D & D, eller drakmuffen

Och här är pendangen till Fuoco e fiamme, den andra muff som ska till min ännu osedda vän. Gjord till nån som gillar mörka saker, grönt och som en gång ritade en cool vagina dentata. Jag hade alltså tänkt göra en tandad muff, men det blev inte bra, och jag tänker inte leta efter bra tandpärlor nu, så det fick bli en tandlös men snygg drakmuff i svart och grönt. Fokuspärlan går att snurra, från vanlig grön och genomskinlig (som här) till firepolished-glöd.

Att tråden syns är inte bara för att jag inte valde Fireline i Smoke, som färgar av sig nåt hemskt på fingrarna när man pärlar, utan för att jag tog en gulgrön tråd med flit, jag tyckte den skulle bli så bra med de gulgröna pärlorna jag hade tänkt mig till tänder. Eftersom tänderna kom sist och sket sig så blev det gulgrön tråd utan synbart skäl, och så får det vara med det. Hoppas hon gillar den i vilket fall som helst. 

Och nästa grej ska bli en efterapning av den lila fredskalla jag har på köksbordet i detta nu, tror jag. Om värken tillåter. Nu ser det ju ut som  jag är mer muffbesatt än pärlbesatt, men så är inte fallet, det är en tillfällighet. 

Fuoco e fiamme

Av nån anledning blev den här beställningsmuffen aldrig bloggad när den gjordes, fast jag var väldigt nöjd med den. Det är som om vanan att pärla hänger ihop med vanan att blogga grejerna på en gång. Nu lyckades jag pärla, men så långt som till att dokumentera den kom jag aldrig. Antagligen har det också med att göra att så mycket annat trängs i huvudet och det inte är saker som lämpar sig här, för att jag bestämt att det mest ska vara en pärlblogg. Och jag vill ju pärla och blogga om det mer, men ett bra tag har också värk hindrat mig, förutom att jag inte haft nåt pärltvång. Värken kan sitta i vägen för det andra också. Det är lite hönan och ägget över det hela, och jag bryr mig inte så mycket om vad som kom först, jag vill bara att det ska vara över... Nåväl. Här är Eld och lågor, gjord till en vän jag aldrig träffat. Eller inte träffat än snarare. Gjord utifrån hennes färgval och himla trevlig om jag får säga det själv. Två stycken olika iriserande rocaillepärlor, en pärlemopärla i fokus och rött läderband från Läderverkstan i Gamla stan. Ha ett fint liv, Fuoco e fiamme! 

Dive in!

Ja, go vänner, nu var det länge sen. Krockat med livet kan man väl säga att jag gjort. Det har inte hindrat mig från att pärla tidigare, tvärtom, det var ju krockande med livet som fick mig att börja pärla, men nu tog sig krockandet andra uttryck. Jag beklagar det, för jag trivs bättre som pärlare än opärlare, men det är nu inte mycket att göra åt. Nog om det, här kommer det en ljuvlig stillahavsturkos (egentligen ganska grön i mina ögon, men eftersom krav.specen var turkos säger vi turkos... ;)) pärlpimppi. Pimppi därför att den som ville ha den hade svårt för ordet muff, som jag bevisligen inte har svårt för. 

(Däremot så ryggar jag tillbaks lite när man kallar mina bebisar för fit*a eller snip*a. Det första är för rått för min smak (oavsett om det är en tonårs- eller medelålders dito, för att anknyta till en smaklös debatt jag tagit del av. Iofs gjorde den mig nyfiken så helt meningslös var den inte. Varför finns inte de smakerna som godisklubber-smaker så man kunde få reda på skillnaderna utan att bedriva studier in real life?) Sni*pa vill jag inte kalla dem heller, för för mig är det namnet på småtjejers dito och jag absolut inte att mina alster ska associeras till annat än consenting adults. Jupp, så PK är jag, och stolt över't dessutom.)

Pärlpimppin Dive in (namnet var ganska givet, även om jag tvekade för att det lät lite porrigt, i synnerhet direkt efter Slippery when wet, men det kommer inte att spela nån roll om fem minuter ens, så varför tveka?) är gjord i köperocaille från pärlaffär, jag minns inte vilken, och är helt underbart oljeskimrande i verkligheten vilket dessvärre inte syns på bild. Vidare är pärlan lite fasetterad, så den glittrar och glimrar så man blir helt bortkollrad (ja, jag är väldigt förtjust i den, den får mig att tänka på sjöjungfrur, sagor och allt möjligt trevligt). 

Pärlan är en vanlig sötvattenspärla som också är lite så där 80-taligt iriserande (älskar't...). Och läderbandet passar precis i färg, det är bara på bilden som det ser ut att diffa lite. Hoppas den som ska få den blir lika glad i den som jag. Och när jag har mindre ont i dum-armen ska jag blogga om de två muffar jag gjort utan att blogga dem (!!) för att jag tyckte de blev så misslyckade. Men jag har ju nu en gång bestämt att lägga upp allt, så snart kommer de upp ändå, Ordnung muss sein, ju. Blågul bäver 1 och 2. Namnet är skitbra, tanken också, muffarna not so much tyvärr. Så kan det gå.

