Pussy Made Of Gold

Häromdagen läste jag en artikel om en artist som kallade sig Pussy Made Of Gold. Nästan ögonaböj kände På Edra platser, klara, färdiga, pärla! Och detta fastän jag aldrig har på mig guld. Och sen jag lämnade nästan alla nätforum inklusive Fejan, så har jag väldigt mycket färre möjligheter till att bli av med saker jag inte gör till mig själv, men icke desto mindre känner mig nödgad att göra... Fast det är inget egentligt problem att jag har en minimuff i guld. Och ännu mindre problem att jag känner tvång att pärla, det har jag ju längtat efter. Problem som inte är några problem lägger vi åt höger.

PMOG är gjord i finfina japanska pärlor som inte ska fälla eller bli skavda, sade i alla fall försäljerskan på Zionesse (som jag SAKNAR), en rubin (!) och så handgjord silkessnodd köpt på Folckers band. Fint värre. Assistenten tyckte jag skulle tagit en rökkvarts som pärla men det blev inte snyggt, varken färgen eller det faktum att de runda rökkvartspärlorna jag har hemma är för stora för en minimuff (som är ca 3,5 cm). Det som blev bäst av det jag hade hemma var alltså rubinen (det måste vara nån slags billighetsrubin?). Just de här är köpta via ombud, i Italien, av en som lever på att pärla (nåt att drömma om...). Det om det, nu ska nån annan här ha nätet, så tjingeling.

Carpe piscem, juli 2011

För ett tag sen skulle vi åka till vårt vanliga bad. Dessvärre var det stängt då någon hade skitit i vattnet och de höll på att chock-klorera. Den badsugnaste av oss tog avbräcket med relativt jämnmod och älgade modigt ner vid strandbadet i stället, strandbadet som företedde alla de drag (no pun intended) som får mig att avstå från sjöbad- kallt, dyigt, fullt av algsallad och så grumligt att man knappt såg handen framför sig när man kommit förbi knädjup. (Fast jag önskar jag vågade bada i sånt.) Jag led dock inte alls av att inte få bada, då jag hade det mest fascinerande skådespel att titta på från bryggan.

Hela stim av aborrbebisar (eller aborrtonåringar, vad vet jag) pilade omkring vid sjökanten. När de var ända inne vid land där vattnet var klart och dessutom glittrade av solen var det alldeles ... bedårande, jag hittar inget bättre ord. Mycket häftigare än vilken karpdamm som helst, eftersom det var vilt, även om det inte precis var Monster fish det handlade om... Hade inte sällskapet dragit mig därifrån för att lyssna på hur det låter när man drar upp en näckros så hade jag kunnat stå där löjligt länge.

Hursomhelst stannade de där aborrbebisarna i sinnet och jag bestämde mig för att försöka mig på en peyote-version. Först gjorde jag en strandbotten i två färger guld (det syns inte när det kom vatten på, vilket jag dumt nog inte tänkte på när jag började. Det syns inte riktigt heller på baksidan ser jag nu, vattenpärlorna stör sikten), en vanlig silver lined guldrocaille och en med lite bensinsfläcksskimmer (inte för att anspela på föroreningarna i sjön, faktiskt). Så två vattenfärger, en gulgrön och en grön med blå lining båda två. Så de fiskar jag hittade och som funkar med sin ljusblå färg, som jag aborrpimpade med rött nagellack (inte så ortodoxt, men vem bryr sig) och slutligen handgjort silkesrep från Folckers. Färgen är inte riktigt lika guldig som sanden och inte riktigt lika grönt som vattnet, men det är en härligt giftig gröngul, det var det snöre jag hade som passade bäst och nån måtta får det vara på perfektionismen, jag tänker inte åka till Folckers för att köpa band i guldguld. Det skulle vara om nån ville ha halsbandet och krävde ett annat band, men där är vi inte.

