Från prodrop till twodrop

Jahapp. Då var jag här då. Varför jag varit borta? Jo, förutom det som brukar fylla mina dagar och sinne upp över kanten så har jag återgått till studierna, och det är jädrariminlillalåda ingen lek, särskilt under rådande s.k omständigheter. Men det är samtidigt roligt och bra jada jada. Jada jada för att när man mest känner sig jagad och otillräcklig vad man än gör så känns det där med "roligt och bra" mest i nån slags teori. Men det kommer bättre dagar nu, det vet jag.

Hursomhelst så tänkte jag för ett tag sen att nu tar jag och testar twodrop peyote och gör samtidigt nåt av de där stora klunsarna till bokstavspärlor och av detta gör jag mig en påminnelse som är mer påtaglig än det ständiga mantrandet. Tydliggörande pedagogik. Hade kanske varit ännu bättre med en bild, men hur ritar man man This too shall pass utan att det blir gravvårdar? Nevermind. Här är mitt knöliga vingliga Alfapetsparti med mitt mantra, alltså. Och varför det är så knöligt och vingligt? Jag är ovan att pärla nu, twodrop peyote var helt nytt, bokstavspärlorna har så hål så de var svåra att få på plats och ja, det räcker som skäl. Men det gör inget, för det viktiga är inte att det är så himla vackert, utan att jag gjorde't. Faktisch. (Fast jag ångrar att jag inte kunde vänta på att ha köpt mörkgrå Fireline, den där vita linan som sticker fram känns sådär. Nåväl.)

 

Oidentifierad (oflygande) buske

Av olika skäl behöver jag flytta. För ett bra tag sen påbörjade jag alltså försök att byta min lägenhet (allt som går att hyra av sig självt är ju typ utsålt, men det här är inte en politisk blogg så där slutar den passusen). Bostadsbytarförsöken har gett mig åtskilliga fler tillfällen att fundera över mina medmänniskor, t ex när nån försökt byta bort en lägenhet de hyr i andra hand, eller bett mig komma på visning för att först efter visningen berätta att de har fogden efter sig... För varje gång jag loggat in på bostadsbytarsajterna, haft eller gått på en visning har jag tänkt att det här borde det göras en dokumentär, eller en dokusåpa, om. 

Varför berättar jag det här? Jo, därför att när det kändes som vi nått vägs ände med det som erbjöds på nätet så tänkte jag att jag skulle göra det jag kanske skulle börjat med, nämligen sätta upp lappar i närområdet. Sagt och gjort, ut med lappar, häftstift och tejp och annonsera. Och på mina Operation lappning-rundor, gjorda i strålande höstväder, bjöds jag på så mycket höstfägring att det var värt trippen bara för det (även om de som känner mig vet att jag gillar att gå på suburban exploration-turer oavsett). Jag har sett så många träd och buskar med de vackraste färger och mest intrikata och oväntade färgkombinationer att det fyllde de inre skönhetslagren för lång tid framåt. Och som jag önskade att jag skulle kunna återskapa nåt av detta! 

Till exempel busken med mörkt rubinröda lite transparenta nyponliknande små bär och omväxlande knallgula och lika knalliga Granny smith-gröna löv. Eller det jag gett mig på här, buskarna med grålilabruna stammar, fullt fullt fullt med svarta (eller kanske lite blåsvarta?) bär och så högst upp som en söt men nästan lite fånig vimpel, ett ensamt absolut neonigt orangerosa blad. Så ljuvliga. Jag stod still och glodde in i buskarna så jag antagligen tedde mig ganska fnoskig, men det bjuder jag gärna på. Önskar jag visste vad de hette, även om jag inte håller med vem det nu var som sa att om man inte kan namnge dem så finns de inte.

Det jag försökt mig på här, eller snarare gjort, för oavsett resultat vad gäller likhet med originalet eller skönhetsvärde är det ju de facto ett halsband, är alltså ett halsband i metallicglänsande glaspärlerör, för stammen. Färgen är inte riktigt riktigt rätt, men det var det bästa jag hade hemma (och jag kommer inte att köpa pärlor förrän jag avyttrat några) och det får vara tillräckligt rätt. Good enough bead, hihi. Sen är det bären, och de är i agat eller om det är onyx. Jag köpte båda två på Continenta och nu minns jag inte om vilka som är vilka. Om nån skulle undra har jag dock specen nånstans. Löven är gjorda i nån japanska finpärla, Miyuki eller Matsuno, jag minns inte, bara att de är köpta på saligen avsomnade Zionesse. 

När jag skulle göra bären gick jag ut och hämtade småpärlor och tog fel storlek, åttor istället för elva. Jag påbörjade bären, gjorde klart ända till tredje klasen när jag fick inse det jag sett redan nästan från början, åttor är för stort och jag måste repa upp och börja om med mindre stopp-pärlor. Blärsch. Men slutresultatet blev så mycket bättre att det var värt det. En annan konstifik sak: stammen. Jag vet inte vad tekniken heter, men den måste ju ha ett namn. Kan det här vara det som är RAW, right angle weave? Never mind. En tredje konstig sak, som jag påminns om nu när jag lagt in bilden. Låset. Egentligen påbörjade jag en triangel för att ha som bas, med två stammar som sen utgick ifrån den, men jag frångick idén av en anledning jag inte längre minns. Hursomhelst är jag nöjd med min buske (och hur lät inte det då?) och kan släppa den nu. 

