Spira

Tittut, här är jag! Var höll jag hus? Det har varit en tid av rälighet kan jag säga. Under tiden som jag lobbat och jobbat på rälighetens avskaffande och acceptans av densamma har jag också i likhet med många andra muttrat över kylan, blåsten, mörkret, snömodden, halkan und so weiter ad nauseam. Men det sa jag redan i samband med Nejvember ja.

Så när jag tänkte Måtte pärltvånget snart komma åter (ty det går inte att tvinga fram ett tvång) så tänkte jag också att Hmm, jag måste kanske tvinga ur mig ett våråkallanshalsband, trots att det inre tvånget inte fanns där. Som en liten bön om sol och ljumma vindar. Och som jag tänkte.. Pärla rätt upp och ner, virka, peyota, knyta..? Det enda som fanns klart var att det skulle vara försiktig grönska och ännu försyntare blomster, som det allra första (även om jag inte har pejl på ordningen saker som spirar kommer i, vilket skulle bevisas).

Jag gjorde ett med vanligt trä på-halsband och så ett peyote-hjärta till det, att ha som blomstermatta, men det blev faktiskt så hiskeligt misslyckat att jag inte lägger upp det här, fast jag plägat lägga upp allt annars. Men inte när det var så länge sen sist. Nån gång när jag lagt upp nåt tre dagar samma vecka, då kan jag smyga in mina fulingar också. Här är nu hursomhelst Spira. Lermodd, grönska och lite snödroppar eller om det är vitsippor (det kan vara upp till var och en som tittar. Om den ens ser dem där. Jag har hört av en att det ibland inte är så lätt att se det jag ser i mina grejer, fast det är så glasklart för mig). Jag hade tänkt mig lila säg krokusar också, men dels kändes det färdigt när de vita blommorna var på plats, dels blev det fult med ametisterna när jag ändå försökte, så nej.

Grönskan är aventurin och färgad bergkristall (eller om det är glas? Det såldes som det första, men osvuret är bäst) knuten med vaxad lintråd. När jag hade gått varvet runt (det tog sin modiga lilla tid med en knut mellan varje sten) så var det en snodd lintråd kvar på varje sida, så jag knöt den en bit tillbaks, vilket inte blev bra så jag klippte bort det. Därav de små tamparna brunt här och var. De får vara kvar. Det är lite extra lerskvätt kan vi säga.

Så är det blommorna, sötvattenspärlor, ditknutna med knapphålssilke. Knapphålssilke är vackert och ett fint material, men satan i gatan vad meckigt det är att hantera. Slinkigt när man vill att det ska vara fast, trassligt och sturigt när man vill att det ska vara följsamt. Så peta in det i varje sötvattenspärla utan nål (orka sätta på nål varje gång) och så knyta i det i grönskan och lermodden var ingen lek, särskilt inte för en Pärlbesatt som tappat en del av sin finmotoriska kondis. Fick göra ganska långa gräståtar för att fixa det alls, så nu är de kanske lite långa och kanske ska ansas, vi får se.

Slutligen är låset, lervägen bredvid grässlänterna där det är blommor kan vi säga, en halv lädersnodd från Läderverkstan i Gamla stan. (Nej, jag är inte sponsrad eller produktplacerar, jag försöker hålla reda på saker, plus ära de som äras bör, i förekommande fall.)

Skattjakt

Häromdagen skulle jag köpa garn för att göra en mössa till en god vän. Hon har varit mig ovärderligt behjälplig, så när hon sett min mössa (gjord i nån slags experimentell virkning - jag kan inte virka) och ville ha en likadan i andra färger så var det självklart för mig att försöka hörsamma hennes önskan. I garnaffären fanns inte det hon ville ha, så jag köpte nåt annat, som antagligen blir fel, men det var inte ämnet för dagen...Vad jag skulle prata om här var att jag hittade en sak som jag köpte fast jag inte får handla (har inga pengar) och den dessutom var dyr. Jag såg härvan, tog ner den, gick omkring med den, sniffade, tittade och klappade den försiktigt, la tillbaks den, tog ner den igen, fingrade lite och log, la tillbaks den, tog ner den igen osv osv, tills jag alltså köpte den.

