Chokladrippel

Idag hade jag tänkt mig göra ett ärende i närmsta förorten, men näsan tyckte den skulle spruta blod, så det blev toapapperstuss i näsan och göra klart det här halsbandet, som jag gjorde för att se hur det skulle se ut med ett helmatchat halsband. Och vad säger då Pärlbesatts jury? Well, jag gillade det förra med de rödgulgröna pärlorna som påminde om så många afrikanska flaggor, men jag gillar det här också. Här blev det extra Afrika på ett annat sätt, med kaurisnäckan som lås. 

De benvita pärlorna är köpta på nån marknad i Paris, den här gången, men fanken vet vad det är för material. Det kan vara trä, det kan vara såna där små fiskben, det kan vara horn, dock tror jag inte det är plast. I så fall väldigt organic looking plast. Kaurin kommer från en bisaap och curaay-doftande last med pärlor som köptes åt mig i Gambia. Och hänget är som sagt från Sandaga-marknaden i Dakar. Det ser ut som trä på baksidan, men är det vita infällt horn? Osvuret är bäst. 

Och öglorna är som sagt gjorda av min gode vän, som också gjort den utfällbara frimurarkulan (där kom vi långt bort från Afrika plötsligt...) jag lade upp nån gång för länge sen, för att jag var - och är - så dödsimpad av den. Nu, dags att byta tuss. Och förresten: jag skall icke virka med vaxad tråd mer. Det är kletigt, sirapströgt och man får så in i bänken ont i fingrarna Eller nej, om nån ville ha nåt som var virkat i det så skulle jag överväga det. Men inte på eget bevåg så här. Inte på ett tag i alla fall. <--- Snacka om värdelös disclaimer.

Don't panic- återkomsten

Häromdagen sa en nätis att hon behövde skaffa sig en garderob som passade det nya jobbet, som har nån slags inofficiell dress code. Jag sa mest på skämt att om hon behövde smycka sig så kunde ju alltid specialbeställa det som nu gällde. Nåt sånt ville hon inte ha, men däremot gärna det Don't panic-armband jag gjort tidigare.

Just det armbandet korpade Assistenten och hade sen bort i en jobbflytt... Och inte mindes jag precis hur jag gjort det heller, och kolla på gamla bilder orkade jag inte, för datorn är minst sagt osamarbetsvillig. Men det blev ju bra ändå! Fast det syns inte här, det ser för taskigt ut på bild, jag vet...

Jag gjorde flexibla stroppar istället för ett lås, eftersom jag inte har pejl på hur tjocka handleder hon har (mina är inte representativa, har jag förstått). I ändarna satte jag bokstäver hon torde gilla, en anledning till att inte panika. Tyckte det var lite roligare än hjärtana jag hade på det förra.

Sent i november

... är en bok jag nyss läst om. Och så kan jag inte säga så jättemycket mer om det här just nu, mer än att det är glas, tjeckisk kristall, cats eye (också glas iofs), stenarna karneol och röd jaspis, nåt som jag nte vet vad det är men jag tror det är kokosnöt (de tunna skivorna), trä samt metall (väldigt oädel, men jag gillade verkligen formen på pärlorna). Alltihop knutet på på vaxad lintråd.

När jag var klar, och det tog lång tid, för det är dels långt (till magen om man har det enkelt), dels tar knutar i klibbig kletig lintråd tid, så var det en bra bit lintråd kvar. Då lindade jag tillbaks den till ruta ett. Tyckte det blev fint, och hoppas innerligt den som är tänkt att få det också tycker det, för det här är inte färger jag bär, jag bara älskar dem sittande på träden när jag är på promenad... Annars så får det nog en ny matte ändå, hoppas jag.

Ber allra ödmjukast om ursäkt för hårstrået som råkat fastna där... Tur det inte var soppa! Och så lyckas jag inte få blankrader mellan styckena, molto irriterande. Fast nu när jag bytte mall, till en fulare, så funkade radbrytningen? VARFÖR?

Don't panic!

