Oh la la, Oglala!

Häromdagen såg jag ett sketasnyggt armband på en blogg. Jag skrev nåt berömmande till den som gjort det och sa samtidigt att jag gjort liknande saker och att det var kul att se sånt som jag inte riktigt sett förut hos andra. Hon som gjort armbandet svarade vänligt och avslutade med att Visst är det kul med Oglala-teknik? Oglala-teknik, say what? Aldrig hört talas om... Det är samma sak som när jag såg ett armband och det stod om anemon-teknik som jag gjort själv tidigare, men inte hade en susning om hade ett namn. Jag hittar ju bara på.

Sen var jag så klart tvungen att googla Oglala och när jag såg att det var indian-prylar så blev jag sugen på att göra nåt med de turkoser jag fått från Indien. Turkoser får mig nämligen att tänka på Nordamerikas indianer. Vad jag skulle ha för färger till kom jag på en sömnlös natt (inte helt bortkastat med insomnia). Jag vet inte om jag tycker det är vackert, men jag gillar det och färgkombon och det var roligt att göra.

Först är det en sträng med de stora turkos rocaillerna och så de stora pärlorna i glas och sten, knutet på vaxad lintråd. De plommonfärgade är risajklat glas från Ghana, de orange är nån infärgad sten jag tyvärr inte vet vilken det är (från Glitter-armband, konstigt nog, de har ju mest plast) och så turkoserna som en väninna köpt åt mig i Indien. Sen är det peyotat i de stora rocaillerna (fyra små påsar gick det åt!). Sen är det ett varv med små plommon rocaille jag fått från Gambia (superojämna, men det har sin charm), små turkos rocaille från Perlehusets utförsäljning när de la ner och så orange rocaille som jag fått från Frankrike. Sist lite mer av den turkosa lilla rocaille, i nån slags picoter. Stängningssnodden är virkad vaxad lintråd, med turkoser på.

Och fast det måhända låter fånigt så säger jag det igen: Det är mycket snyggare på än i skannern, om inte annat så för att det lägger sig så fint runt halsen. Kanske det till slut blir så att jag har det på mig, om ingen annan gör anspråk på det. Så blev det med Pilgiftsgroda som suttit på sen jag gjorde den, fast jag aldrig trodde det, jag som inte ens gillar blått på mig själv. (Jag vet att det anses att självberöm luktar illa, men vet ni vad, jag orkar faktiskt inte bry mig. Pärlbesatt- när etik är intressantare än etikett, typ.)

Här är länk till det vackra vita armbandet förresten:

http://time2cre8.blogspot.com/2010/04/something-old-something-new.html

Jolly Roger och kompani

Jag frågade vännen S om hon månne ville ha en anteckningsbok med nåt på, som prunsent. Det ville hon gärna. Hon är dem av dem som flitigast anlitat mig som smyckesleverantör och det här är mitt lilla återgäldande (hon har fått en hel del smycken också, förövrigt). Hon ville ha en med en döskalle på, därav ritandet av detsamma (det första jag ritat på jag kan inte minnas hur länge, kanske nånsin).

Förr tyckte jag alltså att hela den företeelsen var så läskig att jag sa renbangel istället, hade en massa undvikande strategier för att slippa dem, som att inte se på nyheterna (möjligheten till uppgrävning av massgravar fanns alltid), var befriad från vissa lektioner i biologin, la ifrån mig Hundra år av ensamhet för att det formligen kryllade av såna i den, mutade klasskamrater att kolla in museisalar innan jag gick in osv osv.

Detta sagt för att visa på hur föränderlig man ändå kan vara. Hjärnans plasticitet jada jada, och nu är vi ute långt ifrån pärlor, som jag ju ska hålla den här bloggen till. Jag har en tendens (moahaha, årets understatement) att sväva ut... som bekant, för dem som känner mig. Nåväl, här är då Ss bok. Jag tog snodden med plastskallarna från den andra boken, tyckte de passade bättre här.

Förövrigt är det en vanlig anteckningsbok från nästgårds-ICA i botten, halkskydd (!), en krympplastbricka gjord av mig (tack Messini Design för tipsen! Uppskattas!) och så en bit av Folckers-silkessnodden jag hade till andra väninnans uppmuntrans-örhängen runt om krympplast-brickan. Hoppas S ska trivas med boken, jag tycker den blev riktigt rar.

Greppvänliga tankar (eller Så barnslig är jag)

Åh så roligt det var att göra den här! (Eller pimpa den då, jag har ju inte gjort boken). Jag använder inte så små anteckningsböcker, jag gillar som bekant inte döskallar och jag är ganska mycket av en mespropp, så jag skulle inte ens kunna använda den här, men den var rolig att göra. Det var när jag såg det jag klätt boken i som jag fick idén och bara inte kunde motstå att genomföra den, även om den aldrig kommer till användning. Det behövs sånt här nu...

Förutom plasten den är klädd i (som löste upp sig som satan av Attacklimmet- när försvinner det måntro?) är det en krympplast-bricka på (hemmagjord idag) och så vaxad lintråd och plast-skallar. Så ser jag nu att jag måste måla i det vita som lyser igenom plasten, attans att jag hann ta bilden innan då...