Och idag som var en sällsynt kass dag vad gäller annat än pärlor (det finns annat i mitt liv, tro't eller ej...) så passade det också sällsynt bra att ha detta ljuvliga blida mångfärgade under av halvtoner att sysselsätta sig med. Det jag pratar om är alltså handspunnet silke av återvunna saris (!). Detta har jag satt ihop med vanligt knapphålssilke, sötvattenspärlor och vit labradorit (om jag minns beteckningen rätt, det var två och ett halvt år sen som jag köpte stenarna i Göteborg). Nu ska jag experimentera vidare med tråden. Jo, skattjakt får halsbandet heta för att jag tycker pärlorna ser ut som påskägg som gömts i hö, där de sticker upp bland silkeslurvet (som fäller...).

Tålamod är en dygd!

När hon som ville ha Giftiga muffen skrivit om den så kom det ett par förfrågningar. En visste inte riktigt vad den föredrog och en ville ha en likadan som Giftiga muffen. Jag har länge velat göra en kritvit eller pärlemoskimrande muff som skulle hetat Immaculée conception, men kritvitt var inte nåt för nån av dem. Fick förslag om brutet vitt som gick över i kanske beige eller blek orange. För min inre syn såg jag en förlovningsmiddag, med champagne och pärlor. (Inte för att jag är särdeles intresserad av äkt-äkta pärlor, champagne eller förlovningar men det var bilden jag fick. Och det kändes som det skulle bli fint.)

För att vara smart och slippa göra knutar som blir fula eller behöva klistra med klister som bleker pärlorna tänkte jag ta extra-extra lång tråd. Drog iväg med kanske fyra meter Fireline, som slog knut på sig själv, slog knut på sig själv och slog mer knut på sig själv. När det började kännas som jag rett ut knutar mer än pärlat klippte jag upp en knut för första gången, fast jag svor över att ge upp. Så satt jag dessutom med en liten fiskelåda som jag brukar ha till pärlarbeten som ska tas med, ifall det blir nån lång väntan nånstans. Tråden fastnade i locket, hela tiden. Första gången som det sprätte pärlor hamnade nästan alla i knät. Andra gången hamnade det en hel del pärlor i rabatten hos grannen längst ner. Hoppas det växer upp till fina pärlblommor nästa vår... Tredje gången sprätte det över precis hela balkongen, och sen stod jag på alla fyra i minst tjugo minuter och plockade upp pärlor. Inte för att de är så vanvettigt dyra att man inte kan skyffla upp dem, men det känns närmast perverst att kasta pärlor.

Inte ens tanken att tålamod är en dygd att öva flitigt på räckte riktigt för att lugna mig. Badade, länge och varmt, och började sen om. Och se, det blev ju precis hur fintsom helst! Jag vet att man inte förväntas säga det om saker man gjort själv, men det skiter jag högaktningsfullt i.

Tyckte inte det passade med svart lädersnodd till det här och eftersom Folckers inte hade öppet sist jag kollade för att köpa sidenband (inte de falsarium som pysselaffärer kallar sidenband men som är i 100% polyester) så fick det bli en annan lösning. Virkade ett band av en tråd vitt och en tråd beige, i knapphålssilke. Provade olika sätt att sätta fast det med ögla (koppartråd, silver var inte fint till det här) men sydde till slut fast det istället. Då kom jag ifrån problemet med öglor som går upp, sticks eller krånglar på andra sätt. Då ligger det också helt tätt mot halsen.

Tycker inte den som ville ha det om det så tror jag att jag behåller den själv och gör en ny. Det här tycker jag själv var så fint så jag funtar på att samla ihop till en liten utställning, som jag redan fått förslag på. Japp, jag är mallig idag, men det sitter inte alls fel efter att ha pestat så mycket som jag gjorde där ett tag. Där kan man verkligen tala om att spendera tid (ett uttryck jag annars avskyr). Bröt av två nålar gjorde jag också... Jaja, allt är väl som slutar väl! Nästa blir en monstermuff!

Entlich!

Nu tänker jag inte röra mosters halsband en enda gång till. Nu åker det iväg och så kan hon pesta och svära över hur det trasslar ihop sig bäst hon vill, jag orkar inte tänka mer på det. Det är iaf stroke-händer-vänligt i sin låsanordning.

Tycker hon om pärlorna eller färgsammansättningen och så vidare, så får jag väl göra ett halsband till till henne, om det här är obärbart för att trådarna kläggar ihop sig, men nu gör jag inget mer åt det här, det står mig upp i halsen. Oh gud sig förbarme vilket gnäll, nu får det här inlägget vara färdigskrivet, jag klöks på hur jag låter. Fint är det ju att se på i alla fall, och det är viktigt också!

Det är knapphålssilke som jag tidigare hade till att virka med pärlor. Helt bedrövligt knöligt att knyta för det är så slinkigt, om nån undrar över gnället härovan.