Slippery when wet

När jag sist pratade med den jag tänker på som min pärlmuffsagent (to be) så pratade vi om möjliga muffar att göra. Eller inte möjliga, för allt möjligt är möjligt eller inte, men vad hon tyckte jag kunde göra, om hon skulle önska sig nån färgställning eller så. Hon sa olika metallic-varianter, men där är problemet att riktigt färgbeständiga såna pärlor inte är lätta att hitta samt är svindyra. Dels har jag inte pengar att köpa nya pärlor för nu  och särskilt inte dyra sådana, dels vet jag inte vem som skulle vilja lägga ännu mer pengar på en muff om jag nu gjorde en metallicvariant (jag vill ju gärna att de får nya hem). 

Och hur det nu var när vi diskuterade färger, former, texturer, tillstånd osv så sa jag att kunde göra en som riktigt gjorde skäl för orden "våtmark" som en synonym för muff (tydligen felaktigt) brukar sägas härröra från. Vi lämnar etymologin därhän. Jag gjorde muffen och här är den. Jag är väldigt nöjd med den, samtidigt som det är ungefär lika nervöst att lägga upp den som det var att lägga upp mensmuffen. Varför är jag så pryd, jag har ju ändå suttit och gjort den, vad är farligt liksom? Det är ju inte som att jag har tusentals läsare och den skulle sprida sig viralt... Jaja, nu ska jag exponera mig för rädslan lite. Antagligen händer i n k e n t i n k e n.

Den här hursomhelst gjord av finpärlor (de lite större, mörka skiftiga matta) från Zionesse, som inte längre finns, vanliga hederliga Gütermann-rocaille (de mörkrosa liksom glittriga) som man hittar på Åhléns och sybehörsaffärer och så en genomskinlig ändå större rocaille som är colourlined i vinrött-rosa (det som är blötman). Hade tänkt använda klara droppar till det senare, men när jag gick igenom röda lådan och hittade de här så tyckte jag de passade perfekt. Det kan ju tyckas märkligt att det fasta och det flytande så att säga går ihop, men jag ger mig själv den konstnärliga friheten. ;) Och så en rubin (billighets-) som storpärla på det. Och mörkrosa läderband som jag vill minnas jag köpt på Läderverkstan i Gamla stan.

Veckans Sötchock - missa inte - eller monterad Hallongrotta

Som den som läser mig noterat så kreeras det inga direkta nyheter nu utan jag monterar muffar, krympplast-hängen (och förmodligen andra hängen också så småningom), i väntan inte på Godot men väl på att knoppen ska funka till sånt jag behöver få den att funka till. Det känns finns att få ihop helheter av delar. Och så är det intressant att konstatera att helt utan att ha bestämt mig för att varannan pärla av en sort och varannan av en annan är nåt jag måste köra med nu, så är det det jag gjort nu ett antal gånger. 

Gillar muffarna monterade på mer konventionella halsband också, på nåt sätt gör det dem mer rättvisa, om man ser till allt jobb som ligger bakom en sån. Eller så tar man strålglansen ifrån dem när man har dem på annat än ett vanligt band...? Det är nog upp till betraktaren. Men jag är nöjd, och så länge ingen anmäler sitt intresse för att bli ny matte till nån så är det gott nog att jag är nöjd. Typ. Klockan är mycket och jag borde sova och inte blogga (för man skriver nog rappakalja så här dags), men nu när den är färdig vill jag lägga upp den, för jag vill inte sätta på datorn det första jag gör i morgon, då hoppas jag vara i skick att göra det där jag måste. 

För att återgå till Sötchocken... Vadan denna rubrik? Jo, jag tycker att glaspärlorna i kallrosa och bruten vitt på nåt sätt ser ut som kakglasyr, eller dopdragéer (såna där sockeröverdragna mandlar). Och sammetsbandet är ju så rart... Det ser kanske ut som det sticker av i färgen men i verkligheten är den ljungiga lilan apsnygg till muffen. Bandet är förstås från Folckers band (vid det här laget borde jag få rabatt...). Undras om jag ska våga mig tillbaks till Hallongrottan och visa den i monterat skick? Minns inte exakt vad som hände när jag gick dit sist med den, men uppenbarligen gick det mindre bra, eftersom jag kom hem med den (you can't win them all, antar jag). 

 Tyvärr vågar jag inte ha Hallongrottan på mig själv och färgerna är fel på mig också. Fast oavsett om den hamnar i en låda här hemma eller kommer ut i världen så är jag lite mallig över att den är helt och hållet fastsydd, dvs halsbandet går inte bakom muffen utan jag har sytt/vävt mig fram till andra sidan, så den torde vara extra hållbar (säger jag som tappade en sten i spyflugearmbandet tredje gången jag hade det på mig. Så kan det gå när man köper delar av sitt material begagnat), och att jag gjort så är verkligen en förbättring sen t ex mina första muffar, som satt fast i en ögla som kunde rivas loss om man t ex dansade för häftigt (som jag fick höra om en. Fast då blev jag grymt smickrad över att de åkte tillbaks till stället och letade fram den. Självklart lagar jag också sånt, om såna incidenter inträffar, om det nu behövs sägas.) Nu, gonatt, och må onsdagen vara hagelfri och pigg, tack så mycket!

