Vad skulle jag ha till? Rött? Lila? Både och? Silver? Nåt annat? Googlade lite på malakit och hamnade på underbart vackra bilder av nån Pia som har en blogg som jag tror hette The world according to Pia, men inte hjälpte det, jag fick "bara" se sagolika bilder av små utflykter, fint pyssel, härlig mat, skor som jag inte skulle ha råd att köpa och vattenplaskande hundar... Bah, jag tog fram en massa pärllådor, petade och rotade, och så frågade jag slutligen Assistenten om hon biföll mitt val. Det gjorde hon. Bra så.

Det här är alltså malakit med små matta rocaille i samma färg emellan, mörkrosa och gula pärlor av nån oidentifierad sten (köpte det som armband, odeklarerat) och pärlor i vad jag tror är risajklat flaskglas eller i alla fall risajklat glas, från Ghana, från "Lisas skatt".

Azur, den lilla missbildade tusenfotingen

Nej, det här ska inte bli nån politiskt korrekt saga om funktionshinder. Då hade jag inte skrivit missbildad för det första, utan fysiskt utmanad, eller liknande, om Azur och hans väldigt oliklånga ben. Allvarligt talat, Assistenten tyckte det var för länge sen hon fick nåt, och nåt ska man väl ha för att vara Assistent så jag fick sätta igång med det hon önskade sig, vilket var nåt med sötvattenspärlor, så småningom modifierat till nåt i peyote med sötisar på. Ljusblå peyote.

Helt okej att peyota, även om jag har ont i fingrarna nu efter alltför mycket syende av en pärla i taget (behöver knyta eller trä nu, ett tag). Men aspelut inte på en fläck okej med pärljävlar som går sönder, gärna när man redan sytt dit dem för flera varv sen, så man antingen får repa upp eller trixa och fixa i efterhand. Nog för att jag är enveten som en terrier, men det finns gränser...

Så går det när man köper skräppärlor, som de här är - fast i en (nåja, två) vacker färg, som fick mig att köpa dem... - i sju grejer för en hundring-affärer... Vilket får mig att tänka på den där gången då jag stod på numera stängda Crystal drops, på nån stor rea, och kom i slang med några andra kunder. En där pratade om hur mycket hon handlade (alltid ex antal gram av varje, så det blev jämnt i lådorna) och jag sa att jag sällan handlar pärlor till fullpris i vanliga affärer, om jag inte bara köper lite som jag råkar behöva just då.

Ofta så väntar jag oftast på reor, brandskade- och totalutförsäljningar, mässor osv, förutom att jag handlar i leksaksaffärer, på Myrorna och liknande eller via vänner och bekanta som åker utomlands. Jag minns att jag fick en snörpig replik om att det inte gick att jämföra kinesiska, indiska och afrikanska rocaille med tjeckiska eller japanska. Minns att jag tänkte att Jaja, det må så vara, men ha du dina finpärlor för dig själv i dina hur många gubbdagis-lådor det nu var, vi lever i skilda världar och lika bra är nog det. Men idag tänkte jag på henne och att med Jablonex- eller Toho-pärlor så hade de nog inte gått sönder en pärla nio gånger eller fler medans jag sydde... (Fast Miyuki-pärlor gick faktiskt sönder i en muff en gång, en masse. Fast då var det 15/0 och inte nior eller elvor som här. Förlåt nörderiet, ni som tycker det är internt. Om nån läser, that is.)

Oxymoron

Kan nåt vara lika delar gullighet och morbiditet, svart (i flera avseenden) och färgglatt? Tydligen! Och ypperlig tankeavledning har det varit, mitt lilla armband på Dia de los muertos-tema, tack för det!