Själva hänget är förresten 6 cm långt och drygt 4 cm högt. Och tog typ hela veckan att göra, kanske mest för att jag envisades med att göra det i halvmörker framför tvn och i sängen, där pärlorna rullade ner från magen eller trilskades på andra sätt. Fast jag är nöjd med mitt förverkligande av aborrbebisstimmet, även om det inte var så det såg ut i verkligheten, och det är det viktiga. Och nu ska jag sluta svamla, och så småningom välja färg till en liten muff. Den lilla jag gjorde till mig själv och som jag burit sen dess fick mig faktiskt muffsugen igen. Mycket glädjande.

Mors lilla olle...

... har jag tänkt om det här halsbandet. Fast färgen är ju inte som blåbär egentligen, om man inte tänker på blåbär i mjölk eller nåt annat blåbärsbaserat. Färgen är mer plommon eller den mörkaste syrenen.. Asch, skitsamma, den här får heta så i alla fall, för jag ser i alla fall ett blåbärssnår när jag tittar på det. Från början skulle det bli nåt uteslutande lila (eller plommon då...), men när jag fick associationen fick det bli små gröna blad till. Det syns förresten inte, kanske, men hela halsbandet är exakt likadant hela vägen. Jämnt alltså.

Det börjar med en rad större glaspärlor tagna från ett halsband köpt på Indiska, för att risajklas. Sen är det en vepa med små mörkmörklila stavar, köpta på Perlehuset. Så en vepa till med såna. I den ena av dessa vepor/varv har jag satt ett varv trianglar i genomskinligt och lila colorlined, finpärlor från Miyuki/Zionesse. Sen är det ett varv till såna, i samma båge, fast med en droppe i blått och lila/guld AB (eller vad det nu är, det är i vart fall vad det ser ut som, men det har kanske ett annat namn), också finpärlor från Zionesse.

Alldeles ljuvliga är de, och i så litet antal kommer de bättre till sin rätt än om jag bara hade haft såna, tycker jag. Bladen är också små rör, och så vitt jag minns också från Perlehuset (när de hade sina utförsäljningar vid flytt och när de sen stängde så var mina påsar därifrån TUNGA kan jag säga...) Bladen är först satta mellan varannan stor lila och så är det ett varv till sen. Svårt att förklara hur jag satt andra varvet, men det går att se att de inte sitter precis likadant hela vägen utan i antingen en grupp på tre eller två. Har jag räknat rätt är det alltså sju varv pärlor.

"Låset" är handgjord och handfärgad silkessnodd från Folckers, speciellt utvald bland många lika vackra lila nyanser inne i affärn. Och nu låter jag lika smörig och förmäten som jag kan tycka att pärlare gör om sina alster på andra sajter, bläk. Bäst att sluta! Nä, jag måste säga att det är sjukt fint i alla möjliga ljus, såväl dags- som kvällsljus, fascinerande nog. Fast här, med skannerbilden, ser det mest svart ut... Verkligen dags att jag lär mig använda kameran jag fick i julklapp!

Jolly Roger och kompani

Jag frågade vännen S om hon månne ville ha en anteckningsbok med nåt på, som prunsent. Det ville hon gärna. Hon är dem av dem som flitigast anlitat mig som smyckesleverantör och det här är mitt lilla återgäldande (hon har fått en hel del smycken också, förövrigt). Hon ville ha en med en döskalle på, därav ritandet av detsamma (det första jag ritat på jag kan inte minnas hur länge, kanske nånsin).

Förr tyckte jag alltså att hela den företeelsen var så läskig att jag sa renbangel istället, hade en massa undvikande strategier för att slippa dem, som att inte se på nyheterna (möjligheten till uppgrävning av massgravar fanns alltid), var befriad från vissa lektioner i biologin, la ifrån mig Hundra år av ensamhet för att det formligen kryllade av såna i den, mutade klasskamrater att kolla in museisalar innan jag gick in osv osv.