Slippery when wet

När jag sist pratade med den jag tänker på som min pärlmuffsagent (to be) så pratade vi om möjliga muffar att göra. Eller inte möjliga, för allt möjligt är möjligt eller inte, men vad hon tyckte jag kunde göra, om hon skulle önska sig nån färgställning eller så. Hon sa olika metallic-varianter, men där är problemet att riktigt färgbeständiga såna pärlor inte är lätta att hitta samt är svindyra. Dels har jag inte pengar att köpa nya pärlor för nu  och särskilt inte dyra sådana, dels vet jag inte vem som skulle vilja lägga ännu mer pengar på en muff om jag nu gjorde en metallicvariant (jag vill ju gärna att de får nya hem). 

Och hur det nu var när vi diskuterade färger, former, texturer, tillstånd osv så sa jag att kunde göra en som riktigt gjorde skäl för orden "våtmark" som en synonym för muff (tydligen felaktigt) brukar sägas härröra från. Vi lämnar etymologin därhän. Jag gjorde muffen och här är den. Jag är väldigt nöjd med den, samtidigt som det är ungefär lika nervöst att lägga upp den som det var att lägga upp mensmuffen. Varför är jag så pryd, jag har ju ändå suttit och gjort den, vad är farligt liksom? Det är ju inte som att jag har tusentals läsare och den skulle sprida sig viralt... Jaja, nu ska jag exponera mig för rädslan lite. Antagligen händer i n k e n t i n k e n.

Den här hursomhelst gjord av finpärlor (de lite större, mörka skiftiga matta) från Zionesse, som inte längre finns, vanliga hederliga Gütermann-rocaille (de mörkrosa liksom glittriga) som man hittar på Åhléns och sybehörsaffärer och så en genomskinlig ändå större rocaille som är colourlined i vinrött-rosa (det som är blötman). Hade tänkt använda klara droppar till det senare, men när jag gick igenom röda lådan och hittade de här så tyckte jag de passade perfekt. Det kan ju tyckas märkligt att det fasta och det flytande så att säga går ihop, men jag ger mig själv den konstnärliga friheten. ;) Och så en rubin (billighets-) som storpärla på det. Och mörkrosa läderband som jag vill minnas jag köpt på Läderverkstan i Gamla stan.

Bling it, magistern, bling it!

Asså, ijänklien ville jag göra en Pussy riot-muff, och jag har t o m köpt nitar till den, men det är ett så sjukt tidsödande och tålamodsprövande projekt  (har nämligen tänkt att peyota ett hundhalsband och sen ha en muff till, hängande under i svart kedja, tror jag) att jag stack emellan med en "så blingig muff som det går", som förslaget från muffagenten to be lät. 

Och här är Roza Guldh, blingigare förmår jag inte tänka just nu, värkbruten, migränig och allt möjligt allt trist som jag är. Tänkte att Roza Guldh ska få ett halsband också, men jag måste klura ut hur det ska se ut först. Roza är gjord i rocaille och en tjeckisk fasetterad pärla och nån gyllene rocaille som jag inte vet hur färgbeständig den är, dessvärre.Nu när jag ser den på bild funderar jag på om storpärlan hellre skulle varit en sötvattenspärla, men jag har nog inga såna karamellrosa hemma, och den är här är hemskt fin i verkligheten, bara inte så synlig mitt i smeten som jag skulle vilja, så att säga.

Uppdatering: Jag satte en broschnål på baksidan, så nu kan Roza Guldh has som halsband, trätt på ett band i läder, sammet eller vad man nu vill ha, eller en kedja i "äkta gulmetall", eller så kan den bäras som brosch. Att den kan träs på nåt är för att den har små öron eller hällor på baksidan, vilket som tur är inte syns här. Gjorde så för att det kändes alltför mycket med det halsband jag började på, i samma slags vaxpärlor som Hallongrottemuffen. Och så för att variatio delectat, det var länge sen jag gjorde en pärlmuffsbrosch.

One love - monterad

Kärlek och monterat lät ju inte så bra ihop, men muffen med rastafärger heter One love, så det är inte mycket att göra åt. Och synbortfallsskiten verkar inte heller vara så mycket att göra åt, så jag blir väldigt kortfattad nu, för strax ska horisontalläge intas så kanske jag slipper kalejdoskopseendet om en stund. Som ni som läser (jag vet ju inte vem som gör det nu, och jag misstänker att den nya ordverifieringen kan vara en bov i sammanhanget, eftersom den är helt omöjlig att tyda i mina ögon, i alla fall inne hos andra bloggare) så monterar jag nu mest muffar jag gjort tidigare, som nåt slags pärlandets feng shui-ande. Och efter två afrika-inspirerade halsband föll sig vale tnaturligt vid nästa monteringsmission, så klart skulle en afrikaflaggsfärgad muff vara nästa muff till rakning (no pun intended, men det får stå kvar för det lät roligt, även om det kanske var under bältet. Eller helt säkert under bältet.). Och jag skulle bli fåordig var det ja. 