Kometen kommer

Fortsätter med Projekt Vänta-på-ork-i-kropp-och-knopp-och-göra-vettiga-saker-under-tiden, nu med att montera Alien-muffen. Som synes gör jag "riktiga" halsband av muffarna just nu, istället för att sätta dem i läderband. Det blir nog några fina band från Folckers också vad det lider. Assistenten tycker den borde heta Robot-muff, men nu är det en gång (alla gånger!) jag som gjort den och jag döpte den redan när den gjordes så nej. Månstenen (den såldes som det, men jag har mina dubier) som sitter mitt på tycker jag ser lite Milky way-ig ut, så det passar bra med rymd, förutom att själva muffen är grönaktig och metallisk och därmed alienig (som jag om jag hade sett nån...) Fast den är faktiskt lite avskavd i det gröna och silvrigare där, då den är några år gammal och pärlorna tydligen inte är helt hundra färgbeständiga, fast det var fin- och dyrpärlor från Japan, köpta på Zionesse, en affär som jag SAKNAR). Förlåt för den gräsliga meningsbyggnaden. 

 

Pärlorna på halsbandet är i glas som ser ut som månsten och ger helt ljuvliga skuggor mot det man håller det mot, och kommer från halsband jag köpt för att ta pärlorna. Sen är det tjeckiska fire polished-pärlor jag fått från Frankrike, samt rocaille jag inte minns var jag köpte. Assistenten lyssnade på Laleh när jag satt med det här, och "In the comet" hade ju passat bra som rubrik på inlägget, men det var nog den sämsta låten på skivan, medan Kometen kommer och Tove Jansson överhuvud sällan är fel. Att det är två bilder är för att ingen av bilderna blev riktigt bra, muffen hamnade fel (och hur lät inte det då?) hela tiden. Jag MÅSTE lära mig att hantera kameran, helt enkelt.

Oidentifierad (oflygande) buske

Av olika skäl behöver jag flytta. För ett bra tag sen påbörjade jag alltså försök att byta min lägenhet (allt som går att hyra av sig självt är ju typ utsålt, men det här är inte en politisk blogg så där slutar den passusen). Bostadsbytarförsöken har gett mig åtskilliga fler tillfällen att fundera över mina medmänniskor, t ex när nån försökt byta bort en lägenhet de hyr i andra hand, eller bett mig komma på visning för att först efter visningen berätta att de har fogden efter sig... För varje gång jag loggat in på bostadsbytarsajterna, haft eller gått på en visning har jag tänkt att det här borde det göras en dokumentär, eller en dokusåpa, om. 

Varför berättar jag det här? Jo, därför att när det kändes som vi nått vägs ände med det som erbjöds på nätet så tänkte jag att jag skulle göra det jag kanske skulle börjat med, nämligen sätta upp lappar i närområdet. Sagt och gjort, ut med lappar, häftstift och tejp och annonsera. Och på mina Operation lappning-rundor, gjorda i strålande höstväder, bjöds jag på så mycket höstfägring att det var värt trippen bara för det (även om de som känner mig vet att jag gillar att gå på suburban exploration-turer oavsett). Jag har sett så många träd och buskar med de vackraste färger och mest intrikata och oväntade färgkombinationer att det fyllde de inre skönhetslagren för lång tid framåt. Och som jag önskade att jag skulle kunna återskapa nåt av detta! 

Till exempel busken med mörkt rubinröda lite transparenta nyponliknande små bär och omväxlande knallgula och lika knalliga Granny smith-gröna löv. Eller det jag gett mig på här, buskarna med grålilabruna stammar, fullt fullt fullt med svarta (eller kanske lite blåsvarta?) bär och så högst upp som en söt men nästan lite fånig vimpel, ett ensamt absolut neonigt orangerosa blad. Så ljuvliga. Jag stod still och glodde in i buskarna så jag antagligen tedde mig ganska fnoskig, men det bjuder jag gärna på. Önskar jag visste vad de hette, även om jag inte håller med vem det nu var som sa att om man inte kan namnge dem så finns de inte.

Det jag försökt mig på här, eller snarare gjort, för oavsett resultat vad gäller likhet med originalet eller skönhetsvärde är det ju de facto ett halsband, är alltså ett halsband i metallicglänsande glaspärlerör, för stammen. Färgen är inte riktigt riktigt rätt, men det var det bästa jag hade hemma (och jag kommer inte att köpa pärlor förrän jag avyttrat några) och det får vara tillräckligt rätt. Good enough bead, hihi. Sen är det bären, och de är i agat eller om det är onyx. Jag köpte båda två på Continenta och nu minns jag inte om vilka som är vilka. Om nån skulle undra har jag dock specen nånstans. Löven är gjorda i nån japanska finpärla, Miyuki eller Matsuno, jag minns inte, bara att de är köpta på saligen avsomnade Zionesse. 