När man inte peyotar eller nettar så kan man få ganska mycket gjort om man bara har rätt grejer framme och rätta humöret med sig och/eller mycket att processa... Så tycks det ha varit idag, för här kommer det alltså mer!

The hitchhikers guide to the galaxy är ingen viktig bok för mig (även om jag läst den nån gång och har den i bokhyllan och tänker Vogoner om somliga flera gånger i veckan), men den är desto viktigare för andra, som t ex Assistenten som älskar den och har sett filmen usque quasi 27 gånger (på sant alltså). Och bland alla citat, sentenser och motton som finns så är väl Don't panic ett av de bättre. Bättre än Plikten framför allt, för att bara ta ett, även om jag också är hyfsat plikttrogen (vad som sen är plikterna är en annan femma...).

Så jag gjorde ett armband av träpärlor, vaxad lintråd och bokstavspärlor i plast, med det mottot. Gillar det som attan, det också. Idag och igår var bra pärldagar, det tackar jag för.

Trials and tribulations

Huva, det här var nog det drygaste pärlprojektet nånsin. En kär vän ville ha nåt till en vän till sig, som fyller jämnt (mer än jag fyller nästa gång jag fyller jämnt). De är båda konsthantverkare (glas- och keramik). En mängd prestationsångestskapande triggers alltså. Å andra sidan, som några kloka vänner jag har sa, så är de visserligen konsthantverkare och framgångsrika, men de gör inte smycken. Och min vän vore dum om hon beställde nåt som hon inte trodde jag kunde ro i land... Jojo.

Jag fick inget direkt önskemål om hur det skulle se ut, mer än att jag skulle göra nåt som passade till en låda, som halsbandet ska ligga i. Lådan (som jag och vännen köpte på moskén i Paris) är i ytterligt diskreta färger, och har ett rasande jämnt mönster. Personen som ska få lådan och halsbandet gillar dock saker som är synliga, spretiga och har personlighet, som hon tycks ha mycket av. Förutom färgerna på lådan kunde jag ha turkost eller kanske orange som accentfärg.

Sen har personen bott i Afrika (vilket skapar lite fördomsfull bias för mig) samt jobbar som lärare och kan alltså inte ha alltför långa halsband som slår eleverna i huvudet... I och med att lådan delvis är i pärlemor och i sand- och stenfärger samt skulle innehålla halsbandet så tänkte jag HAV. Skattkistor brukar ju ligga på havets botten, eller hur? Så hav, sand, klippor, fiskar... Fiskar brukar jag ofta landa på hur jag än tänkt, som minnesgoda läsare redan märkt.

Så. Jag började på ett halsband som skulle vara stort och kraftfullt och som skulle ha afrikansk prägel (hur dumt det än låter, en hel jädra kontinent innefattad i ett sketet smycke...). När jag matat på grunden (andra bilden) kände jag bara Oh no, det är ju sketafult, det ser ut som nåt jag skulle köpa för att slakta (som Assistenten sa om nåt jag gjorde och som hon inte gillade). Så jag klippte sönder det senaste jag gjort där, och tänkte att grunden kanske går att använda till nåt annat, eller ge bort som det är. Gjorde klart de där små inknutna turkoserna också, så klart, fast det har jag ingen bild på, sorry.

Och så började jag om, och tänkte att jag skulle göra nåt peyotigt och havigt, inneslutet i ett slags ramverk av pärlemopinnar. Ha, det måste nog beräknas matematiskt, det bara vrängde och vred sig när jag höll på. Det gav jag raskt upp. Så tänkte jag att vafasen, jag gör virkade tåtar av pärlor jag tycker passar med konceptet, och ser var jag hamnar. De borde kunna tvinnas så det ser lagom ojämnt ut, fast det är illjämnt. Fast jag började förresten med en grund av knutna vaxpärlor, som de andra skulle tvinnas runt. Nu minns jag inte i vilken ordning jag gjorde tåtarna riktigt, men jag tror jag började med en brun med turkosa träbollar. Sen en benvit med underbara fyrkanter i stenen guldobsidian, som inte ser nåt ut på bilden men är alldeles ljuvligt sidenskimrande, som gammeldags karameller.