Detta sagt för att visa på hur föränderlig man ändå kan vara. Hjärnans plasticitet jada jada, och nu är vi ute långt ifrån pärlor, som jag ju ska hålla den här bloggen till. Jag har en tendens (moahaha, årets understatement) att sväva ut... som bekant, för dem som känner mig. Nåväl, här är då Ss bok. Jag tog snodden med plastskallarna från den andra boken, tyckte de passade bättre här.

Förövrigt är det en vanlig anteckningsbok från nästgårds-ICA i botten, halkskydd (!), en krympplastbricka gjord av mig (tack Messini Design för tipsen! Uppskattas!) och så en bit av Folckers-silkessnodden jag hade till andra väninnans uppmuntrans-örhängen runt om krympplast-brickan. Hoppas S ska trivas med boken, jag tycker den blev riktigt rar.

Svartvitt tänkande, 2010, spring season

Som jag skrev härförleden har en kompis haft det alldeles bedrövligt tungt med tråkigheter i familjen på kort tid. Tänkte hon skulle få en liten uppmuntringspresent. Uppmuntringsbeställning är att nån beställer nåt, helt enkelt. Eller kanske beställer nåt den inte riktigt behöver eller jättesuperdupergärna vill ha, utan mer för att pigga upp lilla mig...

Säger jag här som svar till Hjertetings-Ylva, som skriver så rara kommentarer - vilket hon inte är ensam om, iofs. Måste dock uppmuntra kommentatörer som tar sig tid att säga nåt, särskilt som jag ibland hör att folk läser men inte säger flaska, vilket alltid ter sig så märkligt i mina öron, som ju sitter på ett huvud som oftast kommenterar... Iofs vill jag hellre ha tysta tittare än inga läsare alls... Jäjä.

De här är lite fula särskilt vad gäller krokarna, men jag hade en liten söt nuisance bredvid mig när jag gjorde dem och det var svårt att koncentrera sig på silverbängeri. Jag fixar till det strax, men hade inte tålamod att vänta tills det var gjort för att lägga upp dem, vilket iofs är dumt, för nu ser man väl mest att krokarna är olika. S k i t s a m m a säger jag, jag behöver öva på good enough, så jag ser det här som KBT. <--- snygg efterkonstruktion, eller hur? ;)

Jahapp, till innehållsdeklarationen, om det behövs, eller intresserar nån. Det är silver, silkessnodd från stället som borde sponsra mig för all reklam de får nu (as if), sötvattenspärlor från en finfin sändning jag fick från Italien där en som LEVER på pärleri hade plockat ihop en stor påse åt mig (oh joyful day!) och så hematitstjärnor. Hade inget svart lämpligt så det fick bli det där mörkgrå, men det duger fint. Hade ursprungligen då tänkt mig hematithjärtan, men de hade hålet på fel ledd. (Alltid nåt man kan glädja sig åt att inte ha.)

Ska bli spännande att höra om människan de är tänkta till gillar dem och om hon överhuvudtaget har hål i öronen... ;) Annars får de väl gå till nån annan, det måste väl finnas nån annan som gillar sockersöta småflicksörhängen gjorda i "vuxna" färger. (Kanske jag är lite väl påverkad av saker jag läser, som nu med DN-artikeln om begreppet kawaii?) Det svartvita är inte valt för att det är snyggt i första hand förresten, det är ett internt samtalsämne mellan mig och hon som ska få dem, som tidigare sagt.

Uppdatering: Nu har jag fixat krokarna, men jag ids inte ta ett nytt kort just nu.

Nattblomster på!

Idag blev det ett melt down hos en mig närstående och det var ett jättebra tillfälle att sy i tryckknappar, så jag var lagom upptagen med nåt annat. (kan inte förklara varför bättre, då blir det nåt annat än en pärlblogg och det vill jag inte ha det till). Tyvärr var jag lite för stissig själv över brytet (googla affektsmitta) så jag sydde först tryckknappens ena halva åt fel håll, men det gick ju att klippa upp...