Kanske att jag försöker mig på den där rastafärgade busken med mini-nyponen, om jag lyckas hitta nån som fortfarande inte fällt alla blad, så jag kan kolla in hur många blad som satt ihop. Och om nån läser och lyckas uttyda vad jag menar för buskar utifrån denna något påvra beskrivning, så får ni gärna berätta det. Jag kommer nämligen inte att ringa parkförvaltningen (eller vad det heter) och fråga igen. Det gjorde jag en gång och fick dels inget svar, dels ett mottagande som fick mig att känna mig just fnoskig. (Det var när jag gjorde hårnålarna och armbandet med vad bären nu heter- jag tog reda på det men har glömt det nu.)  

Och först nu när jag läst vad jag skrivit ser jag att rubriken borde varit Amnesi. Jag har inte räknat gångerna jag säger att jag inte minns X, men de är rent skrämmande många.


Uppdatering: Kära Cessi, TACK! Aronia är det. Ah, där föll en tyngd - om än så pytteliten att det knappt hördes när den föll- från mitt hjärta.

Toxiska bär

är inte nån särskilt trevlig rubrik, men det är den som kommer för mig. När jag är i behov av attackvila och inte orkar läsa ens deckarserien jag håller på med då, så ser jag hyfsat ofta på skräpprogram på tv. Gör om mitt yttre/inre/hus/husdjur/barn, för att inte tala om all skit med utslagningselement. Eller, det pinsammaste av allt: Glamour. Skräp som konstart. Och som jag, trots det omdömet, såg närmast varje dag på den tid då Ridge och Brooke var unga och inte föräldrar till ungar som glatt anammat sina pärons alla märkliga beteenden. Fast det här ska ju inte vara en tv-blogg, jag ville bara förklara var de toxiska bären kom ifrån. I Glamour är det nämligen just nu en historia som är mer sanslös och styltig än den hela radda avsnitt i Dallas då nån jag glömt vem det var hade drömt allt som hänt under ett tag. Och den totalt otrovärdiga Glamour-storyn handlar om toxiska bär, som får folk att bete sig minst sagt underligt. (Jag önskar jag kunde skylla på det, verkar jädrigt behändigt...). Fast det var inte utifrån gårdagens Glamouravsnitt jag gjorde de här örhängena. 

Nej, jag köpte en kofta igår, då det var dags för lite garderobspåfyllning när jag nu fått fössledagspengar. Och så fanns det grönt i affärerna, och inte bara i varmare nyanser som jag ser spysjuk ut i, utan härliga kalla buteljgröna och petrol, som koftan i fråga. Fast jag måste ju ha nåt att ha till, och såg direkt framför mig de fjäder- eller bladliknande metallpärlorna jag köpte som ett rea-halsband att slakta. Ihop med rosa sötvattenspärlor och mörkrosa pärlemopärlor som bär till bladet (har tänkt mig mörkrosa strumpbyxor till tröjan) har jag plötsligt lite mesiga men väldigt bärbara örhängen att ha till. Känns finfint och inte det minsta toxiskt. (Den konstiga bilden kommer sig av att jag lagt örhängena i skannern och inte fotat dem med kamera.) 

Pussy Made Of Gold

Häromdagen läste jag en artikel om en artist som kallade sig Pussy Made Of Gold. Nästan ögonaböj kände På Edra platser, klara, färdiga, pärla! Och detta fastän jag aldrig har på mig guld. Och sen jag lämnade nästan alla nätforum inklusive Fejan, så har jag väldigt mycket färre möjligheter till att bli av med saker jag inte gör till mig själv, men icke desto mindre känner mig nödgad att göra... Fast det är inget egentligt problem att jag har en minimuff i guld. Och ännu mindre problem att jag känner tvång att pärla, det har jag ju längtat efter. Problem som inte är några problem lägger vi åt höger.

PMOG är gjord i finfina japanska pärlor som inte ska fälla eller bli skavda, sade i alla fall försäljerskan på Zionesse (som jag SAKNAR), en rubin (!) och så handgjord silkessnodd köpt på Folckers band. Fint värre. Assistenten tyckte jag skulle tagit en rökkvarts som pärla men det blev inte snyggt, varken färgen eller det faktum att de runda rökkvartspärlorna jag har hemma är för stora för en minimuff (som är ca 3,5 cm). Det som blev bäst av det jag hade hemma var alltså rubinen (det måste vara nån slags billighetsrubin?). Just de här är köpta via ombud, i Italien, av en som lever på att pärla (nåt att drömma om...). Det om det, nu ska nån annan här ha nätet, så tjingeling.