När jag skulle göra bären gick jag ut och hämtade småpärlor och tog fel storlek, åttor istället för elva. Jag påbörjade bären, gjorde klart ända till tredje klasen när jag fick inse det jag sett redan nästan från början, åttor är för stort och jag måste repa upp och börja om med mindre stopp-pärlor. Blärsch. Men slutresultatet blev så mycket bättre att det var värt det. En annan konstifik sak: stammen. Jag vet inte vad tekniken heter, men den måste ju ha ett namn. Kan det här vara det som är RAW, right angle weave? Never mind. En tredje konstig sak, som jag påminns om nu när jag lagt in bilden. Låset. Egentligen påbörjade jag en triangel för att ha som bas, med två stammar som sen utgick ifrån den, men jag frångick idén av en anledning jag inte längre minns. Hursomhelst är jag nöjd med min buske (och hur lät inte det då?) och kan släppa den nu. 

Kanske att jag försöker mig på den där rastafärgade busken med mini-nyponen, om jag lyckas hitta nån som fortfarande inte fällt alla blad, så jag kan kolla in hur många blad som satt ihop. Och om nån läser och lyckas uttyda vad jag menar för buskar utifrån denna något påvra beskrivning, så får ni gärna berätta det. Jag kommer nämligen inte att ringa parkförvaltningen (eller vad det heter) och fråga igen. Det gjorde jag en gång och fick dels inget svar, dels ett mottagande som fick mig att känna mig just fnoskig. (Det var när jag gjorde hårnålarna och armbandet med vad bären nu heter- jag tog reda på det men har glömt det nu.)  

Och först nu när jag läst vad jag skrivit ser jag att rubriken borde varit Amnesi. Jag har inte räknat gångerna jag säger att jag inte minns X, men de är rent skrämmande många.


Uppdatering: Kära Cessi, TACK! Aronia är det. Ah, där föll en tyngd - om än så pytteliten att det knappt hördes när den föll- från mitt hjärta.

Pussy Made Of Gold

Häromdagen läste jag en artikel om en artist som kallade sig Pussy Made Of Gold. Nästan ögonaböj kände På Edra platser, klara, färdiga, pärla! Och detta fastän jag aldrig har på mig guld. Och sen jag lämnade nästan alla nätforum inklusive Fejan, så har jag väldigt mycket färre möjligheter till att bli av med saker jag inte gör till mig själv, men icke desto mindre känner mig nödgad att göra... Fast det är inget egentligt problem att jag har en minimuff i guld. Och ännu mindre problem att jag känner tvång att pärla, det har jag ju längtat efter. Problem som inte är några problem lägger vi åt höger.

PMOG är gjord i finfina japanska pärlor som inte ska fälla eller bli skavda, sade i alla fall försäljerskan på Zionesse (som jag SAKNAR), en rubin (!) och så handgjord silkessnodd köpt på Folckers band. Fint värre. Assistenten tyckte jag skulle tagit en rökkvarts som pärla men det blev inte snyggt, varken färgen eller det faktum att de runda rökkvartspärlorna jag har hemma är för stora för en minimuff (som är ca 3,5 cm). Det som blev bäst av det jag hade hemma var alltså rubinen (det måste vara nån slags billighetsrubin?). Just de här är köpta via ombud, i Italien, av en som lever på att pärla (nåt att drömma om...). Det om det, nu ska nån annan här ha nätet, så tjingeling.

Pärlbesatt goes Året runt

Tänkte att det vore roligt att samla mina säsongsbetonade alster, då jag tänkte på hur ofta jag utgått ifrån en företeelse eller en tid, när jag pärlat nåt. Så läste jag idag på bloggen The World according to Pia, om isen som går upp, och blev påmind om tanken att samla t ex Islossningshalsbandet KASAM med dennas kompisar. Så här är det nu:

Vår, med KASAM, som jag kallade Islossningshalsbandet, först. Och sen funkar bildverktyget så icke-användarvänligt att jag inte får till det riktigt, men jaja, jag får försöka se det som antiperfektionism-KBT... (Alla alster har sin egen blogg-post med förklaring av vad det är, om det inte framgår tydligt nog av bilderna, som ska vara klickbara.)

Vad jag tänker när jag ser det här? Well... Shit vad jag pärlat i min dag! Och måtte tvånget komma åter!

Sommar:











Höst:






















Vinter:

Spira

Tittut, här är jag! Var höll jag hus? Det har varit en tid av rälighet kan jag säga. Under tiden som jag lobbat och jobbat på rälighetens avskaffande och acceptans av densamma har jag också i likhet med många andra muttrat över kylan, blåsten, mörkret, snömodden, halkan und so weiter ad nauseam. Men det sa jag redan i samband med Nejvember ja.