Sen gjorde jag två tåtar som jag ratat nu, och där jag t o m fått repa upp den ena för att få loss lite benvit lintråd som tog slut mitt i alltihop. (Orka åka till Panduro...) Virka förresten inte i vaxad lintråd, det är allt annat än skönt kan jag säga. Så en svart med vita pärlor som ser ut som spjutspetsar. Sen kom jag på att jag kunde ha de pärlemoriga ovalerna jag hade i första försöket. Dem satte jag på en brun tåt. Och så slutligen en turkos tåt med brunmetallic glasdroppar.

Så var jag på Tusen tjocka tant-tanks trängs, a.k.a Syfestivalen i Kista, med Assistenten (som inte riktigt pallade, därav öknamnet på tillställningen) och hittade ett fint hänge. Köpte det, åkte hem, tog fram det när jag fått lite lugn i huset och skulle se om det passade lika bra som jag tänkt. Jorå, det funkade. Sträckte mig efter tråd och ... krasch, hela brickan ner i backen och plötsligt hade jag ett tjugobitars pärlemopussel. Perceptionsstörningar tjoho.

Åkte in till stan och köpte ett likadant hänge till (på Sirlig). Hänget sitter på en liten tåt som man får knyta bakom hänget om man nu vill ha det där överhuvudtaget. (När det är knutet syns det inte som det gör på bilden. Orkar inte ta en ny bild nu...) Vågar nämligen inte ha en knapp där, eftersom hänget var så ömtåligt, hårt mot hårt är nog farligt. Sen är det en knyttåt som binder ihop alla de lösa tåtarna och kan varieras i längden. Det går att ta bara en eller två tåtar och använda ensamt om man skulle vilja det alltså.

Och så här är slutresultatet, och vill väninnan inte ha det så vetifan vad jag gör, för nu är jag rejält less på det här. Skulle hon inte tycka det passar så får det nog bli lite halloween-prylar och annat lättsmält tills jag kommer på nåt annat.

Uppdatering: Det gick bra, med väninnan, hon var jättenöjd. I kväll är det kalas, och sen får jag veta hur halsbandet mottogs av födelsedagsbarnet. Huva.

Prokastinerandets ädla konst

För länge sen ville en vän ha ett Memento mori. Bra så. Det försvann tyvärr. Så skulle jag göra ett nytt, men jag hade inte samma pärlor och hur jag än räknade på bilden och försökte översätta till de pärlor jag hade hemma så blev det mest fel. Efter många omräkningar och omträdningar hade jag fått allting rätt och var glad och nöjd. Ha, nog fasen hade jag lyckats få dit ett W istället för ett M, eller satt M-et åt fel håll, om det nu går (orkar inte bry min hjärna med det just nu, den är full av annat).

Vännen sa att Äh, det går bra ändå och så fick hon halsbandet i det fulskick det var, men on the house. Sen har folk tydligen kommenterat det där jädra M-et en massa gånger, tills det inte var roligt att ha på sig längre. Och så var det lite strypsnare-varning över det också. (Det är svårt att göra saker till folk vars mått man bara har högst ungefärliga som ett bildminne i huvudet, om ens det...) Nu när hon finns på närmare håll så var det ingen match att ta det och göra om det, vilket jag fick gjort idag, tadaaa så skööönt. Gillar inte att grejer ligger (såväl att mina alster inte används som att saker inte blir gjorda), så jag är glad att det åker på igen.

----

En annan vän som fått Kali-halsbandet som styrkeamulett blev lovad att få örhängen till halsbandet (eller inte till för de passar inte alls i stilen, bara i tänket, då skallarna egentligen skulle hänga om halsen på Kali) då jag hittat fantastiskt söta, ja söta, små döskallar i trä på Perlehuset (snart RIP).