Livets hjul rullar fort som ... nåt snabbt

Hjälp vad fort tiden går, nu fyllde jag visst år igen... Som firande av mig själv och som alltid lika nyttig påminnelse om vikten av balans i tillvaron (brist på balans får väl ses som en av mina spetsinkompetenser, dessvärre) tänkte jag mig göra nåt jag länge tänkt på, en chakraregnbåge av de multifärgade pärlor i pärlemor jag köpte på Panduro en annan dag då jag behövde fira mig själv för vad det nu var. Panduro är ett kedjeställe, dyrt och inte särskilt välförsett, men har de bra saker så är jag inte den som är den. (Allt material kan inte hittas på små pärlaffärer, hos grossister, i leksaks- järn- eller fiskeaffärer, Myrorna eller liknande, eller från fådda saker, även om det är mer sport så.) Nog om det. Här är örhänget jag gjorde. Har inte bestämt mig för om det blir ett till än, för satan i gatan vad dålig jag är på att tånga idag och kanske två stycken blir lite för mycket julgran (det når nästan ner till axeln). Det ger sig, det som annat. Må mitt nästa år bli bättre än det gångna!

Och medan jag ringde en av mina mostrar, som råkar ha samma födelsedag, så tångade jag med viss möda fast utan att notera att jag gjorde det överhuvudtaget (?!) ett örhänge till. Det blev längre än det första, för det är så förbenat svårt att tånga silver så det blir jämt, särskilt med minsta rundtången som håller på att falla ihop (det är en billighetstång som har hållit längre än jag trodde, så jag ska inte klaga), men efter lite trixande med i stort sett varje ögla är det sån minimal skillnad på dem i längd att jag inte bryr mig om att försöka mer (om inte annat går silvret av om man överbearbetar det, och DÅ skulle jag bli purken). De känns bra på och jag vet inte hur hög julgransfaktorn är. Får testa det på stan. Minimuffen fick jag nästan noll reaktioner på, kanske blir det samma med de här. Och går de inte att ha som örhängen så får de hänga i nåt fönster och göra sitt chakrapåminnelsejobb därifrån. Det blir bra.

Meet more minimuffar

Häromveckan var jag på möte på ett ställe som inte har det minsta med muffar eller pärlor att göra. Den jag var där med ondgjorde sig plötsligt över att jag hade på mig minimuffen, som jag burit sen jag gjorde den. (Likaså hade det varit förfärligt att jag haft den en annan dag när vi råkat nån släkting som kanske hade tagit illa upp.) Själv tror jag inte nån noterar min lilla hyllning till kvinnligheten, reklam för mina alster eller vad man nu väljer att se det som (det är intressant att se de skäl jag tillskrivits för att tillverka dem, skäl som verkligen inte har ett dyft med min uppfattning om saken att göra).

Hursomhelst så blev den vi var där för att träffa då nyfiken, ville titta, tycktes bli lite förtjust, så pass att hon frågade om jag gjorde dem åt andra och så vidare. Så komiskt det blev med inpasset om olämpligheten i att bära den! Nån dag senare kom det från samma person en förfrågan om en likadan minimuff som den jag burit. Jag brukar inte gilla att upprepa mig, men det här kändes helt okej. När sen Minimuff II faktiskt blev lite snyggare än den första (det är svårt att jobba i så liten skala, när man ska tråckla ihop de inre delarna... jag är verkligen inte kirurg, så den andra blev bättre, genom övningen jag fått) så var det ännu roligare.

Jag har inte hört ifrån den som frågade efter den sen jag gjorde den samma dag förfrågan kom, och hoppas jag inte gjort den förgäves, för så väl som jag sytt ihop dem med en enda vrållång tåt Fireline så ska de bara inte gå sönder. Nån ersättningsmuff har jag alltså ingen användning för... Håhåjaja, värre bekymmer kan man ha. Nästa gång ska jag förresten försöka ha gjort nåt lite omväxlande när jag lägger upp nåt här. Nu har några major osäkerhetsmoment klarnat aldrig så lite och det ska, hoppas jag, finnas mer utrymme- mentalt och i tiden- för att pärla.

Mossa von Mögel - Gästspel

Det här är inte pärlor och inte är det jag som gjort den, men jag är så grymt impad av Assistentens konstnärliga förmågor att jag inte kan låta bli att lägga upp den här här. Teckningen är nämligen inte bara cool och allt vad den nu är, med sina döda fåglar hängande från bältet, den är gjord i Paint! När hon ritat i Paint så förstorar hon upp bilden jättemycket, så att skuggor, dagrar, blänk och annat kan göras lite ledigare (t ex är mouchen gjord som ett brunt kryss med en svart prick i), och sen förminskar hon bilden. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid den här tagit att göra... Sagan om Mossa von Mögel, varför hon blev skjuten (det är revbenen som syns vid livet), vad hon hette innan hon blev odöd och vad hon pysslar med nu minns jag inte skarpt nog för att dela med mig här. Om nån skulle läsa och vilja veta så kan jag fråga. :)

Carpe piscem, juli 2011

För ett tag sen skulle vi åka till vårt vanliga bad. Dessvärre var det stängt då någon hade skitit i vattnet och de höll på att chock-klorera. Den badsugnaste av oss tog avbräcket med relativt jämnmod och älgade modigt ner vid strandbadet i stället, strandbadet som företedde alla de drag (no pun intended) som får mig att avstå från sjöbad- kallt, dyigt, fullt av algsallad och så grumligt att man knappt såg handen framför sig när man kommit förbi knädjup. (Fast jag önskar jag vågade bada i sånt.) Jag led dock inte alls av att inte få bada, då jag hade det mest fascinerande skådespel att titta på från bryggan.