Så här var det. När jag köpte pärlemohänget vars syskon jag haft sönder, så var jag också inne i en affär där jag råkade på de söta och roliga plastskallarna. Tänkte redan då på inte bara Halloween-kitsch utan den mexikanska högtiden. Tänkte sen död och döskalle-kbta mig lite, och efter googlande på vad andra gjort så gjorde jag det här. Tanken var först att göra ett halsband, men ganska raskt sa det jag hade i händerna att Nej, jag vill bli armband. Okej'rå... Hade tänkt att skriva Memento mori i glappet mellan skallarna, för det tycks vara vanligt på det här temat, men dels hittade jag inte mina små färgglada bokstavspärlor, dels så jag fick inte plats, och så kändes det ganska bra med bara LEV (med ett tänkt ! efter och ett underförstått "idag, i morgon kan det vara för sent"). Låset var tänkt att vara en liten bjällra, och så en till, om man behövde ha mer plats för att få in sin handled. Men bjällrorna var visst för små, de höll inte ihop armbandet, upptäckte jag när det var dag. (Pärla på nätterna är tydligen ingen höjdare...) Så det fick bli knyttampar istället, fast bjällrorna fick sitta kvar, de pinglar så mysigt (säger jag som ändå lider svårt av hyperakusi..) Och där fick det bli bra.

Karma-skinka

Häromdagen var jag och Assistenten på en fika ihop med en massa andra människor. Hon tyckte det luktade läskigt av nåt vid bordet. Det kan vara min macka med Parma-skinka, sa en av damerna på plats. Senare samma dag sa Assistenten nåt om denna "karma-skinka". Jag tyckte det var hilarious och hoppades jag skulle minnas det. Fast det hade egentligen inte med mitt chakraarmband att göra, eller snarare, armbandet var på väg redan innan.

Nu låter det som det varit på gång ett tag, och det stämmer, det tog grymt med tid att göra. Jag var t o m tvungen att räkna på hur många pärlor det var i, av den anledningen. Det blev hela hisnande 3025 pärlor, om man bara räknar pärlorna som är peyotade! Att det tog tid berodde också på att jag mitt spån pärlade på natten med taskig belysning och upptäckte först långt senare att jag blandat turkost och grönt flera fält tidigare... Jag klippte upp hela skiten, rättade till och sydde ihop bitarna sen... Det blev sisådär snyggt, men jag hade aldrig kunnat ha det på mig om jag blandat in fel färger med oflit.

Att jag ville göra det här var för att jag fått en beställning av en för mig viktig person, som är konsthantverkare, och som beställt det som jämn födelsedagspresent att passa ihop med en låda som personen också ska få. Personen som fyller är också konsthantverkare. Och i och med att det ska passa ihop med en viss grej, förutom personens egna preferenser ovanpå att det här är proffs och nästan-proffs på hantverk så blir det extra extra många prestationsångest-triggers där... Fast en mig närstående person frågade om dessa konsthantverkare gjorde smycken, och nej, det gör de ju faktiskt inte... Hursomhelst ville jag rensa huvudet med nåt enkelt men repetitivt och drygt innan jag påbörjar det halsbandet, som jag inte har några jätteklara uppslag kring. Därav Karma-skinka.

Det är Matsuno-pärlor från saligen avsomnade Perlehuset (tyvärr var de enda lila så där blaskigt gråaktiga och jag ville inte blanda pärlor nu, ens för att få en mer chakra-riktig lila) och en pärlemoknapp (dyr) från Mattssons band, där expediten igår tyvärr inte var det minsta lik sötexpediten på Folckers band. Tycker det är korkat att vara småkort mot folk för att de bara köper några rullar knapphålssilke och några knappar. Jag kan ju vara den som handlar för flera tusen en annan gång... Eller så var hon bara hungrig, less eller hade grälat om sitt pensionsbesked precis innan, vad vet jag, men kul var det inte att handla där igår. Knappen köpte jag inte med tanke på armbandet utan bara för att den var fin, men insåg idag att den kunde funka fint som lås på just det här armbandet. Chakra passar bra med stjärnor tänker jag mig. Så, nu kan jag börja fnula på fössledagshalsbandet.