Inte så snyggt isytt med Fireline som jag sydde i med pärlnål (en gick sönder, de är ju så tunna och fina...), istället för med sysilke som jag hade tänkt mig men inte fick till i stundens hetta (eller snarare ledsnad) men jaja, perfektionist kan jag vara en annan dag igen. Det är nog ändå jag som ska ha just det här med ametister. Det är faktiskt riktigt riktigt fint, om jag får säga det själv. Och får jag inte så gör jag det ändå.

Nattblomster revisited

Så, nu har tre nattblomster fått sitt halsband. Det tredje ser så dumt ut när det ligger i skanner så det lägger jag inte in här. Eller halsband är kanske lite mycket sagt, för de har inget lås ännu, ity jag inte kommit på om jag ska ha hyskor (vilket jag har men inte vet hur bra det är), tryckknappar (som i så fall måste köpas) eller om jag ska göra ett lås själv (kanske roligast, men ids jag det när jag inte ens vet vad jag ska göra av halsbanden sen...?).

Bandet är gammalt (sjuttio år om det stod rätt på skylten) lampband, från... gissa tre gånger. Folckers band ja. Och jag är riktigt nöjd med att tydligen ha tänkt rätt när jag stod i affären, kring färgen på bandet och om det skulle funka med löven, som jag inte hade med mig då (en miss). Fast min favoexpedit var inte där nu, tyvärr. Han som stod där var helt okej dock.

Expediter och deras servicekänsla är viktiga grejer. Därför väntade jag ut surödlan på Konrads när jag köpte silveröglorna som blommorna sitter i bandet med. Silveröglor köpta av henne skulle jag inte vilja ha på mig eller förmedla vidare. Kalla mig flummig om ni vill, men så är det. Så, nu ska jag göra klart de övriga två. Det är pilligt som satan med öglorna, kanske mest eftersom jag blivit mindre närsynt med åldern vilket säkert är bra på sitt sätt, men inte i pärlsammanhang.

Uppdatering senare på dagen: Nu har jag gjort två i armbandslängd också. Tyvärr fanns inte tryckknappar på lokala affärn, vilket jag hade hoppats. Nåväl, det ger sig. Tycker de här skitsöta, så det vore ju roligt att hitta ett sätt att göra dem användbara också. Jo, det är förresten i båda blommorna.

Pärlbesatt leker vidare

Jo, som jag sagt vid några tillfällen så gör jag inte saker för att de ska vara vackra. Råkar de bli det, fine, blir de inte det så kanske de är roliga, eller intressanta- att se på eller att göra- eller så har de nåt annat existensberättigande.

Och just nu är jag alldeles fascinerad av den där härvan med det handspunna silket av återvunnas saris. Bara jag tittar på den så är det som om jag var ute och gick i hög och klar luft som värker lite i bröstet, snart skulle få äta dall (eller vad annat vego jag skulle kunna hitta där) och här och där på mina vandringar på de små bergstigarna ramlade på ställen där man sålde vackra ojämna glaspärlor, halvädelstenar och buckligt silver. (Visualiseringsförmåga is da shit, jag vet...)

Så, jag leker vidare med min härva silkestråd, vare sig det blir vackert eller ej. Men om nån har nåt önskemål om nåt den skulle vilja se gjort så är det bara att hojta. Jag kan ju inget lova, och ännu mindre kan ni få det jag gör bara så där (så snäll är jag inte även om jag är ganska snäll, faktiskt), men det är alltid (nåväl) att jobba mot nån annans uttryckta önskemål och försöka få ihop det med mitt eget kreativa tänk.

Just, jag glömde ju sånär. Här är det en grund av vaxad lintråd, knuten med glaspärlor, kristall, citrin, cat eye-pärlor (också glas i och för sig). Jag knöt nån dryg meter, vek på mitten och snurrade. Sen snurrade jag på silkestråden. Och så längst ner nån slags agat (från skitaffären - felåt mitt språk- Pearl chain och deras utförsäljning i Haninge). Den kom på som ett infall, efter att jag egentligen hade tänkt att hålla mig helt till den beiga skalan. Tyvärr är jag inte mycket för halvtoner på mina egna kläder, annars skulle det här bli så vackert på ett jumperset eller en lammullströja à la brittisk deckare...