Hela stim av aborrbebisar (eller aborrtonåringar, vad vet jag) pilade omkring vid sjökanten. När de var ända inne vid land där vattnet var klart och dessutom glittrade av solen var det alldeles ... bedårande, jag hittar inget bättre ord. Mycket häftigare än vilken karpdamm som helst, eftersom det var vilt, även om det inte precis var Monster fish det handlade om... Hade inte sällskapet dragit mig därifrån för att lyssna på hur det låter när man drar upp en näckros så hade jag kunnat stå där löjligt länge.

Hursomhelst stannade de där aborrbebisarna i sinnet och jag bestämde mig för att försöka mig på en peyote-version. Först gjorde jag en strandbotten i två färger guld (det syns inte när det kom vatten på, vilket jag dumt nog inte tänkte på när jag började. Det syns inte riktigt heller på baksidan ser jag nu, vattenpärlorna stör sikten), en vanlig silver lined guldrocaille och en med lite bensinsfläcksskimmer (inte för att anspela på föroreningarna i sjön, faktiskt). Så två vattenfärger, en gulgrön och en grön med blå lining båda två. Så de fiskar jag hittade och som funkar med sin ljusblå färg, som jag aborrpimpade med rött nagellack (inte så ortodoxt, men vem bryr sig) och slutligen handgjort silkesrep från Folckers. Färgen är inte riktigt lika guldig som sanden och inte riktigt lika grönt som vattnet, men det är en härligt giftig gröngul, det var det snöre jag hade som passade bäst och nån måtta får det vara på perfektionismen, jag tänker inte åka till Folckers för att köpa band i guldguld. Det skulle vara om nån ville ha halsbandet och krävde ett annat band, men där är vi inte.

Själva hänget är förresten 6 cm långt och drygt 4 cm högt. Och tog typ hela veckan att göra, kanske mest för att jag envisades med att göra det i halvmörker framför tvn och i sängen, där pärlorna rullade ner från magen eller trilskades på andra sätt. Fast jag är nöjd med mitt förverkligande av aborrbebisstimmet, även om det inte var så det såg ut i verkligheten, och det är det viktiga. Och nu ska jag sluta svamla, och så småningom välja färg till en liten muff. Den lilla jag gjorde till mig själv och som jag burit sen dess fick mig faktiskt muffsugen igen. Mycket glädjande.

(nästan) osynliga muffen

Häromdagen när jag begrundade att mitt nygjorda chakrahjärta var för stort för att bäras av mig, för att jag är lite för mesig när det gäller sånt, så kom jag att tänka på att det är lite fånigt eller i alla fall konstigt att jag som gjort så många muffar aldrig burit nån själv. Det har förvisso med den där mesigheten att göra, men jag borde väl nån gång kunna bära en, tänkte jag och bestämde mig för att göra en liten überdiskret muff. Genomskinliga pärlor valde jag, komna från en ask pärlor som är bland de första jag köpte, på Netto av alla ställen, och så en sötvattenspärla. 3-4 cm kan den vara.

Att jag ville bära en nu handlar också om att jag bland allt annat skit jag råkat ut för på sistone och osistone även ådragit mig dammagebesvär. Så nu tänkte jag att jag skulle fira det som är helt och friskt och så amuletta mig lite vad gäller det som är trasigt och behöver helas. Typ. Plus att man varje dag kan fira att man bor nånstans där i alla fall de flesta får behålla sin muff hel. Och där tog lilla politiska predikan slut lika snabbt som den började. Får se nu om jag vågar ta på mig den, eller om den hamnar i lådan vars innehåll jag borde lägga ut på Tradera, Signerat eller dylikt, i sann feng shui-anda (och åpenhet). Faktum är, ser jag nu på bilden, att inre delarna av den faktiskt inte syns, så lite osynlig är den allt. Tihi.

Uppdatering: Jag har i två dagar burit Minimuff och det har inte hänt ett jota, till och med i dag när jag var på viktigt möte. Möjligtvis tittade nån expedit lite fundersamt på den igår, men det kan ha varit inbillning eller handlat om nåt helt annat, som att jag hade tandkräm kvar i mungipan eller nåt. Alltså lyckad KBT ult*ma, återigen. Och Minimuff ligger så fint precis i halsgropen, trädd på dubbel supertunn lädersnodd, tyvärr svart (det var den jag hade som passade bäst) . Jag är mycket nöjd.