Men de blev liksom inte gjorda... utan låg mest och skavde på samvetet. IDAG blev de klara, dubbel-tadaa!! Hoppas de blir fina på henne och att hon gillar dem. Det är silver och trä, less is verkligen more där. Skallarna är ungefär en centimeter höga och ringarna kanske fyra centimeter i höjd (har inte mätt). Gillar hon dem inte får hon väl ge bort dem, jag kan ju som bekant inte ha sånt på mig. Bara att handskas med sånt så mycket som idag är läskigt nog, då fattar ni...

Nu fattas bara att jag monterar några muffar som inte har några band, om utifall att jag t ex skulle ställa ut dem eller vill visa dem i roligare skick, och städar i pärllådorna och... Nä, nu slutar jag, jag är förbaskat nöjd med dessa två små but still bedrifter (prokastinering är inga lätta grejer, believe you me..). Fast just det, innan jag glömmer, Assistenten tog på sig alla halsband hon nånsin fått förr och några hon fått i dag för att det är bättre att hon har dem på än att de ligger oanvända i en godislåda, och när jag såg den fullkomligt julgransaktiga uppenbarelsen fick jag en idé. Så det blir nog nåt nytt innan det blir färdigplockat i surdegarna.

Nästan larvigt orange

Den som ville ha Giftiga muffen har ett barn som älskar orange, vilket jag läste om innan jag träffade nån av dem.

Sen jag läste den ljuvliga historien om hur barnet ville ha orange som fölsedagsprunsent (så sa ett mig närstående barn och ni eventuella läsare får stå ut), inte en orange leksak, mjukdjur eller plagg utan bara helt vanlig jäkla orange, med alla de begränsningar och den frihet det innebar (fast det kanske inte barnet tänkte utan jag bara leker med här), alltnog, sen jag läste om det så har jag burit med mig det där orange-älsket och tänkt att h*n skulle få nåt orange av mig. (Ja, fast jag inte känner barnet... Spela roll.).

Och nu har jag också träffat lilla människan i fråga, och även gjort en total orangefrossa, som synes. Några andra mig närstående personer (inte den som sa fölsedagsprunsent) tyckte dock att armbandet, som ser ut som en slags larv, var högst olämpligt för ett barn, allrahelst ett litet barn och i synnerhet som det är ett gossebarn. Det var ju inte bara snirkligt och böjigt, det var ju en pärla med hjärtan på!

Gaaah, så begränsat tänker jag. Barnet gillar orange som blänker, let's give him orange som blänker! Han måste ju inte ha det som armband bara för att det går att stänga. Han behöver inte ha det på sig på dagis eller i affärn, om det nu stör nåns känsliga sinnen, han kan väl ha det och pilla på hemma i soffan eller ha i ryggan och bara mystänka på hur orange det är? Om han vill ha det überhaupt vill säga... Vill han inte ha min apelsinfärgade (jag kan inte böja orange) larv så behåller jag väl den själv eller så får den en ny matte eller husse nån annanstans, det ger sig.

Det är förresten inte första gången jag gör nåt till nåns barn när jag gjort nåt till mamma. Kanske är jag för märkt av tjaaaatet om rättvisa när en får nåt, i min omedelbara omgivning alltså? Anyway så var det mysigt att sitta med de där solglada pärlorna, som mellanspel mellan mer tankekrävande alster. Och så hade jag nog inte slutat tänka på det, om jag inte gjort det här heller... Insnöad, jag?

Jo, det är glas glas och mer glas, lite trä och lite plast (!), och trådarna måste fästas. En del rocaille är från fina pakistanska (?) tygaffärn som försvann, på Drottninggatan (ja, i Stockholm), en del från vanliga pärlaffärer, en del är köpta i Gambia via ombud (några av de stora rocaillerna och de i plast som ser ut som discokulor. Tack Ritva!). Träpärlorna är från pärlor jag fått av gudmor och plastpärlan med hjärtan är från ett armband köpt för att tas isär, på dyris-leksaksaffär på Horngatspuckeln.