Trials and tribulations

Huva, det här var nog det drygaste pärlprojektet nånsin. En kär vän ville ha nåt till en vän till sig, som fyller jämnt (mer än jag fyller nästa gång jag fyller jämnt). De är båda konsthantverkare (glas- och keramik). En mängd prestationsångestskapande triggers alltså. Å andra sidan, som några kloka vänner jag har sa, så är de visserligen konsthantverkare och framgångsrika, men de gör inte smycken. Och min vän vore dum om hon beställde nåt som hon inte trodde jag kunde ro i land... Jojo.

Jag fick inget direkt önskemål om hur det skulle se ut, mer än att jag skulle göra nåt som passade till en låda, som halsbandet ska ligga i. Lådan (som jag och vännen köpte på moskén i Paris) är i ytterligt diskreta färger, och har ett rasande jämnt mönster. Personen som ska få lådan och halsbandet gillar dock saker som är synliga, spretiga och har personlighet, som hon tycks ha mycket av. Förutom färgerna på lådan kunde jag ha turkost eller kanske orange som accentfärg.

Sen har personen bott i Afrika (vilket skapar lite fördomsfull bias för mig) samt jobbar som lärare och kan alltså inte ha alltför långa halsband som slår eleverna i huvudet... I och med att lådan delvis är i pärlemor och i sand- och stenfärger samt skulle innehålla halsbandet så tänkte jag HAV. Skattkistor brukar ju ligga på havets botten, eller hur? Så hav, sand, klippor, fiskar... Fiskar brukar jag ofta landa på hur jag än tänkt, som minnesgoda läsare redan märkt.

Så. Jag började på ett halsband som skulle vara stort och kraftfullt och som skulle ha afrikansk prägel (hur dumt det än låter, en hel jädra kontinent innefattad i ett sketet smycke...). När jag matat på grunden (andra bilden) kände jag bara Oh no, det är ju sketafult, det ser ut som nåt jag skulle köpa för att slakta (som Assistenten sa om nåt jag gjorde och som hon inte gillade). Så jag klippte sönder det senaste jag gjort där, och tänkte att grunden kanske går att använda till nåt annat, eller ge bort som det är. Gjorde klart de där små inknutna turkoserna också, så klart, fast det har jag ingen bild på, sorry.

Och så började jag om, och tänkte att jag skulle göra nåt peyotigt och havigt, inneslutet i ett slags ramverk av pärlemopinnar. Ha, det måste nog beräknas matematiskt, det bara vrängde och vred sig när jag höll på. Det gav jag raskt upp. Så tänkte jag att vafasen, jag gör virkade tåtar av pärlor jag tycker passar med konceptet, och ser var jag hamnar. De borde kunna tvinnas så det ser lagom ojämnt ut, fast det är illjämnt. Fast jag började förresten med en grund av knutna vaxpärlor, som de andra skulle tvinnas runt. Nu minns jag inte i vilken ordning jag gjorde tåtarna riktigt, men jag tror jag började med en brun med turkosa träbollar. Sen en benvit med underbara fyrkanter i stenen guldobsidian, som inte ser nåt ut på bilden men är alldeles ljuvligt sidenskimrande, som gammeldags karameller.

Sen gjorde jag två tåtar som jag ratat nu, och där jag t o m fått repa upp den ena för att få loss lite benvit lintråd som tog slut mitt i alltihop. (Orka åka till Panduro...) Virka förresten inte i vaxad lintråd, det är allt annat än skönt kan jag säga. Så en svart med vita pärlor som ser ut som spjutspetsar. Sen kom jag på att jag kunde ha de pärlemoriga ovalerna jag hade i första försöket. Dem satte jag på en brun tåt. Och så slutligen en turkos tåt med brunmetallic glasdroppar.

Så var jag på Tusen tjocka tant-tanks trängs, a.k.a Syfestivalen i Kista, med Assistenten (som inte riktigt pallade, därav öknamnet på tillställningen) och hittade ett fint hänge. Köpte det, åkte hem, tog fram det när jag fått lite lugn i huset och skulle se om det passade lika bra som jag tänkt. Jorå, det funkade. Sträckte mig efter tråd och ... krasch, hela brickan ner i backen och plötsligt hade jag ett tjugobitars pärlemopussel. Perceptionsstörningar tjoho.

Åkte in till stan och köpte ett likadant hänge till (på Sirlig). Hänget sitter på en liten tåt som man får knyta bakom hänget om man nu vill ha det där överhuvudtaget. (När det är knutet syns det inte som det gör på bilden. Orkar inte ta en ny bild nu...) Vågar nämligen inte ha en knapp där, eftersom hänget var så ömtåligt, hårt mot hårt är nog farligt. Sen är det en knyttåt som binder ihop alla de lösa tåtarna och kan varieras i längden. Det går att ta bara en eller två tåtar och använda ensamt om man skulle vilja det alltså.

Och så här är slutresultatet, och vill väninnan inte ha det så vetifan vad jag gör, för nu är jag rejält less på det här. Skulle hon inte tycka det passar så får det nog bli lite halloween-prylar och annat lättsmält tills jag kommer på nåt annat.

Uppdatering: Det gick bra, med väninnan, hon var jättenöjd. I kväll är det kalas, och sen får jag veta hur halsbandet mottogs av födelsedagsbarnet. Huva.