Så när jag tänkte Måtte pärltvånget snart komma åter (ty det går inte att tvinga fram ett tvång) så tänkte jag också att Hmm, jag måste kanske tvinga ur mig ett våråkallanshalsband, trots att det inre tvånget inte fanns där. Som en liten bön om sol och ljumma vindar. Och som jag tänkte.. Pärla rätt upp och ner, virka, peyota, knyta..? Det enda som fanns klart var att det skulle vara försiktig grönska och ännu försyntare blomster, som det allra första (även om jag inte har pejl på ordningen saker som spirar kommer i, vilket skulle bevisas).

Jag gjorde ett med vanligt trä på-halsband och så ett peyote-hjärta till det, att ha som blomstermatta, men det blev faktiskt så hiskeligt misslyckat att jag inte lägger upp det här, fast jag plägat lägga upp allt annars. Men inte när det var så länge sen sist. Nån gång när jag lagt upp nåt tre dagar samma vecka, då kan jag smyga in mina fulingar också. Här är nu hursomhelst Spira. Lermodd, grönska och lite snödroppar eller om det är vitsippor (det kan vara upp till var och en som tittar. Om den ens ser dem där. Jag har hört av en att det ibland inte är så lätt att se det jag ser i mina grejer, fast det är så glasklart för mig). Jag hade tänkt mig lila säg krokusar också, men dels kändes det färdigt när de vita blommorna var på plats, dels blev det fult med ametisterna när jag ändå försökte, så nej.

Grönskan är aventurin och färgad bergkristall (eller om det är glas? Det såldes som det första, men osvuret är bäst) knuten med vaxad lintråd. När jag hade gått varvet runt (det tog sin modiga lilla tid med en knut mellan varje sten) så var det en snodd lintråd kvar på varje sida, så jag knöt den en bit tillbaks, vilket inte blev bra så jag klippte bort det. Därav de små tamparna brunt här och var. De får vara kvar. Det är lite extra lerskvätt kan vi säga.

Så är det blommorna, sötvattenspärlor, ditknutna med knapphålssilke. Knapphålssilke är vackert och ett fint material, men satan i gatan vad meckigt det är att hantera. Slinkigt när man vill att det ska vara fast, trassligt och sturigt när man vill att det ska vara följsamt. Så peta in det i varje sötvattenspärla utan nål (orka sätta på nål varje gång) och så knyta i det i grönskan och lermodden var ingen lek, särskilt inte för en Pärlbesatt som tappat en del av sin finmotoriska kondis. Fick göra ganska långa gräståtar för att fixa det alls, så nu är de kanske lite långa och kanske ska ansas, vi får se.

Slutligen är låset, lervägen bredvid grässlänterna där det är blommor kan vi säga, en halv lädersnodd från Läderverkstan i Gamla stan. (Nej, jag är inte sponsrad eller produktplacerar, jag försöker hålla reda på saker, plus ära de som äras bör, i förekommande fall.)

Nejvember

November. Ibland frågar jag mig hur man kan utsätta sig själv för att bo i en frysbox där lampan gått. Då måste man få trollen att spricka, göra om det våta gråa kalla blåsiga fula neggiga till nåt fint, eller hur? Så lite agater, botswana-agater, en sötvattenspärla, lite rocaille och några meter fireline senare så har vi en vacker (tycker jag i alla fall) version av det jag ser utanför mitt fönster. Svart svart svart, som i bästa fall glittrar lite av fallande snö eller månljus, månen (alltsomoftast i alla fall) och så snön/snömodden.

Jag började med att göra lika mycket snögojs som himmel, men då syntes det bara snömodd i fram och månen hamnade i nacken. Gör om, gör bättre, så syns månen vid nyckelbenet, fast det nu är mycket mer himmel (läs agater) än snömodd (läs botswana-agater). Saker är inte alltid vad de syns vara, så sant som det är sagt.

Och låter jag förvirrad nu (mer än vanligt) så är det inte bara mitt vanliga tillstånd som spökar utan att jag precis läst att Zionesse ska stänga.. (De skrev mejl). Och de som varit min absoluta favoritpärlaffär, buhu. Jag må ha varit en skitkass kund pengamässigt, vi hade i alla fall trevligt när jag handlade, det har jag inte inbillat mig (även om bra affärsfolk ska få kunder att känna så oavsett hur det förhåller sig i verkligheten. De lyckades). Fanken också!

I've got sunshine...

... on a cloudy day... Inte för att jag HAR detta solsken, men låt oss inte fastna i detaljer. Nämnda solsken finns på den mottagning där jag med viss regelbundenhet går och får nålar (läs akupunktur) och lite knak och brak (läs naprapatbehandling). Alla som jobbat med mig där har varit superbra, men Solskenet har dels ett särdrag som jag har haft väldigt svårt för tidigare (inte på grund av henne, märk väl) - och det var en KBT-övning som hette duga att ta emot behandling av henne, vidare gav hon mig möjlighet att vara nåt annat än patient när jag fick lära henne nåt viktigt om nåt som jag kan mycket om (vilket på olika sätt var mycket värdefullt för mig), så är hon rödhårig (en grej jag är hemskt svag för) och så slutligen, det som förskaffat henne smeknamnet, hon är ett enda stort leende hela tiden, och believe you me, det känns inte som ett försäljardito.