Livets hjul rullar hackigt...

Som ni kanske märkt är det klent med pärlande här. Det råder minst sagt obalans i den pärlbesattska tillvaron och tyvärr inte av sådant slag att det känts som om pärlande skulle hjälpa. Och när jag ändå till äventyrs nån gång pärlat har det blivit så illa att jag inte velat blogga om det. Även om pärlandet mest har terapeutiskt värde är det ju roligt om det blir så pass bra att jag eller nån annan kan använda grejerna och det mesta jag gjort på sistone, det förfärande lilla jag gjort, har varit fullt av feltänk kring mått, material, användbarhet osv. Skitstörande. Antagligen kommer det sig av brist på praktiserande och det enda som råder bot på det är att bara göra't, men det är svårt när inte tvånget finns där. Håhåjaja.

Hursomhelst tänkte jag för ett tag sen att jag skulle försöka råda bort på obalansen genom att ge mig själv lite chakra-regnbågs-terapi. (Jesus vad flummigt det där lät då...) Det är bra för mig med väldigt tydliga påtagliga påminnelser om att man behöver lite av varje för att det ska bli bra. Det räcker inte med en del, det ska till allt det som står bakom regnbågen. (Google is my friend säger jag till den som undrar vad allt prat om chakran innebär, jag är helt fel person att ge mig in på en förklaring om just det.) Om man sen väljer andra förklaringsmodeller är det helt okej det med, själv använder chakra-grejen mest som en vacker bild av behovet av balans, en modell som kan duga lika bra som andra, varken mer eller mindre. Tänkte alltså göra mig ett hjärta i regnbågsfärgerna, att ha som halsbandshänge, men som ni ser så tänkte jag återigen åt fanders, för jag tog alldeles för mycket rött. Insåg alltför sent att om jag tog lika mycket av alla färger som av rött skulle jag snart ha ett hjärta som kunde täcka för en hel bröstkorg och därmed funka synnerligen illa som halsbandshänge. Vidare vet jag inte hur jag tänkte när jag skulle till att göra hjärtformen. Det artade sig mest som en nu chakra-muff, men nån muff vill jag inte göra nu, Pride or not. Alltså har jag nu ett slags vågigt hjärta med lite för mycket rött och lila, men what the heck, är det obalanserat här så kanske det också kan få manifesteras i pärlandet? Pärlorna valde jag i alla fall en i taget, utifrån vilken som kändes som den lämpligaste röda, orange, gul osv. Det kändes bra att jag inte välja allt från början. Allt som kan leda bort från kontrollmani är bra, även om det handlar om såna skitsaker som en ett peyotehjärta. KBT ultra light, eller ult*ma kan man säga. (Varför jag stjärnar ordet ultim*? Vill inte råka googlas på av nån som googlar på ett visst band.)

Och nu svamlar jag, av pur häpnad över att åter blogga, så nu är det bäst att sluta. Lägger även in en bild på ett av mina misslyckade projekt, som jag dock hoppas kunna använda på nåt sätt. Så jädra mycket tid som det tog att virka dussintals om inte tjogtals med meter fiskelina - alltså i färdigvirkat skick, i ovirkat skick ännu många fler- så vore det väl själve f*n om jag inte hittade nån användning för det jag tänkte mig skulle se ut som tång, eller nåt annat organiskt. Var idén kom ifrån? Well, jag såg multifärgad fiskelina på en affär där jag skulle köpa Fireline, och blev sugen på att se hur det såg ut virkat. Hade ont i fingrarna i dagar när jag var klar kan jag säga. Alltså, don't try this at home. Nu när jag ser bilden på "tången" tycker jag den är fin. Jag hade förövrigt tänkt göra en sjöstjärna i peyote och sätta fast som hänge i, men orken tröt. Nåväl, det ger sig. Men ni eventuella läsare kan gott få hålla tummarna för mer balans och mer pärltvång, för mig. Jag saknar båda och kan behöva alla magiska knep som ni sitter på.

Vårsvärta

Det där This too shall pass-mantra-framkallande fortsätter oförtrutet, drygare än Yes är det, men vi ordar inte mer om det. Tyvärr har inte pärltvånget spirat så mycket som grönskan utanför fönstret heller. Det har i och för sig funnits lite av praktiska skäl till det också, då pärlorna varit mer oåtkomliga rent fysiskt på grund av lite av det där This too shall pass-mässiga. Blärk vad kryptisk jag är. Och förblir, det här ska ju vara min pärlblogg och inte Smutsiga byken-blogg. Låt oss komma till saken.

En vän och bra pärlmodell- och beställerska önskade sig nåt i svart och guld. Det jag gjorde (flera olika försök) blev inte alls bra, fast tanken var hur bra som helst i alla fall vad gäller en idé. Och inte såg jag nån lösning i sikte på det, för det material (små rör i guldpläterat) jag hade tänkt mig att använda för ytterligare ett alternativ fanns inte, visade det sig när vi gick till Continenta, vilket var totalt oväntat .

