Trials and tribulations

Huva, det här var nog det drygaste pärlprojektet nånsin. En kär vän ville ha nåt till en vän till sig, som fyller jämnt (mer än jag fyller nästa gång jag fyller jämnt). De är båda konsthantverkare (glas- och keramik). En mängd prestationsångestskapande triggers alltså. Å andra sidan, som några kloka vänner jag har sa, så är de visserligen konsthantverkare och framgångsrika, men de gör inte smycken. Och min vän vore dum om hon beställde nåt som hon inte trodde jag kunde ro i land... Jojo.

Jag fick inget direkt önskemål om hur det skulle se ut, mer än att jag skulle göra nåt som passade till en låda, som halsbandet ska ligga i. Lådan (som jag och vännen köpte på moskén i Paris) är i ytterligt diskreta färger, och har ett rasande jämnt mönster. Personen som ska få lådan och halsbandet gillar dock saker som är synliga, spretiga och har personlighet, som hon tycks ha mycket av. Förutom färgerna på lådan kunde jag ha turkost eller kanske orange som accentfärg.

Sen har personen bott i Afrika (vilket skapar lite fördomsfull bias för mig) samt jobbar som lärare och kan alltså inte ha alltför långa halsband som slår eleverna i huvudet... I och med att lådan delvis är i pärlemor och i sand- och stenfärger samt skulle innehålla halsbandet så tänkte jag HAV. Skattkistor brukar ju ligga på havets botten, eller hur? Så hav, sand, klippor, fiskar... Fiskar brukar jag ofta landa på hur jag än tänkt, som minnesgoda läsare redan märkt.

Så. Jag började på ett halsband som skulle vara stort och kraftfullt och som skulle ha afrikansk prägel (hur dumt det än låter, en hel jädra kontinent innefattad i ett sketet smycke...). När jag matat på grunden (andra bilden) kände jag bara Oh no, det är ju sketafult, det ser ut som nåt jag skulle köpa för att slakta (som Assistenten sa om nåt jag gjorde och som hon inte gillade). Så jag klippte sönder det senaste jag gjort där, och tänkte att grunden kanske går att använda till nåt annat, eller ge bort som det är. Gjorde klart de där små inknutna turkoserna också, så klart, fast det har jag ingen bild på, sorry.

Och så började jag om, och tänkte att jag skulle göra nåt peyotigt och havigt, inneslutet i ett slags ramverk av pärlemopinnar. Ha, det måste nog beräknas matematiskt, det bara vrängde och vred sig när jag höll på. Det gav jag raskt upp. Så tänkte jag att vafasen, jag gör virkade tåtar av pärlor jag tycker passar med konceptet, och ser var jag hamnar. De borde kunna tvinnas så det ser lagom ojämnt ut, fast det är illjämnt. Fast jag började förresten med en grund av knutna vaxpärlor, som de andra skulle tvinnas runt. Nu minns jag inte i vilken ordning jag gjorde tåtarna riktigt, men jag tror jag började med en brun med turkosa träbollar. Sen en benvit med underbara fyrkanter i stenen guldobsidian, som inte ser nåt ut på bilden men är alldeles ljuvligt sidenskimrande, som gammeldags karameller.

Sen gjorde jag två tåtar som jag ratat nu, och där jag t o m fått repa upp den ena för att få loss lite benvit lintråd som tog slut mitt i alltihop. (Orka åka till Panduro...) Virka förresten inte i vaxad lintråd, det är allt annat än skönt kan jag säga. Så en svart med vita pärlor som ser ut som spjutspetsar. Sen kom jag på att jag kunde ha de pärlemoriga ovalerna jag hade i första försöket. Dem satte jag på en brun tåt. Och så slutligen en turkos tåt med brunmetallic glasdroppar.

Så var jag på Tusen tjocka tant-tanks trängs, a.k.a Syfestivalen i Kista, med Assistenten (som inte riktigt pallade, därav öknamnet på tillställningen) och hittade ett fint hänge. Köpte det, åkte hem, tog fram det när jag fått lite lugn i huset och skulle se om det passade lika bra som jag tänkt. Jorå, det funkade. Sträckte mig efter tråd och ... krasch, hela brickan ner i backen och plötsligt hade jag ett tjugobitars pärlemopussel. Perceptionsstörningar tjoho.

Åkte in till stan och köpte ett likadant hänge till (på Sirlig). Hänget sitter på en liten tåt som man får knyta bakom hänget om man nu vill ha det där överhuvudtaget. (När det är knutet syns det inte som det gör på bilden. Orkar inte ta en ny bild nu...) Vågar nämligen inte ha en knapp där, eftersom hänget var så ömtåligt, hårt mot hårt är nog farligt. Sen är det en knyttåt som binder ihop alla de lösa tåtarna och kan varieras i längden. Det går att ta bara en eller två tåtar och använda ensamt om man skulle vilja det alltså.

Och så här är slutresultatet, och vill väninnan inte ha det så vetifan vad jag gör, för nu är jag rejält less på det här. Skulle hon inte tycka det passar så får det nog bli lite halloween-prylar och annat lättsmält tills jag kommer på nåt annat.

Uppdatering: Det gick bra, med väninnan, hon var jättenöjd. I kväll är det kalas, och sen får jag veta hur halsbandet mottogs av födelsedagsbarnet. Huva.