Jag skulle kunna betala bara för se det leendet. Vilket jag sagt. Men det känns lite futtigt att bara säga det, så jag tänkte hon skulle få nåt jag gjort, som örhängen. (Jag brukar ju ge folk saker jag gjort ibland, så för mig är det inget konstigt.) Hon sa att då måste hon absolut få betala för det, när jag frågade om färger och så, men det var ju inte tänkt som en metod att ragga kunder.

Och så när jag tänkte på vad jag skulle göra och inte hade några idéer mer än färgmässigt (där Assistenten och jag var rörande och närmast löjligt överens om att till malakit passade ljusorange bäst) så blev det bara så att jag gjorde ett set. Inget märkvärdigt nyskapande eller nåt, men jag är nöjd med det. Det är bärbart och enkelt, vilket är bra då jag inte har en aning om vad hon har på sig när hon inte har jobbkläder. Och i värsta fall, om det är för tantigt eller så, så får hon väl ge det till sin mamma eller nåt (hon är väldigt ung).

Så måste jag nog länka till låten eller framförandet jag sitter och nynnar på samtidigt...

http://www.youtube.com/watch?v=BshTKrmLxcg

Äsch, jag höll ju sånär på att glömma varudeklarationen! Det är alltså rocaille (köpt i en indisk tygaffär som tyvärr la ner), malakit i två storlekar, sötvattenspärlor, silver (tråden jag haft genom pärlor och stenar samt karbinhaken) och silverpläterat (öglorna). Öglorna som "bara" är pläterade hade jag mest med för att de är gjorda en min vän smeden som flyttat utomlands och som jag saknar som min bäste utflyktskompis genom tiderna. Tror han ursprungligen gjorde dem för att göra en ringbrynja, men gav dem till mig när han flyttade. Sen iddes jag inte leta efter silveröglor bara för att allt skulle vara silver, i ärlighetens namn, jag behöver öva på att det får vara nån måtta på petigheten.

Hallongrotta. Råtta. Hallongråtta?

Häromdagen på nätet var det nån som beklagade sig över att ha slut på mazariner hemma. Det blev en diskussion som tog vägen över hallongrottor. Och plötsligt tänkte jag på bokhandeln Hallongrottan och att en hallongrottemuff ju vore både möjligt och trevligt. Tackar högre makter för att ibland få inspiration från de mest oväntade håll! Den här ska nog sättas på en träbakgrund och kanske hamna på utställning, vad det lider.

Pärlorna är pärlemoskimrande blekbeige från... nån monter på nån mässa.. Sirligs tror jag det var om jag inte minns fel. Och så rosa-lined AB-finpärlor från Miyuki, via Zionesse. Köpta för att sitta ihop med svarta stenar som agat eller onyx, men nu blev de en del av en muff istället. Och så en billighetsrubin, vilket känns som en stenvärldens oxymoron. Plus lite ghanesisk rocaille (den mörka kanten på sylten). När jag valde pärlorna kändes de fuchsia- eller magentafärgade seedbeadsen precis rätt, men i dagsljus var de lite för ljusa, därav den mörkare kanten. Tråden är Fireline, som oftast.

Grundad

Herreminje vad länge sen det var jag uppdaterade! :/ Jag har inte valt att inte pärla och därför uppdatera. Livet kom emellan. Inte på det där viset som gör att man måste och vill pärla utan ännu knöligare. Maskinparkshaveri, med datorstrul och tv som kolade och en massa annat som inte passar att bli omskrivet här men som var och är jobbigt, gjorde att det bara inte blev nåt pärlande. Jo, jag gjorde ett armband till Assistenten, men det har jag inte skannat, också due to det där med datorn. Suck. Så var det så att det jag skulle göra inte stod riktigt tydligt för mig heller utan bara virvlade runt i huvudet. Plus att jag fick tillbaks nåt som en väns mamma - som fått grejerna- hade lyckats dra sönder och det måste fixas, och hur kul är lagningar... (fast de måste ju göras och de ska bli klara i veckan, så det så).

Så, till saken. Det här är gjort till nån jag träffar i tjänsten. Hon tjänstar och jag träffar. Eller, hon är i tjänst och jag är patient. Hon har berömt mig för det jag har på mig så jag sa att hon kunde få nåt (inte nåt som alla kan göra, kanske jag ska tillägga) och så hade jag sen ett litet elände med att klura ut vad jag skulle göra, för hon ville inte säga vad hon ville ha, det fick jag fria händer med. Jag har inte så bra erfarenhet av fria händer när det kommer till det här, så jag var väl inte så lycklig, men jaja, det kan ju gå bra. Jag visste bara att hon ofta har på sig svart, turkos, kornblått, rött och lila. Ett tag tänkte jag göra en lilja, som skulle vara ljungfärgad (det fanns bra skäl till det). Sen tänkte jag på den där liljan, med med färgerna jag fått med mig, och tänkte att det skulle bli som en liten låga, de där färgerna. Då kunde man vända på liljan och verkligen ha en liten låga Men det blev ju inget snyggt, upphängt, och en upp- och nervänd låga var för konstigt. Blä. Jag kom ingen vart.