Escale à Kotorget

Dior har just nu en parfym i sin begränsad upplaga-serie, Escale à Pondichery. Pondichery är en stad i Indien, som jag aldrig lagt märke till namnet på förrän jag uppmärksammades på den ljuvliga parfymen med doft av svart te, kardemumma, sandel och vad det nu var mer som jag inte minns nu i mitt förkylda och ack så oglamorösa tillstånd. Escale à- anhalt eller stopp vid nånting, dök upp som namn när jag satt där med mitt röda armband, färdigt men odöpt.

Kotorget är ett torg där så kallad motorburen ungdom samlades, i en liten håla som så många andra små hålor i Sverige. Inget minnesvärt i sig alltså, och raggarestetik ger jag väl inte mycket för i originalupplaga (ölmagar, pinniga ben, jeanstyg högt och lågt, bröl och fula tatoos är inte min grej riktigt. Inte snygga tatoos heller för den delen). Vadan då raggarestetik och min tolkning av den? Jo, jag gick igenom mina styckpärlor och tänkte att jag måste ifrån att göra svårt, pilligt och trumfa sig själv-grejen, nu skulle jag göra ett gäng enkla men fina örhängen, med just styckpärlor (såna jag köpt en och en, för att de är för stora och/eller dyra och märkvärdiga för att köpa på sträng eller i påse). Bland dem hittade jag tärningspärlorna.

Tärningar måste man ju ha två och två ihop, tänkte jag. Happ, då ska de hänga… Till att hänga behöver de nåt att hänga i. Silverkedja, silvertråd. Sen då? Det blir ett bra fjuttigt hänge, och jag kan inte gärna ha två tärningar i vardera örat, det blir julgransvarning på det. Hmm. Ha, just, hängande tärningar, det är ju som såna man har i raggarbilar i backspegeln! Googla googla på Fuzzy dice, försöka att inte fastna i varför man började ha såna och så vidare, bara tänka på vad man kunde göra som passar ihop med tärningarna. Svart? Det skulle vara fint med flames, men orange flames är inte snyggt med kromat, på sån liten yta det skulle bli. Mintgrönt? Jo, men skulle nån vilja ha ett mintgrönt armband? Så många åttiotalsrevivalists känner jag inte. Rött och glittrigt som mica-lack? Det fick det bli.

De röda rörpärlorna från Gütermann, några av de allra första pärlor jag köpt i denna pärlvurm (som vuxen alltså). De räckte inte till ett halsband, armband fick det bli. Och sen då? Metallpärlor, från ett slaktat Indiska-halsband, för att göra ”kromkant” runtom. Hur pilligt som helst att få det tätt så det blev en hel rad och inte bara lite silverglitter här och där. Och varför jag hade silvermetall och inte silver när jag nu hade silver i kedjan är väl mest en slump, plus en eftergift till omständigheterna, jag skulle hellre bara hålla på med uteslutande silver, om jag hade råd.

På med små hänken att knyta ihop med, de ser lite ut som dörrhandtag, det är roligt. Så på med lilla kedjan med tärningarna, som fick kortas för att bli bra, så bra det nu kan bli med en så konstig grundtanke (som jag bara måste få ur mig när jag väl fått uppslaget). Och så lädersnodd för att knyta ihop min manschett goes svettband goes jag vet inte vad. Klart slut!

Un p'tit beurre, des touyous...

... sjöng franska barn som missuppfattat Happy birthday to you (de kanske gör det än, vad vet jag). Petit beurre är en viss kexsort, så det var en rimlig folketymologi, och här var jag visst på väg att skriva en helt annan sorts blogginlägg än jag ska här inne, oops. Hursomhelst, en moster (den tredje i ordningen, vilket minnesgoda läsare redan tänkt) fyller år, hela åttio, och genom en universums välsignelse så får jag möjlighet att åka och fira henne. Då ska hon få det här. Det kanske inte ser ut mycket för världen, men shit vilken tid det tog att göra tre meter rocaille-snöre med tre röda, en blå, en grön, en blå, tre röda osv...