Så ändrade hon sig så småningom lämpligt nog till silver och svart och då blev det möjligt med nåt annat. Jag tänkte genast på nån slags replik på halsbandet med silverrör, turkoser, koraller, agater och blått glas, fast långt. Nu blev det silverrör och keramikpärlor. Lite för att det var det jag hade hemma i sån mängd så det räckte, lite för att agater i ett så långt halsband hade blivit väl dyrt (halsbandet går ner till magen, och antagligen särskilt mycket på henne som är petite på både längd och bredd).

Örhängena har jag sett liknande på en blogg jag gillar (googla på Kelle Hampton om ni är nyfikna, bloggen är ljuvligt upplyftande) och även på nån på stan. Kände för att se om jag gillade såna lajv. De var trevliga att göra och jag tycker också de där raka silverlängderna (ca 3-4 cm långa) passar väldigt bra ihop med de små raka silverrören. (Örhängena låg konstigt i skannern då bordet tycks vara lite lite snett, de hänger jämnt och fint i verkligheten, kan tilläggas.) Hoppas väninnan gillar det. Gör hon det inte är det här nog ett väldigt lättburet halsband att ha när inget annat skriker Bär mig! så jag har inget ont av att ha det själv i så fall. På snarare återseende, hoppas jag!

Pärlbesatt goes Året runt

Tänkte att det vore roligt att samla mina säsongsbetonade alster, då jag tänkte på hur ofta jag utgått ifrån en företeelse eller en tid, när jag pärlat nåt. Så läste jag idag på bloggen The World according to Pia, om isen som går upp, och blev påmind om tanken att samla t ex Islossningshalsbandet KASAM med dennas kompisar. Så här är det nu:

Vår, med KASAM, som jag kallade Islossningshalsbandet, först. Och sen funkar bildverktyget så icke-användarvänligt att jag inte får till det riktigt, men jaja, jag får försöka se det som antiperfektionism-KBT... (Alla alster har sin egen blogg-post med förklaring av vad det är, om det inte framgår tydligt nog av bilderna, som ska vara klickbara.)

Vad jag tänker när jag ser det här? Well... Shit vad jag pärlat i min dag! Och måtte tvånget komma åter!

Sommar:











Höst:






















Vinter:

Spira

Tittut, här är jag! Var höll jag hus? Det har varit en tid av rälighet kan jag säga. Under tiden som jag lobbat och jobbat på rälighetens avskaffande och acceptans av densamma har jag också i likhet med många andra muttrat över kylan, blåsten, mörkret, snömodden, halkan und so weiter ad nauseam. Men det sa jag redan i samband med Nejvember ja.

Så när jag tänkte Måtte pärltvånget snart komma åter (ty det går inte att tvinga fram ett tvång) så tänkte jag också att Hmm, jag måste kanske tvinga ur mig ett våråkallanshalsband, trots att det inre tvånget inte fanns där. Som en liten bön om sol och ljumma vindar. Och som jag tänkte.. Pärla rätt upp och ner, virka, peyota, knyta..? Det enda som fanns klart var att det skulle vara försiktig grönska och ännu försyntare blomster, som det allra första (även om jag inte har pejl på ordningen saker som spirar kommer i, vilket skulle bevisas).

Jag gjorde ett med vanligt trä på-halsband och så ett peyote-hjärta till det, att ha som blomstermatta, men det blev faktiskt så hiskeligt misslyckat att jag inte lägger upp det här, fast jag plägat lägga upp allt annars. Men inte när det var så länge sen sist. Nån gång när jag lagt upp nåt tre dagar samma vecka, då kan jag smyga in mina fulingar också. Här är nu hursomhelst Spira. Lermodd, grönska och lite snödroppar eller om det är vitsippor (det kan vara upp till var och en som tittar. Om den ens ser dem där. Jag har hört av en att det ibland inte är så lätt att se det jag ser i mina grejer, fast det är så glasklart för mig). Jag hade tänkt mig lila säg krokusar också, men dels kändes det färdigt när de vita blommorna var på plats, dels blev det fult med ametisterna när jag ändå försökte, så nej.

Grönskan är aventurin och färgad bergkristall (eller om det är glas? Det såldes som det första, men osvuret är bäst) knuten med vaxad lintråd. När jag hade gått varvet runt (det tog sin modiga lilla tid med en knut mellan varje sten) så var det en snodd lintråd kvar på varje sida, så jag knöt den en bit tillbaks, vilket inte blev bra så jag klippte bort det. Därav de små tamparna brunt här och var. De får vara kvar. Det är lite extra lerskvätt kan vi säga.

Så är det blommorna, sötvattenspärlor, ditknutna med knapphålssilke. Knapphålssilke är vackert och ett fint material, men satan i gatan vad meckigt det är att hantera. Slinkigt när man vill att det ska vara fast, trassligt och sturigt när man vill att det ska vara följsamt. Så peta in det i varje sötvattenspärla utan nål (orka sätta på nål varje gång) och så knyta i det i grönskan och lermodden var ingen lek, särskilt inte för en Pärlbesatt som tappat en del av sin finmotoriska kondis. Fick göra ganska långa gräståtar för att fixa det alls, så nu är de kanske lite långa och kanske ska ansas, vi får se.