Skattjakt

Häromdagen skulle jag köpa garn för att göra en mössa till en god vän. Hon har varit mig ovärderligt behjälplig, så när hon sett min mössa (gjord i nån slags experimentell virkning - jag kan inte virka) och ville ha en likadan i andra färger så var det självklart för mig att försöka hörsamma hennes önskan. I garnaffären fanns inte det hon ville ha, så jag köpte nåt annat, som antagligen blir fel, men det var inte ämnet för dagen...Vad jag skulle prata om här var att jag hittade en sak som jag köpte fast jag inte får handla (har inga pengar) och den dessutom var dyr. Jag såg härvan, tog ner den, gick omkring med den, sniffade, tittade och klappade den försiktigt, la tillbaks den, tog ner den igen, fingrade lite och log, la tillbaks den, tog ner den igen osv osv, tills jag alltså köpte den.

Och idag som var en sällsynt kass dag vad gäller annat än pärlor (det finns annat i mitt liv, tro't eller ej...) så passade det också sällsynt bra att ha detta ljuvliga blida mångfärgade under av halvtoner att sysselsätta sig med. Det jag pratar om är alltså handspunnet silke av återvunna saris (!). Detta har jag satt ihop med vanligt knapphålssilke, sötvattenspärlor och vit labradorit (om jag minns beteckningen rätt, det var två och ett halvt år sen som jag köpte stenarna i Göteborg). Nu ska jag experimentera vidare med tråden. Jo, skattjakt får halsbandet heta för att jag tycker pärlorna ser ut som påskägg som gömts i hö, där de sticker upp bland silkeslurvet (som fäller...).

Liv och död

En muff måste ju vara det mest livfulla man kan tänka sig. Fallna höstlöv, döda löv på franska, motsatsen. Här har vi ett mellanting eller en kombo, gjort till min vän Fiberfrossa. Muffen är mycket ljusare i verkligheten, återigen. (Har lånat en närståendes kamera men har ingen sladd att få över bilden till datorn med, tyvärr, så ni får hålla tillgodo tills vännen förevigat den åt mig. (Vilket osökt får in mig på att det vore roligt att få lajv-bilder av fler muffmattar.) Nej, så här kort blir dagens inlägg, jag är sjuk i nåt som jag inte vet om det är baconsnuva eller nåt annat, men ämlig är jag så det räcker.

Jo, här kommer varudeklarationen. I basen är det rödbruna matta rocaille med en liten svart rand, från The Lisa Collection, dvs den fantastiska pärlskatt som Lisa köpte åt mig i Ghana. Sen är det rosaröda metallic från forna Crystal drops och fasetterade gammelguldgrönaktiga metallic från Perlehuset, också borta nu (det är de dyraste rocaille jag köpt nånsin). Så är det en brun sötvattenspärla som nån köpt åt mig i Italien. Slutligen är det silkessnodd, handgjord, från Folckers snörmakeri här i Stockholm (där de har världens raraste expedit, som tidigare sagt. Hoppas han läser, eller nån annan som kan hälsa honom det. Det behövs fler såna i serviceyrken.) Sen är muffen sydd på grön fiskelina för första gången, det kändes lite lyxigt att inte köra på vanliga crystal clear eller smoke. Så insnöad kan man bli ja, beware. :D

Vill ni höra på en fin version på det jag tänker på när jag hör orden höstlöv eller snarare feuilles mortes, så kolla in Yves Montand i den upplaga jag känner igen honom bäst som (dvs som farbror och inte som ung Piaf-bekant). Här: http://www.youtube.com/watch?v=kLlBOmDpn1s&feature=related. Sorry för ful länkning, är inte i skick att läsa på om hur jag ska göra det snyggare nu.