Halsbandet är monterat på svarta glaspärlor jag köpt som rea-armband som slaktats. Pärlorna ser svarta ut, men håller man dem mot ljus så är de kanske lite genomskinligt lila, lite som de superfina 50-tals peppar- och saltkaren jag fått, som också ser svarta ut men ändrar sig om man håller dem mot solljus. Det om det. Det här halsbandet skulle få förstärkta stroppar (de trefärgade pärlorna är lika de som kom från Ghana men är mindre, och köpta här) på båda sidorna, men jag hade redan kört genom flera varv med Fireline för att det säkert ska hålla, och då gick nålen sönder. Försökte komma igenom med en tunnare nål med det ville sig inte, så det får vara så, ojämnt. Låt oss se det som en övning i att saker och ting inte måste vara perfekta. Slutligen, idag har jag sportat (har jag nånsin använt ordet tidigare?) Voivit*u, och det hände i n k e n t i n k e n, förutom att halsbandet är lite för långt för min smala hals, så ibland gjorde muffen en halv sartomortal och hamnade bak- och fram. Men ingen blängde, sa nåt, fnissade eller nåt. Gäss!

Veckans Sötchock - missa inte - eller monterad Hallongrotta

Som den som läser mig noterat så kreeras det inga direkta nyheter nu utan jag monterar muffar, krympplast-hängen (och förmodligen andra hängen också så småningom), i väntan inte på Godot men väl på att knoppen ska funka till sånt jag behöver få den att funka till. Det känns finns att få ihop helheter av delar. Och så är det intressant att konstatera att helt utan att ha bestämt mig för att varannan pärla av en sort och varannan av en annan är nåt jag måste köra med nu, så är det det jag gjort nu ett antal gånger. 

Gillar muffarna monterade på mer konventionella halsband också, på nåt sätt gör det dem mer rättvisa, om man ser till allt jobb som ligger bakom en sån. Eller så tar man strålglansen ifrån dem när man har dem på annat än ett vanligt band...? Det är nog upp till betraktaren. Men jag är nöjd, och så länge ingen anmäler sitt intresse för att bli ny matte till nån så är det gott nog att jag är nöjd. Typ. Klockan är mycket och jag borde sova och inte blogga (för man skriver nog rappakalja så här dags), men nu när den är färdig vill jag lägga upp den, för jag vill inte sätta på datorn det första jag gör i morgon, då hoppas jag vara i skick att göra det där jag måste. 

För att återgå till Sötchocken... Vadan denna rubrik? Jo, jag tycker att glaspärlorna i kallrosa och bruten vitt på nåt sätt ser ut som kakglasyr, eller dopdragéer (såna där sockeröverdragna mandlar). Och sammetsbandet är ju så rart... Det ser kanske ut som det sticker av i färgen men i verkligheten är den ljungiga lilan apsnygg till muffen. Bandet är förstås från Folckers band (vid det här laget borde jag få rabatt...). Undras om jag ska våga mig tillbaks till Hallongrottan och visa den i monterat skick? Minns inte exakt vad som hände när jag gick dit sist med den, men uppenbarligen gick det mindre bra, eftersom jag kom hem med den (you can't win them all, antar jag). 

 Tyvärr vågar jag inte ha Hallongrottan på mig själv och färgerna är fel på mig också. Fast oavsett om den hamnar i en låda här hemma eller kommer ut i världen så är jag lite mallig över att den är helt och hållet fastsydd, dvs halsbandet går inte bakom muffen utan jag har sytt/vävt mig fram till andra sidan, så den torde vara extra hållbar (säger jag som tappade en sten i spyflugearmbandet tredje gången jag hade det på mig. Så kan det gå när man köper delar av sitt material begagnat), och att jag gjort så är verkligen en förbättring sen t ex mina första muffar, som satt fast i en ögla som kunde rivas loss om man t ex dansade för häftigt (som jag fick höra om en. Fast då blev jag grymt smickrad över att de åkte tillbaks till stället och letade fram den. Självklart lagar jag också sånt, om såna incidenter inträffar, om det nu behövs sägas.) Nu, gonatt, och må onsdagen vara hagelfri och pigg, tack så mycket!

Kometen kommer

Fortsätter med Projekt Vänta-på-ork-i-kropp-och-knopp-och-göra-vettiga-saker-under-tiden, nu med att montera Alien-muffen. Som synes gör jag "riktiga" halsband av muffarna just nu, istället för att sätta dem i läderband. Det blir nog några fina band från Folckers också vad det lider. Assistenten tycker den borde heta Robot-muff, men nu är det en gång (alla gånger!) jag som gjort den och jag döpte den redan när den gjordes så nej. Månstenen (den såldes som det, men jag har mina dubier) som sitter mitt på tycker jag ser lite Milky way-ig ut, så det passar bra med rymd, förutom att själva muffen är grönaktig och metallisk och därmed alienig (som jag om jag hade sett nån...) Fast den är faktiskt lite avskavd i det gröna och silvrigare där, då den är några år gammal och pärlorna tydligen inte är helt hundra färgbeständiga, fast det var fin- och dyrpärlor från Japan, köpta på Zionesse, en affär som jag SAKNAR). Förlåt för den gräsliga meningsbyggnaden. 