Tänkte jag skulle vara lite fiffig och göra dels ett halsband som i sig självt går att ha på många olika sätt, extra många eftersom det är lås på, dels ett extra lås (blomman på peyote-bas), så man stänga det på andra sätt och ha blomman framme på sidan om man vill att halsbandet ska synas lite mer. Det går naturligtvis att ha som armband också, och säkert annat om man fnula på det. Det tänker jag inte göra nu, för jag har saker att göra innan jag ska iväg.

Jo, att det är just blått, rött och grönt är för att jag så klart frågade vad hon ville ha (på vilket hon svarade långa halsband av äkta pärlor, vilket hon då inte får) och sen vad hon gillade nu, vad hon hade på sig oftast osv för att få nåt svar jag kunde jobba utifrån. Hon sa storskjortor, oftast en blå eller en röd. Därav det enkla halsbandet i rocaille med lite mer flärd i form av en pärlemoblomme-knapp, det känns lagom eller rätt för min moster, som trots att hon är åttio ständigt är i farten.

Höstvisa

... är en sång jag tycker mycket om (liksom det mesta av Tove J), men sist jag hörde och sjöng den så grät jag mer än jag hade velat göra just där just då. Just där just då satt jag också med den som ska få det här armbandet och som bland annat sa att hon tycker mest om hösten.

Hon satt med mig när jag gjorde prinsessmuffen också, och blev lite till sig över den. Då pratade vi hantverk, vilken tid det tar att göra saker, saker hon gjort förr som virkning och hur omöjligt det är göra som annat än hobby och så vidare. När jag fortsatte med muffen vid det där sång-tillfället pratade vi om vad hon gillade för smycken och färger och varför hon inte brukade ha nåt på sig, och där bestämde jag mig för att försöka göra nåt till henne.

Och här är det jag gjort. Hon ville gärna ha ett armband, och hon gillar bland annat grått, duvblått och grönt som passar till det, och så rött. Det fick inte vara för stora eller dingliga saker, det funkar inte på jobbet. Här, med de grå-röd-grönblå pärlorna tycker jag att jag hittade rätt. Tänkte jag skulle ha de röda stora pärlorna i risajklat glas som lås.

När det var klart tyckte jag det såg fattigt ut. Röda kanter, kunde det vara nåt? Jorå, det var det, tycker jag nog, men nåt mer ändå kanske? Nåt som såg ut nåt broderat, hantverksaffärsaktigt och lite bonnigt? Hade jag blommor i blått och blad i nån kall grön? Det första ja, det andra nej, men det blir bra så här, bestämmer jag. Hoppas hon tycker det också!

Och så tack till Lisa för alla underbara pärlor jag fick köpa från Ghana via dig (alla de röda pärlorna i det här är därifrån) och tack till frk Suzanna för att du lärt mig det meditativa peyotandet, det satt finfint att kunna just idag!

När jag klippt trådar var det en liten tåt som rymde och jag fick sätta mig och säkra en bit av den röda kanten. När jag ändå skulle göra det så gjorde jag om mitten-delen av det röda till ett hjärta (svårt att se). Sen var det sovdags. I morse tänkte jag att Vafasen, det är ju skitfult med stora grå pärlor till lås, och så har jag gjort den ena öglan för kort dessutom, jag borde räknat noggrannare, hon kommer inte att använda om det är bängligt att få på. (För jag räknar kallt med att hon använder det.)

Så jag gjorde nya öglor, som det krånglade med (förstås, varför ska nåt vara enkelt när det kan bli krångligt, Murphy älskar mig vissa dagar). Men nu är det till slut fähähähärdigt. Och jag är nöjd. Hoppas hon blir det också!