Uppdatering:

Jag fick för mig att göra små löv att göra örhängen av, som prunsent till min kära Fiberfrossa, när hon nu beställt en höstlövsmuff. Det kommer lätt såna tankar när man ligger sömnlös, som nu av medicin jag inte tålde och därför låg och kliade ihjäl mig själv för (konstig mening där, sorry).

När jag gjort första lövet insåg jag att F frågat om det kunde hänga löv från muffen... Det kanske det inte kunde utan att se konstigt ut, men de kunde ju sitta på snodden, hellre än att bli örhängen? Så jag gjorde ett löv till och så här blev det. Mycket fint, tycker jag, och det räcker en bit, även om jag gärna ser att även den som ska få det gillar den.

Blommor och bin...

... eller Älvprinsessans muff (!). Jag vet inte riktigt vart idén kom ifrån men plötsligt såg jag för min inre syn en muff som var som en blomma, som var som en muff. Solo-pärlan skulle vara ett bi. Sagt och gjort. De gröna pärlorna är såna jag inte får tag på några fler, buhu, för Perlehuset har stängt och sist jag var där så missade jag dem, vilket Assistenten däremot inte gjorde. Jag får ta hennes har hon sagt. Molto gentile.

Så är det rosa pärlor (Matsuno) också från Perlehuset, och så är det ett bi, som var skitdrygt att göra, i chenille-garn från fiskaffärn på Hornsgatan (fast inte Söders Sportfiske. Nej, jag är tyvärr inte sponsrad, jag tycker bara det är roligt att försöka minnas vart jag "fått" saker ifrån, plus att det kanske kan roa eller gagna nån att veta. Om inte annat ser man att man inte behöver handla enkom finpärlor för att pärla.) Bi-pärlan är alltså tråd över en pärla med stort hål i mitten. Inte tillräckligt stort hål fick jag erfara, fy vad jag slet. Och så är det roligt att det heter chenille-garn, för chenille är larv på franska. Insekt som insekt.

När jag berättade för Assistenten om vad jag tänkt göra med de gröna pärlorna sa hon självmant Oh, det kan ju vara Älvprinsessans muff! Lustigt nog hade jag tänkt detsamma. Och nu ska jag ner i tvättstugan så nu lämnar jag er. Eller nej, silkessnodden (handgjord minsann minsann) är från Folckers där de har en av stans gulligaste expediter. De två gånger jag handlat av honom har han lyssnat på Zaza Fournier, så det måste ni nästan göra medans ni läser det här. (Så lagom dags att komma på det nu...) Han kom ihåg vad Assistenten heter i förnamn och frågade om jag kom utan henne idag. Snacka om att göra intryck. Eller så har han väldigt bra minne.

http://www.youtube.com/watch?v=G6e7KR0SU0s

Pärlbesatt återgår till den smala vägen

eller nej, Pärlbesatt återgår till den religiösa kitschen snarare. Det här gjorde jag till nån som tror på den som är omnämnd på lilla tavlan (Allah) och som nu gör ramadan. Tänkte det kunde bli ett fint bokmärke, men personen sa att det var fint gjort och snällt av mig, men vidare praktiskt var det inte, så den skulle inte bli använd.

Nähäpp, men skit'i't då tänkte jag, och det är ju dumt, för saker som andra inte bett om kan man ju inte gärna förvänta sig att de ska vilja ha. Fast det var pisstråkigt ändå, jag som först letade fram bilder av hur det kan stavas (det beror på kalligrafin man väljer och hur grammatiskt explicit man vill vara), sen försökte mig på det i vitguldiga pärlor, fick höra att jag kunde skrivit annorlunda och att det vore ssnyggare att bara använda två färger, repade upp alltihop vilket var svårt eftersom jag faktiskt gjort det så ordentligt första gången och så stavade om och bytte till ramens guldiga silverlined rocaille... För inkentinken.

Jag tycker i alla fall den är fin, min lilla tavla, som går att ha som halsband, som bokmärke, eller kanske liten tavla på väggen? Det är handgjord silkessnodd från ljuvliga Folckers band,. eller Södermalms snörmakerier som jag tror affären egentligen heter.