 

Pärlorna på halsbandet är i glas som ser ut som månsten och ger helt ljuvliga skuggor mot det man håller det mot, och kommer från halsband jag köpt för att ta pärlorna. Sen är det tjeckiska fire polished-pärlor jag fått från Frankrike, samt rocaille jag inte minns var jag köpte. Assistenten lyssnade på Laleh när jag satt med det här, och "In the comet" hade ju passat bra som rubrik på inlägget, men det var nog den sämsta låten på skivan, medan Kometen kommer och Tove Jansson överhuvud sällan är fel. Att det är två bilder är för att ingen av bilderna blev riktigt bra, muffen hamnade fel (och hur lät inte det då?) hela tiden. Jag MÅSTE lära mig att hantera kameran, helt enkelt.

Pärlbesatt bland trollsländor, myror och spyflugor

Ibland bjuder tillvaron på ett sällsynt bra tillfälle att peyota sig lugn och fin igen. Till exempel när man ska leta efter nåt särskilt med med en person som redan gjort för mycket den dagen och också har väldigt bestämda åsikter om vad den letar efter, i affärer fulla av reafyndk*ta människor, lysrörsbelysning och skvalmusik. 

Nu tackar jag alltså den som lärde mig peyota, den som köpte den trollsländeblänkande (det syns tyvärr inte här), den som köpte  billighetsrocaillen i Gambia åt mig, den som gav bort ett halsband till Myrorna så jag kunde köpa det i akt och mening att använda låset (och pärlorna så småningom, men det var det vackra låset jag ville åt), och som ovan nämnt även tillvaron för nämnda pedagogiska utmaning, som bäst togs ur systemet med den tankebefriade och repetitiva sysselsättning som peyotande är. 

Jag som alltid varit svag för flerfärgat (tänk Begonia Rex), moaré, bensinfläcksskimmer, såpbubblor och liknande, är mycket nöjd med mitt armband vars spyflugeskimrande prakt inte görs rättvisa på skannerbilden.

Voi vitt* - nu med halsband

Hittade inte bandlådan och har inte varit i förrådet och letat, då midsommar kom emellan, så nu fick det bli ett vanligt halsband till min lilla fina smörmuff. Jag tycker hon är så lyckad i formen, så jag tänkte faktiskt utmana mina rädslor (så utomordentligt fånig jag känner mig nu) och ha henne på mig och då behövs nån form av upphängningsanordning. 

Det blev svarta fasettslipade glaspärlor från Continenta och en sötvattenspärla som lås. Ser hemskt trevligt ut på, faktisch, om jag får säga det själv och det torde jag väl få, i min blogg. Vad som bekymrar mig lite är att jag inte heller hittat wzzt-en (det vill säga lödgrejen man bränner trådändar med), så det här är knutet, och knutar och Fireline går inte ihop. Måste nog rota rätt på wzzt-en, om jag inte en dag vill stå och se dum ut i ett hav av pärlor. Eller en pöl, snarare.

Och om nån skulle ramla in här och undra varför det stackars halsbandet heter Voi vit*u, så läs det förra inlägget. (Kan bara upprepa att det är en liten hommage till Eija Hetekivi Olssons bok Ingenbarnsland. 

Voi vit*u - hommage till Ingenbarnsland

När jag på fritiden inte pysslar med vurmen för stunden, vad den nu är, så läser jag kopiöst. Mest facklitteratur (för nöjes- och förkovrans skull) och deckare (som hjärnrens, fast de måste ändå vara välskrivna) men även en del annan skönlitteratur. Och bland det bästa jag läst på sistone är Ingenbarnsland, av Eija Hetekivi Olsson. Den var rolig, grym, smart, välskriven med ett eget språk som jag fann mycket nöje i ("knädarrade mig till skolan"), och den lyckades - vilket få gör - ge mig hejdlösa flashbacks till min egen tonårstid. 

Så häromdagen när jag hade lagt upp mikromuffen, fått pepp kring att göra fler och tänkte jag på vad man skulle kunna variera sig med, såg jag plötsligt framför mig en smörmuff. Jag är medveten om att smöret här lika bra kan betyda nåt annat, som fy eller vara ett allmänt förstärkningsord - jag är inte haj på finska - men i boken står det uttryckligen voi vit*u smör fit*a (med det ena kursivt eller inom parentes, jag minns inte nu) så jag behåller det så, och presenterar alltså en smörgul (det syns dåligt på bilden - skannern tycks vara dagsformsberoende förutom färgblind) muff som en liten hyllning till en riktigt kalasbra bok, litteratur, böcker och läsning i allmänhet. Muffen är ca 4 cm, och skulle ha ett band om jag bara hade hittat bandlådan. Tror den ligger i en kartong i källaren. Eller hoppas, snarare.

Nästa gång jag peyotar skulle jag vilja göra en Hoya carnosa-blomma, som jag älskar, men jag har ännu inte fnulat ut hur det ska gå till att få de yttre spetsarna på trianglarna ospetsiga. (Googla på porslinsblomman i närbild om ni - om nån läser- undrar vad jag menar.)

Pärlbesatt proudly presents pyttemuff!