Slutligen är låset, lervägen bredvid grässlänterna där det är blommor kan vi säga, en halv lädersnodd från Läderverkstan i Gamla stan. (Nej, jag är inte sponsrad eller produktplacerar, jag försöker hålla reda på saker, plus ära de som äras bör, i förekommande fall.)

Nejvember

November. Ibland frågar jag mig hur man kan utsätta sig själv för att bo i en frysbox där lampan gått. Då måste man få trollen att spricka, göra om det våta gråa kalla blåsiga fula neggiga till nåt fint, eller hur? Så lite agater, botswana-agater, en sötvattenspärla, lite rocaille och några meter fireline senare så har vi en vacker (tycker jag i alla fall) version av det jag ser utanför mitt fönster. Svart svart svart, som i bästa fall glittrar lite av fallande snö eller månljus, månen (alltsomoftast i alla fall) och så snön/snömodden.

Jag började med att göra lika mycket snögojs som himmel, men då syntes det bara snömodd i fram och månen hamnade i nacken. Gör om, gör bättre, så syns månen vid nyckelbenet, fast det nu är mycket mer himmel (läs agater) än snömodd (läs botswana-agater). Saker är inte alltid vad de syns vara, så sant som det är sagt.

Och låter jag förvirrad nu (mer än vanligt) så är det inte bara mitt vanliga tillstånd som spökar utan att jag precis läst att Zionesse ska stänga.. (De skrev mejl). Och de som varit min absoluta favoritpärlaffär, buhu. Jag må ha varit en skitkass kund pengamässigt, vi hade i alla fall trevligt när jag handlade, det har jag inte inbillat mig (även om bra affärsfolk ska få kunder att känna så oavsett hur det förhåller sig i verkligheten. De lyckades). Fanken också!

I've got sunshine...

... on a cloudy day... Inte för att jag HAR detta solsken, men låt oss inte fastna i detaljer. Nämnda solsken finns på den mottagning där jag med viss regelbundenhet går och får nålar (läs akupunktur) och lite knak och brak (läs naprapatbehandling). Alla som jobbat med mig där har varit superbra, men Solskenet har dels ett särdrag som jag har haft väldigt svårt för tidigare (inte på grund av henne, märk väl) - och det var en KBT-övning som hette duga att ta emot behandling av henne, vidare gav hon mig möjlighet att vara nåt annat än patient när jag fick lära henne nåt viktigt om nåt som jag kan mycket om (vilket på olika sätt var mycket värdefullt för mig), så är hon rödhårig (en grej jag är hemskt svag för) och så slutligen, det som förskaffat henne smeknamnet, hon är ett enda stort leende hela tiden, och believe you me, det känns inte som ett försäljardito.

Jag skulle kunna betala bara för se det leendet. Vilket jag sagt. Men det känns lite futtigt att bara säga det, så jag tänkte hon skulle få nåt jag gjort, som örhängen. (Jag brukar ju ge folk saker jag gjort ibland, så för mig är det inget konstigt.) Hon sa att då måste hon absolut få betala för det, när jag frågade om färger och så, men det var ju inte tänkt som en metod att ragga kunder.

Och så när jag tänkte på vad jag skulle göra och inte hade några idéer mer än färgmässigt (där Assistenten och jag var rörande och närmast löjligt överens om att till malakit passade ljusorange bäst) så blev det bara så att jag gjorde ett set. Inget märkvärdigt nyskapande eller nåt, men jag är nöjd med det. Det är bärbart och enkelt, vilket är bra då jag inte har en aning om vad hon har på sig när hon inte har jobbkläder. Och i värsta fall, om det är för tantigt eller så, så får hon väl ge det till sin mamma eller nåt (hon är väldigt ung).

Så måste jag nog länka till låten eller framförandet jag sitter och nynnar på samtidigt...

http://www.youtube.com/watch?v=BshTKrmLxcg

Äsch, jag höll ju sånär på att glömma varudeklarationen! Det är alltså rocaille (köpt i en indisk tygaffär som tyvärr la ner), malakit i två storlekar, sötvattenspärlor, silver (tråden jag haft genom pärlor och stenar samt karbinhaken) och silverpläterat (öglorna). Öglorna som "bara" är pläterade hade jag mest med för att de är gjorda en min vän smeden som flyttat utomlands och som jag saknar som min bäste utflyktskompis genom tiderna. Tror han ursprungligen gjorde dem för att göra en ringbrynja, men gav dem till mig när han flyttade. Sen iddes jag inte leta efter silveröglor bara för att allt skulle vara silver, i ärlighetens namn, jag behöver öva på att det får vara nån måtta på petigheten.