Nu tog jag fram lådorna med rätt färger och tänkte att det fick komma till mig, och se, där låg ju de små silverrören jag köpte på Continenta! Dem kunde jag ju ha ihop med stenar i rätt färger! Onyx hade jag, och korall, och turkos, och ametist. Inga bra blå stenar, men de runda klara glaspärlorna är vackra nog och dessutom oanvända sen tidigare och nyköpta (också på Continenta), det kändes hedrande nog. Så. Låset är gjort i agat och jag är orolig för att det inte håller. Jag har verkligen tappat en del handlag. Å andra sidan ser jag henne hyfsat ofta, så går det sönder är det väl bara att fixa, gör om gör bättre typ. Det passar bra ihop med hon som ska få det eller det hon gör i tjänsten, och här är jag kryptisk så det räcker och blir över, så här slutar vi.

Ormet kruper

När jag häromsistens mötte den som skulle ha vad det nu var hon skulle få just den dagen så sa hon att mitt halsband Regnvåt asfalt inte alls var just det, utan "ormen Charlie". En svartgråmetallic-glänsande orm? Pyttsan tänkte jag, men hon framhärdade. Nu har jag då inte träffat Charlie, så egentligen talar jag utan vetskap. Dock, en orm är i mitt huvud nåt jag först tänker på som gulgrönt, så jag tänkte genast att 'kejrå, vill du ha orm ska du få orm. Och nu låter det som en fjantig sandlådemaktkamp, och så var det inte alls, allt jöns finns bara i mitt huvud eller t o m här i tangenterna för dramatikens skull. Jag kände kanske bara för att försöka få till en orm såsom de ser ut i mitt huvud. Eller inspireras av ormar snarare.

Så nästa gång på Zionesse, som skulle stänga för välförtjänst semester, köpte jag orm-pärlor. Gold-lined Miyuki-trianglar i limegrönt. Mycket fina. Så satte jag ihop dem utan kringelikrokar och bucklor. Så kom jag på att agaten jag köpt på Pärlshopens utförsäljning i Haninge, med pärlfröken, skulle passa alldeles förträffligt till, som ormens huvud. Silver tyckte jag inte passade så bra till, och guld eller guldpläterat hade jag inte (och gillar inte riktigt heller). Så kom jag på det. Svärtat silver! Sagt och gjort, efter en omgång googling om hur man bar sig åt. Så efter att ha kokat ägg (ekologiska t o m) och mosat och väntat på att påsen med äggångor skulle göra sitt med silvret så satte jag ihop det hela. Och jag är svinnöjd. Särskilt med silvergrejen. Magi liksom. :) Däremot är det absolut inte mina färger, så det här lär jag inte kunna ha på mig. Det hittar nog en ny matte vad det lider, och annars var det hursomhelst roligt att göra.

ALLT halvfabricerat är inte dåligt...

Nä, ibland är det roligt att bara leka lite med sånt som inte är så jättejättekrävande. Tångelitånga knips knaps en stund så är det klart. Som här, ametistkulor, färdiga kreoler, färdigt berlockarmband (mitt första) och lite hattpinnar där hälften sitter i stenarna och resterna blivit sammanbindare av stenar och armband. (Allt silvrigt är silverpläterat). Gjort till nån jag inte träffat, dvs beställning via ombud (vilket var roligt, då det nästan också var första gången). Det syns inte hur sagolikt vackra ametisterna är, men hon som beställde vet det, då hon själv fick såna för ett litet tag sen.

Regnvåt asfalt

När jag var på Zionesse för att leta efter mörkblå och guldiga pärlor till Indiskret iris så såg jag de här trianglarna i svartfodrat klart glas. Såg genast bilden av regnvåt asfalt under ljuslyktesken framför mig och köpte dem i akt och mening att göra nåt sånt av dem. Började med ett peyotearmband i vanlig slät peyote, men då försvann det sanslösa glittret (som inte syns särskilt bra i bild heller) helt och det såg ut som på sina höjd lite fuktiga gatstenar.

Repa upp alltihop (inte klippa, det är inte gratis med Fireline, tänkte jag lite förståndigt, för en gångs skull- och förlåt för alla komman) och så börja om. Här är det såväl asfalt som rejäla rännilar i ett, tänkte jag, och jag tycker det funkar. En extra stor regndroppe som lås. Fast i bergskristall satt på silver.

En mig närstående person ser aldrig det jag ser i mina alster och tycker jag har väldigt mycket fantasi. Om nån läser det här så får ni gärna ha en åsikt i frågan. Dvs inte om jag har mycket fantasi utan om ni ser nåt av det jag beskriver i det jag gör. Och så hoppas jag det inte regnar hos er idag, denna den mest förväntansspäckade dag på året som midsommarafton är...