Ha! Det gick några timmar mellan örhängena och nästa alster! Jag blev så sugen på peyote när jag hade näsan i pärllådorna, så jag tänkte det var dags att förverkliga en sak jag tänkt på: en muffring. (Det låter som rattmuff, ju.) Förfärdigade alltså muff  i 15/0 som är en helsickes storlek att jobba med. Stack mig tre gånger (big eye-nål är ingen favorit, men jag hittade inga andra), men med en stor dos envishet blev den klar. Däremot räckte inte envisheten till att göra en ring av silvertråd, så den klippte jag bort. Kanske jag vågar mig på att ha den som halsband, fast den är mer naturalistisk än minimuffen i genomskinliga pärlor. Världsliga dilemman är ack så behagliga. (Tråden som sticker fram har jag inte kunnat bränna för jag hittar inte wzzzt-en. Får leta. Annan disclaimer, jag har faktiskt inte gula häxnaglar i verkligheten. Urk vad de ser ut här...)

Från prodrop till twodrop

Jahapp. Då var jag här då. Varför jag varit borta? Jo, förutom det som brukar fylla mina dagar och sinne upp över kanten så har jag återgått till studierna, och det är jädrariminlillalåda ingen lek, särskilt under rådande s.k omständigheter. Men det är samtidigt roligt och bra jada jada. Jada jada för att när man mest känner sig jagad och otillräcklig vad man än gör så känns det där med "roligt och bra" mest i nån slags teori. Men det kommer bättre dagar nu, det vet jag.

Hursomhelst så tänkte jag för ett tag sen att nu tar jag och testar twodrop peyote och gör samtidigt nåt av de där stora klunsarna till bokstavspärlor och av detta gör jag mig en påminnelse som är mer påtaglig än det ständiga mantrandet. Tydliggörande pedagogik. Hade kanske varit ännu bättre med en bild, men hur ritar man man This too shall pass utan att det blir gravvårdar? Nevermind. Här är mitt knöliga vingliga Alfapetsparti med mitt mantra, alltså. Och varför det är så knöligt och vingligt? Jag är ovan att pärla nu, twodrop peyote var helt nytt, bokstavspärlorna har så hål så de var svåra att få på plats och ja, det räcker som skäl. Men det gör inget, för det viktiga är inte att det är så himla vackert, utan att jag gjorde't. Faktisch. (Fast jag ångrar att jag inte kunde vänta på att ha köpt mörkgrå Fireline, den där vita linan som sticker fram känns sådär. Nåväl.)

 

Oidentifierad (oflygande) buske

Av olika skäl behöver jag flytta. För ett bra tag sen påbörjade jag alltså försök att byta min lägenhet (allt som går att hyra av sig självt är ju typ utsålt, men det här är inte en politisk blogg så där slutar den passusen). Bostadsbytarförsöken har gett mig åtskilliga fler tillfällen att fundera över mina medmänniskor, t ex när nån försökt byta bort en lägenhet de hyr i andra hand, eller bett mig komma på visning för att först efter visningen berätta att de har fogden efter sig... För varje gång jag loggat in på bostadsbytarsajterna, haft eller gått på en visning har jag tänkt att det här borde det göras en dokumentär, eller en dokusåpa, om. 

Varför berättar jag det här? Jo, därför att när det kändes som vi nått vägs ände med det som erbjöds på nätet så tänkte jag att jag skulle göra det jag kanske skulle börjat med, nämligen sätta upp lappar i närområdet. Sagt och gjort, ut med lappar, häftstift och tejp och annonsera. Och på mina Operation lappning-rundor, gjorda i strålande höstväder, bjöds jag på så mycket höstfägring att det var värt trippen bara för det (även om de som känner mig vet att jag gillar att gå på suburban exploration-turer oavsett). Jag har sett så många träd och buskar med de vackraste färger och mest intrikata och oväntade färgkombinationer att det fyllde de inre skönhetslagren för lång tid framåt. Och som jag önskade att jag skulle kunna återskapa nåt av detta! 

Till exempel busken med mörkt rubinröda lite transparenta nyponliknande små bär och omväxlande knallgula och lika knalliga Granny smith-gröna löv. Eller det jag gett mig på här, buskarna med grålilabruna stammar, fullt fullt fullt med svarta (eller kanske lite blåsvarta?) bär och så högst upp som en söt men nästan lite fånig vimpel, ett ensamt absolut neonigt orangerosa blad. Så ljuvliga. Jag stod still och glodde in i buskarna så jag antagligen tedde mig ganska fnoskig, men det bjuder jag gärna på. Önskar jag visste vad de hette, även om jag inte håller med vem det nu var som sa att om man inte kan namnge dem så finns de inte.

Det jag försökt mig på här, eller snarare gjort, för oavsett resultat vad gäller likhet med originalet eller skönhetsvärde är det ju de facto ett halsband, är alltså ett halsband i metallicglänsande glaspärlerör, för stammen. Färgen är inte riktigt riktigt rätt, men det var det bästa jag hade hemma (och jag kommer inte att köpa pärlor förrän jag avyttrat några) och det får vara tillräckligt rätt. Good enough bead, hihi. Sen är det bären, och de är i agat eller om det är onyx. Jag köpte båda två på Continenta och nu minns jag inte om vilka som är vilka. Om nån skulle undra har jag dock specen nånstans. Löven är gjorda i nån japanska finpärla, Miyuki eller Matsuno, jag minns inte, bara att de är köpta på saligen avsomnade Zionesse. 