Mozart och valen

heter en inte särskilt bra film, på ett tema som intresserar mig. Boken är bättre. Nå, det var inte det jag skulle skriva om, men det var däremot namnet som kom för mig när jag hade lekt färdigt med den här anteckningsboken (som har fina guldkantade sidor som inte syns här).

Egentligen skulle jag göra ett hänge med en val, men det ville sig inte riktigt med det jag skulle göra av det, så jag tog valens kompis och satte på boken jag hade klippt och klistrat ihop (med följden att fingrarna är helt stela och stumma av Attacklim nu).

Det kanske inte är så himla vackert och elegant, men jisses vad det är roligt. Och boken är mysig att hålla i, med sin dubbelvadderade nya look. Har ingen aning om vad jag ska göra av alla anteckningsböcker som blir, men blir det för många så får jag väl skaffa mig ett marknadsstånd nånstans nångång. Det ger sig. Det är bra att ha roligt. Det är vad jag fokuserar på med det här.

Bara glada miner

Tro't eller ej, men varje gång jag ser sudden så ler jag, som ett svar på leendet från blommorna. Snacka om överaktiva spegelneuroner, de ska väl inte reagera på flinande saker heller? Samma sak är det när jag ser magnetspegeln jag satt på kylskåpet, den jag skrivit Hej snygging! på glaset på. Lite roar småbarn, och Pärlbesatt, uppenbarligen. Här är det glaspärlor från ett Indiska-halsband, några pärlor från Zioness och saligen avsomnade Perlehuset, ett sudd, lite silver genom suddet och silverpläterade ringar som jag fått av min vän smeden.

Sudda sudda

Jag lägger väl in örhängena ändå, fast jag själv tycker de är för tunga att bära. Nån annan kanske inte lider av det, och vill ha örhängen av silver och sudd i akut leendeframkallande kombination (tro mig, det funkar varje gång man ser dem).

Pärlbesatt goes Gullan Bornemark

En sällsynt trist dag vars trist-orsaker jag inte ska orda mer om så var jag ändå tvungen att gå ut och handla. På Hemköp hittade jag ett gäng med superfina sudd, som jag genast såg annan potential än suddning i. Från början tänkte jag örhängen, men de är lite för tunga.

Så det blev ett halsband nästa gång, och det är jag riktigt nöjd med, trots eller kanske tack vare dess enkelhet. Blå glaspärlor från Continenta, blå rocaille i låset, silvertråd genom äppelsuddet och i ringarna, klart slut. Klart uppiggande också. Lätt att lyda An apple a day keeps the doctor away nu!

http://www.youtube.com/watch?v=wKLlSOPddGk&feature=related

Kejsarinnans paket

Här en muff också tänkt till Överby, en av de finaste muffar jag gjort tror jag, satt på en bakgrund klädd i guldigt inslagspapper (det syns inte här). Skitful bild, jag vet, men muffen bara vippade när jag lade den på skannern (som varit ur bruk under maskinparkskaoset som varit ett tag). Muffen är mer lila än mullvadig som den ser ut här.

Czech in

Här, nästa laddning, några muffar jag gjorde bakgrunder till för att försöka få in dem på Överby gårds utställning. Fast det sket sig, annars skulle jag inte lägga upp dem här nu. Lite bittert förstås, men det är tydligen måååånga som söker även till dessa mindre utställningar (mindre i min värld då), så det är inget att hänga läpp för, de gustibus non est disputandum och alla klyschor man skulle kunna radda upp för att trösta sig.

Den här muffen är gjorde i tjeckiska fasetterade pärlor, därav namnet som jag tycker är skitbra, men tyvärr måste ge credd till nån annan för. Eller, jag är ju tacksam för att ha vitsiga personer i min närhet då. :) Bakgrunden är klädd i handgjort finpapper, som jag tycker blev superfint till.

Karmakameleont

Och här den tredje som skulle med till Edsvik. Den gjorde jag en gång och tänkte att Pride skulle kunna vilja, men jag hade förträngt att Pride-regnbågen inte är densamma som "min" chakra-dito... Miss. Vet inte hur mycket andra bryr sig om detaljer, men jag hade så klart inte köpt det. Och mycket riktigt, jag hörde aldrig nåt från Pride. Skitisamma, jag tycker om den och gillar att ha den hemma, även om den för en undangömd tillvaro i en skrubb... ;) Kanske ska ordna en vägg till de muffar som inte fått ny matte? :) (Och smajlisar är så fult i text, men nu kom de med i alla fall, man behöver inte vara så ortodox med allt.)

Ont, det gör ont

Samma här, den skulle egentligen med till Edsvik konsthalls höstsalong (eller vad det hette, jag har förträngt det nu när jag inte kom med). Här är bakgrunden klädd med spegelmosaik. Det var inte tänkt så från början, men den bakgrund jag hade var inte snygg till muffen i fråga och det blev lite Cajsa Warg över det hela. Tyckte speglar såg vasst och ont ut, det passade till muffen som är gjord för att illustrera just muffont (av valfri anledning). Det är Assistenten som tyckte jag skulle göra en sån, och jag lyder henne oftast (nåja).