Här en bild på hur pärlorna ser ut (taget från Firemoutaingems hemsida):

Pärlbesatt goes minimalist samt modebloggare

... eller Nöden har ingen lag. Idag var jag iväg för att leta efter en viss hårblomma till en viss ung dam, inför morgondagens skolavslutning. Rätt var det var var det jag som stod och provade en topp. Jag blev sen övertalad att köpa den och även att lova att ha den i morgon. Eh, men jag hade ju gjort mig ett set med skolavslutningslull-lull att ha med klänningen jag hade tänkt att ha på mig..?

Well, bara att i grevens tid ta fram tänger, silver och lite stora kulor i svart agat (från Continenta-besöket) och tånga ihop nåt som funkar med den svart-vitrandiga (no shit Sherlock, det har ju ALLA nu) toppen. Jag har sketasnygga svart-vita pumps från fyrtiotalet, så jag är inte kamouflerad HTT (head to toe, som Tyra säger) i vart fall...

Och mer modeblogg än så här blir det inte. Så får vi se senare om jag låter hänget vara så där minimalistiskt, bygger på det, bygger på halsbandet på kedjan, eller slaktar alltihop. Örhängena vet jag redan att jag trivs finfint i. Hade de gröna idag och de dansar så fint i solen.

Fånga prinsessor i nät?

Ni kanske också spyr på allt prat om prinsessor och blir purkna när det står ytterligare en gång, här, av alla ställen? Well, det var inte alls meningen att hamna där, men när jag experimenterat klart med det här netting-andet, det inte funkade som halsband och jag klippt sönder det och satt ihop det till armband, jo, då såg jag att det såg ut som en tiara... Därav rubriken.

Det här gjorde jag efter att ha fått en förfrågan om ett blått och indiskret halsband. Jag hade många uppslag men inget tvingande och under tiden jag funderade och finurlade så blev jag sugen på att bara sätta ihop de superfina (och dyra) non tarnish galvaniserade rocaillerna från Zionesse och så den blå guldflussen (som ju är en skapad sten, så egentligen borde det här inte taggas som halvädelsten, men jaja, låt oss nu inte var fullt så ortodoxa, de säljs ju som halvädelstenar) som jag köpte på Continenta. Enkelt, men en så bra färgkombination, tycker jag.

Det här sitter på vanlig fiskelina i nylon, och eftersom jag klippt och klistrat i det är jag inte alls säker på att det håller. Hon som ville ha det indiskreta ska få det, sekunda eller tveksamt gods är inget jag vill avyttra. Men fint är det, i all sin eventuella obeständighet. Örhängen är gjorda av guldpläterad silvertråd. Upptäckte för sent att den tjockleken inte funkar till örhängen, så samma sak gäller där, dem får jag ge bort, och inte som present utan mer som Slit det med hälsan, så ser vi hur länge de funkar...

Nu blommar det!

Snart är det ju dags för skolavslutningar, gubevars. Nu är jag rustad! Väldans konventionella smycken för just ett sånt tillfälle, men what the heck, nån gång ska man ju lyckas smälta in också... Göra saker bara för att synas är i mina ögon än mer patetiskt än att göra saker för att inte synas förresten. Nu gjorde jag dem dessutom för att jag igår köpte grejer som gick att göra just det här av och det var det jag var sugen att testa. Oh, så tröttsam jag blir, qui s'excuse s'accuse är verkligen sant (den som försvarar sig anklagar sig). Jag tångade ihop lite syrenblom, och så är det bra med det liksom, vem bryr sig?!

Handlade gjorde jag förresten på Continenta, för första gången. Oh joy! Fast väldigt vad lätt det var att komma upp i minimisumman man ska handla för där och som var anledningen till att jag aldrig varit där förut, då jag inte haft råd... Men nu har jag stenar en masse, och stenar förfars ju inte. Näää, nu börjar jag förklara och försvara mig igen!

Det här är alltså nyinförskaffade kreoler i silverpläterat (såg inga i sterling silver, men jag var nog förblindad av allt pjoller som fanns där, för jag tror nog det hade funnits om jag kollat noggrannare). Så är det ametist, rekonstruerad kalcedon (masonit-sten, typ?) som jag köpte fast den var inte riktigt äkta, för att färgen var så himla fin och så sötvattenspärlor. Kedjan är silver, liksom karbinhake. Hattpinnarna sp de också. Så lekande lätt det var att tånga ihop nåt sånt här, när man inte envisas med att tånga allting själv! Det var rolig omväxling med halvfabrikat får jag säga. Och jag har t o m en klänning att ha till, ain't life swell?

Från dunkel till klarhet

Namnet på örhängena, eller rubriken, tedde sig självklar. Fast man skulle nog snarare säga från Totalt jä*la mörker till klarhet, de är ju inte grå utan bläcksvarta, tofsarna. Nåväl. När jag såg dessa små handgjorda silkestofsar på Folckers band (eller Södermalms snörmakeri som jag visst tror det också heter) visste jag inte vad man skulle kunna göra med dem, men de fanns där och skvalpade bak i huvudet alltsedan. Mobilsmycke, radband, halsband, örhängen, what?