När jag skulle göra bären gick jag ut och hämtade småpärlor och tog fel storlek, åttor istället för elva. Jag påbörjade bären, gjorde klart ända till tredje klasen när jag fick inse det jag sett redan nästan från början, åttor är för stort och jag måste repa upp och börja om med mindre stopp-pärlor. Blärsch. Men slutresultatet blev så mycket bättre att det var värt det. En annan konstifik sak: stammen. Jag vet inte vad tekniken heter, men den måste ju ha ett namn. Kan det här vara det som är RAW, right angle weave? Never mind. En tredje konstig sak, som jag påminns om nu när jag lagt in bilden. Låset. Egentligen påbörjade jag en triangel för att ha som bas, med två stammar som sen utgick ifrån den, men jag frångick idén av en anledning jag inte längre minns. Hursomhelst är jag nöjd med min buske (och hur lät inte det då?) och kan släppa den nu. 

Kanske att jag försöker mig på den där rastafärgade busken med mini-nyponen, om jag lyckas hitta nån som fortfarande inte fällt alla blad, så jag kan kolla in hur många blad som satt ihop. Och om nån läser och lyckas uttyda vad jag menar för buskar utifrån denna något påvra beskrivning, så får ni gärna berätta det. Jag kommer nämligen inte att ringa parkförvaltningen (eller vad det heter) och fråga igen. Det gjorde jag en gång och fick dels inget svar, dels ett mottagande som fick mig att känna mig just fnoskig. (Det var när jag gjorde hårnålarna och armbandet med vad bären nu heter- jag tog reda på det men har glömt det nu.)  

Och först nu när jag läst vad jag skrivit ser jag att rubriken borde varit Amnesi. Jag har inte räknat gångerna jag säger att jag inte minns X, men de är rent skrämmande många.


Uppdatering: Kära Cessi, TACK! Aronia är det. Ah, där föll en tyngd - om än så pytteliten att det knappt hördes när den föll- från mitt hjärta.

Pussy Made Of Gold

Häromdagen läste jag en artikel om en artist som kallade sig Pussy Made Of Gold. Nästan ögonaböj kände På Edra platser, klara, färdiga, pärla! Och detta fastän jag aldrig har på mig guld. Och sen jag lämnade nästan alla nätforum inklusive Fejan, så har jag väldigt mycket färre möjligheter till att bli av med saker jag inte gör till mig själv, men icke desto mindre känner mig nödgad att göra... Fast det är inget egentligt problem att jag har en minimuff i guld. Och ännu mindre problem att jag känner tvång att pärla, det har jag ju längtat efter. Problem som inte är några problem lägger vi åt höger.

PMOG är gjord i finfina japanska pärlor som inte ska fälla eller bli skavda, sade i alla fall försäljerskan på Zionesse (som jag SAKNAR), en rubin (!) och så handgjord silkessnodd köpt på Folckers band. Fint värre. Assistenten tyckte jag skulle tagit en rökkvarts som pärla men det blev inte snyggt, varken färgen eller det faktum att de runda rökkvartspärlorna jag har hemma är för stora för en minimuff (som är ca 3,5 cm). Det som blev bäst av det jag hade hemma var alltså rubinen (det måste vara nån slags billighetsrubin?). Just de här är köpta via ombud, i Italien, av en som lever på att pärla (nåt att drömma om...). Det om det, nu ska nån annan här ha nätet, så tjingeling.

Meet more minimuffar

Häromveckan var jag på möte på ett ställe som inte har det minsta med muffar eller pärlor att göra. Den jag var där med ondgjorde sig plötsligt över att jag hade på mig minimuffen, som jag burit sen jag gjorde den. (Likaså hade det varit förfärligt att jag haft den en annan dag när vi råkat nån släkting som kanske hade tagit illa upp.) Själv tror jag inte nån noterar min lilla hyllning till kvinnligheten, reklam för mina alster eller vad man nu väljer att se det som (det är intressant att se de skäl jag tillskrivits för att tillverka dem, skäl som verkligen inte har ett dyft med min uppfattning om saken att göra).

Hursomhelst så blev den vi var där för att träffa då nyfiken, ville titta, tycktes bli lite förtjust, så pass att hon frågade om jag gjorde dem åt andra och så vidare. Så komiskt det blev med inpasset om olämpligheten i att bära den! Nån dag senare kom det från samma person en förfrågan om en likadan minimuff som den jag burit. Jag brukar inte gilla att upprepa mig, men det här kändes helt okej. När sen Minimuff II faktiskt blev lite snyggare än den första (det är svårt att jobba i så liten skala, när man ska tråckla ihop de inre delarna... jag är verkligen inte kirurg, så den andra blev bättre, genom övningen jag fått) så var det ännu roligare.

Jag har inte hört ifrån den som frågade efter den sen jag gjorde den samma dag förfrågan kom, och hoppas jag inte gjort den förgäves, för så väl som jag sytt ihop dem med en enda vrållång tåt Fireline så ska de bara inte gå sönder. Nån ersättningsmuff har jag alltså ingen användning för... Håhåjaja, värre bekymmer kan man ha. Nästa gång ska jag förresten försöka ha gjort nåt lite omväxlande när jag lägger upp nåt här. Nu har några major osäkerhetsmoment klarnat aldrig så lite och det ska, hoppas jag, finnas mer utrymme- mentalt och i tiden- för att pärla.

Carpe piscem, juli 2011

För ett tag sen skulle vi åka till vårt vanliga bad. Dessvärre var det stängt då någon hade skitit i vattnet och de höll på att chock-klorera. Den badsugnaste av oss tog avbräcket med relativt jämnmod och älgade modigt ner vid strandbadet i stället, strandbadet som företedde alla de drag (no pun intended) som får mig att avstå från sjöbad- kallt, dyigt, fullt av algsallad och så grumligt att man knappt såg handen framför sig när man kommit förbi knädjup. (Fast jag önskar jag vågade bada i sånt.) Jag led dock inte alls av att inte få bada, då jag hade det mest fascinerande skådespel att titta på från bryggan.

Hela stim av aborrbebisar (eller aborrtonåringar, vad vet jag) pilade omkring vid sjökanten. När de var ända inne vid land där vattnet var klart och dessutom glittrade av solen var det alldeles ... bedårande, jag hittar inget bättre ord. Mycket häftigare än vilken karpdamm som helst, eftersom det var vilt, även om det inte precis var Monster fish det handlade om... Hade inte sällskapet dragit mig därifrån för att lyssna på hur det låter när man drar upp en näckros så hade jag kunnat stå där löjligt länge.

Hursomhelst stannade de där aborrbebisarna i sinnet och jag bestämde mig för att försöka mig på en peyote-version. Först gjorde jag en strandbotten i två färger guld (det syns inte när det kom vatten på, vilket jag dumt nog inte tänkte på när jag började. Det syns inte riktigt heller på baksidan ser jag nu, vattenpärlorna stör sikten), en vanlig silver lined guldrocaille och en med lite bensinsfläcksskimmer (inte för att anspela på föroreningarna i sjön, faktiskt). Så två vattenfärger, en gulgrön och en grön med blå lining båda två. Så de fiskar jag hittade och som funkar med sin ljusblå färg, som jag aborrpimpade med rött nagellack (inte så ortodoxt, men vem bryr sig) och slutligen handgjort silkesrep från Folckers. Färgen är inte riktigt lika guldig som sanden och inte riktigt lika grönt som vattnet, men det är en härligt giftig gröngul, det var det snöre jag hade som passade bäst och nån måtta får det vara på perfektionismen, jag tänker inte åka till Folckers för att köpa band i guldguld. Det skulle vara om nån ville ha halsbandet och krävde ett annat band, men där är vi inte.

Själva hänget är förresten 6 cm långt och drygt 4 cm högt. Och tog typ hela veckan att göra, kanske mest för att jag envisades med att göra det i halvmörker framför tvn och i sängen, där pärlorna rullade ner från magen eller trilskades på andra sätt. Fast jag är nöjd med mitt förverkligande av aborrbebisstimmet, även om det inte var så det såg ut i verkligheten, och det är det viktiga. Och nu ska jag sluta svamla, och så småningom välja färg till en liten muff. Den lilla jag gjorde till mig själv och som jag burit sen dess fick mig faktiskt muffsugen igen. Mycket glädjande.

(nästan) osynliga muffen

Häromdagen när jag begrundade att mitt nygjorda chakrahjärta var för stort för att bäras av mig, för att jag är lite för mesig när det gäller sånt, så kom jag att tänka på att det är lite fånigt eller i alla fall konstigt att jag som gjort så många muffar aldrig burit nån själv. Det har förvisso med den där mesigheten att göra, men jag borde väl nån gång kunna bära en, tänkte jag och bestämde mig för att göra en liten überdiskret muff. Genomskinliga pärlor valde jag, komna från en ask pärlor som är bland de första jag köpte, på Netto av alla ställen, och så en sötvattenspärla. 3-4 cm kan den vara.

Att jag ville bära en nu handlar också om att jag bland allt annat skit jag råkat ut för på sistone och osistone även ådragit mig dammagebesvär. Så nu tänkte jag att jag skulle fira det som är helt och friskt och så amuletta mig lite vad gäller det som är trasigt och behöver helas. Typ. Plus att man varje dag kan fira att man bor nånstans där i alla fall de flesta får behålla sin muff hel. Och där tog lilla politiska predikan slut lika snabbt som den började. Får se nu om jag vågar ta på mig den, eller om den hamnar i lådan vars innehåll jag borde lägga ut på Tradera, Signerat eller dylikt, i sann feng shui-anda (och åpenhet). Faktum är, ser jag nu på bilden, att inre delarna av den faktiskt inte syns, så lite osynlig är den allt. Tihi.

Uppdatering: Jag har i två dagar burit Minimuff och det har inte hänt ett jota, till och med i dag när jag var på viktigt möte. Möjligtvis tittade nån expedit lite fundersamt på den igår, men det kan ha varit inbillning eller handlat om nåt helt annat, som att jag hade tandkräm kvar i mungipan eller nåt. Alltså lyckad KBT ult*ma, återigen. Och Minimuff ligger så fint precis i halsgropen, trädd på dubbel supertunn lädersnodd, tyvärr svart (det var den jag hade som passade bäst) . Jag är mycket nöjd.