Till slut köpte jag några i de färger som fanns (jag hade föreställt mig att det skulle bli ett tjå att välja, men de fanns bara i svart, guld och klarrött så det blev allihop) och så blev det örhängen. Jag tycker de är superfina, men därifrån till att ha örhängen som nästan snuddar axeln, njaaäää, jag är för mesig för det...Eller så kanske jag sätter på mig dem och inte skiljs från dem mer, det får vi se. Jag älskar bergskristall-kulorna och chansen finns att jag vill ha på mig just dem för att kunna titta på dem mot solen, nån dag när det inte öser ner som det gör just nu. Nu ska jag fnula på vad för stenar eller pärlor som skulle passa med röda och guldiga tofsar. Nån som har ett förslag?

Que linda!

Kanske det ska vara ett upp- och nervänt utropstecken innan meningen också? Det vet jag inte hur man gör här, så vi får hålla tillgodo med ett försvenskat Vad vacker! (och jag vet att det borde heta lindo, men jag har mina skäl att skriva det i feminin-form). Här är ett hänge och örhängen att ha i och till ett halsband jag gjort tidigare (Aprilväder). Jag vet inte hur det kommer att se ut med nya hänget i halsbandet då det befinner sig många mil ifrån mig, nu "lyder jag bara order"...

Den som ville ha Aprilväder vill kunna matcha svarta kläder med nya grejer och vem är jag att säga nej, jag tycker ju det är så vansinnigt roligt att tänka på att nån annan bär saker jag gjort, saker som inte skulle funnits annars... Särskilt när beställningen innebär tångande, som jag är ganska kass på tycker jag (jämfört med vad och vem kan man iofs fråga sig då...) och pestande över silvertråd som går sönder när man bängt den för mycket. Finns inget bättre sätt att slippa tänka på annat som skaver som småsten i skorna.

I synnerhet när man blir nöjd med det man gjort, och det får jag säga att jag blev med det här, förutom att jag inte vet om det är onyx, svart agat eller en annan svart sten, för jag har fått dem köpta åt mig i Italien, utan specifikation samt att jag hade sönder mer silver än jag brukar (det gör inget, jag ger det till min vän smeden vad det lider, så får han risajkla det). Förutom stenen är det sötvattenspärlor och silvertråd, förutom karbinhaken, också i silver, men fabriksgjord då.

Oh la la, Oglala!

Häromdagen såg jag ett sketasnyggt armband på en blogg. Jag skrev nåt berömmande till den som gjort det och sa samtidigt att jag gjort liknande saker och att det var kul att se sånt som jag inte riktigt sett förut hos andra. Hon som gjort armbandet svarade vänligt och avslutade med att Visst är det kul med Oglala-teknik? Oglala-teknik, say what? Aldrig hört talas om... Det är samma sak som när jag såg ett armband och det stod om anemon-teknik som jag gjort själv tidigare, men inte hade en susning om hade ett namn. Jag hittar ju bara på.

Sen var jag så klart tvungen att googla Oglala och när jag såg att det var indian-prylar så blev jag sugen på att göra nåt med de turkoser jag fått från Indien. Turkoser får mig nämligen att tänka på Nordamerikas indianer. Vad jag skulle ha för färger till kom jag på en sömnlös natt (inte helt bortkastat med insomnia). Jag vet inte om jag tycker det är vackert, men jag gillar det och färgkombon och det var roligt att göra.

Först är det en sträng med de stora turkos rocaillerna och så de stora pärlorna i glas och sten, knutet på vaxad lintråd. De plommonfärgade är risajklat glas från Ghana, de orange är nån infärgad sten jag tyvärr inte vet vilken det är (från Glitter-armband, konstigt nog, de har ju mest plast) och så turkoserna som en väninna köpt åt mig i Indien. Sen är det peyotat i de stora rocaillerna (fyra små påsar gick det åt!). Sen är det ett varv med små plommon rocaille jag fått från Gambia (superojämna, men det har sin charm), små turkos rocaille från Perlehusets utförsäljning när de la ner och så orange rocaille som jag fått från Frankrike. Sist lite mer av den turkosa lilla rocaille, i nån slags picoter. Stängningssnodden är virkad vaxad lintråd, med turkoser på.

Och fast det måhända låter fånigt så säger jag det igen: Det är mycket snyggare på än i skannern, om inte annat så för att det lägger sig så fint runt halsen. Kanske det till slut blir så att jag har det på mig, om ingen annan gör anspråk på det. Så blev det med Pilgiftsgroda som suttit på sen jag gjorde den, fast jag aldrig trodde det, jag som inte ens gillar blått på mig själv. (Jag vet att det anses att självberöm luktar illa, men vet ni vad, jag orkar faktiskt inte bry mig. Pärlbesatt- när etik är intressantare än etikett, typ.)

Här är länk till det vackra vita armbandet förresten:

http://time2cre8.blogspot.com/2010/04/something-old-something-new.html