Livets hjul rullar hackigt...

Som ni kanske märkt är det klent med pärlande här. Det råder minst sagt obalans i den pärlbesattska tillvaron och tyvärr inte av sådant slag att det känts som om pärlande skulle hjälpa. Och när jag ändå till äventyrs nån gång pärlat har det blivit så illa att jag inte velat blogga om det. Även om pärlandet mest har terapeutiskt värde är det ju roligt om det blir så pass bra att jag eller nån annan kan använda grejerna och det mesta jag gjort på sistone, det förfärande lilla jag gjort, har varit fullt av feltänk kring mått, material, användbarhet osv. Skitstörande. Antagligen kommer det sig av brist på praktiserande och det enda som råder bot på det är att bara göra't, men det är svårt när inte tvånget finns där. Håhåjaja.

Hursomhelst tänkte jag för ett tag sen att jag skulle försöka råda bort på obalansen genom att ge mig själv lite chakra-regnbågs-terapi. (Jesus vad flummigt det där lät då...) Det är bra för mig med väldigt tydliga påtagliga påminnelser om att man behöver lite av varje för att det ska bli bra. Det räcker inte med en del, det ska till allt det som står bakom regnbågen. (Google is my friend säger jag till den som undrar vad allt prat om chakran innebär, jag är helt fel person att ge mig in på en förklaring om just det.) Om man sen väljer andra förklaringsmodeller är det helt okej det med, själv använder chakra-grejen mest som en vacker bild av behovet av balans, en modell som kan duga lika bra som andra, varken mer eller mindre. Tänkte alltså göra mig ett hjärta i regnbågsfärgerna, att ha som halsbandshänge, men som ni ser så tänkte jag återigen åt fanders, för jag tog alldeles för mycket rött. Insåg alltför sent att om jag tog lika mycket av alla färger som av rött skulle jag snart ha ett hjärta som kunde täcka för en hel bröstkorg och därmed funka synnerligen illa som halsbandshänge. Vidare vet jag inte hur jag tänkte när jag skulle till att göra hjärtformen. Det artade sig mest som en nu chakra-muff, men nån muff vill jag inte göra nu, Pride or not. Alltså har jag nu ett slags vågigt hjärta med lite för mycket rött och lila, men what the heck, är det obalanserat här så kanske det också kan få manifesteras i pärlandet? Pärlorna valde jag i alla fall en i taget, utifrån vilken som kändes som den lämpligaste röda, orange, gul osv. Det kändes bra att jag inte välja allt från början. Allt som kan leda bort från kontrollmani är bra, även om det handlar om såna skitsaker som en ett peyotehjärta. KBT ultra light, eller ult*ma kan man säga. (Varför jag stjärnar ordet ultim*? Vill inte råka googlas på av nån som googlar på ett visst band.)

Och nu svamlar jag, av pur häpnad över att åter blogga, så nu är det bäst att sluta. Lägger även in en bild på ett av mina misslyckade projekt, som jag dock hoppas kunna använda på nåt sätt. Så jädra mycket tid som det tog att virka dussintals om inte tjogtals med meter fiskelina - alltså i färdigvirkat skick, i ovirkat skick ännu många fler- så vore det väl själve f*n om jag inte hittade nån användning för det jag tänkte mig skulle se ut som tång, eller nåt annat organiskt. Var idén kom ifrån? Well, jag såg multifärgad fiskelina på en affär där jag skulle köpa Fireline, och blev sugen på att se hur det såg ut virkat. Hade ont i fingrarna i dagar när jag var klar kan jag säga. Alltså, don't try this at home. Nu när jag ser bilden på "tången" tycker jag den är fin. Jag hade förövrigt tänkt göra en sjöstjärna i peyote och sätta fast som hänge i, men orken tröt. Nåväl, det ger sig. Men ni eventuella läsare kan gott få hålla tummarna för mer balans och mer pärltvång, för mig. Jag saknar båda och kan behöva alla magiska knep som ni sitter på.

Pärlbesatt goes Året runt

Tänkte att det vore roligt att samla mina säsongsbetonade alster, då jag tänkte på hur ofta jag utgått ifrån en företeelse eller en tid, när jag pärlat nåt. Så läste jag idag på bloggen The World according to Pia, om isen som går upp, och blev påmind om tanken att samla t ex Islossningshalsbandet KASAM med dennas kompisar. Så här är det nu:

Vår, med KASAM, som jag kallade Islossningshalsbandet, först. Och sen funkar bildverktyget så icke-användarvänligt att jag inte får till det riktigt, men jaja, jag får försöka se det som antiperfektionism-KBT... (Alla alster har sin egen blogg-post med förklaring av vad det är, om det inte framgår tydligt nog av bilderna, som ska vara klickbara.)

Vad jag tänker när jag ser det här? Well... Shit vad jag pärlat i min dag! Och måtte tvånget komma åter!

Sommar:











Höst:






















Vinter: