D & D, eller drakmuffen

Och här är pendangen till Fuoco e fiamme, den andra muff som ska till min ännu osedda vän. Gjord till nån som gillar mörka saker, grönt och som en gång ritade en cool vagina dentata. Jag hade alltså tänkt göra en tandad muff, men det blev inte bra, och jag tänker inte leta efter bra tandpärlor nu, så det fick bli en tandlös men snygg drakmuff i svart och grönt. Fokuspärlan går att snurra, från vanlig grön och genomskinlig (som här) till firepolished-glöd.

Att tråden syns är inte bara för att jag inte valde Fireline i Smoke, som färgar av sig nåt hemskt på fingrarna när man pärlar, utan för att jag tog en gulgrön tråd med flit, jag tyckte den skulle bli så bra med de gulgröna pärlorna jag hade tänkt mig till tänder. Eftersom tänderna kom sist och sket sig så blev det gulgrön tråd utan synbart skäl, och så får det vara med det. Hoppas hon gillar den i vilket fall som helst. 

Och nästa grej ska bli en efterapning av den lila fredskalla jag har på köksbordet i detta nu, tror jag. Om värken tillåter. Nu ser det ju ut som  jag är mer muffbesatt än pärlbesatt, men så är inte fallet, det är en tillfällighet. 

Fuoco e fiamme

Av nån anledning blev den här beställningsmuffen aldrig bloggad när den gjordes, fast jag var väldigt nöjd med den. Det är som om vanan att pärla hänger ihop med vanan att blogga grejerna på en gång. Nu lyckades jag pärla, men så långt som till att dokumentera den kom jag aldrig. Antagligen har det också med att göra att så mycket annat trängs i huvudet och det inte är saker som lämpar sig här, för att jag bestämt att det mest ska vara en pärlblogg. Och jag vill ju pärla och blogga om det mer, men ett bra tag har också värk hindrat mig, förutom att jag inte haft nåt pärltvång. Värken kan sitta i vägen för det andra också. Det är lite hönan och ägget över det hela, och jag bryr mig inte så mycket om vad som kom först, jag vill bara att det ska vara över... Nåväl. Här är Eld och lågor, gjord till en vän jag aldrig träffat. Eller inte träffat än snarare. Gjord utifrån hennes färgval och himla trevlig om jag får säga det själv. Två stycken olika iriserande rocaillepärlor, en pärlemopärla i fokus och rött läderband från Läderverkstan i Gamla stan. Ha ett fint liv, Fuoco e fiamme! 

Dive in!

Ja, go vänner, nu var det länge sen. Krockat med livet kan man väl säga att jag gjort. Det har inte hindrat mig från att pärla tidigare, tvärtom, det var ju krockande med livet som fick mig att börja pärla, men nu tog sig krockandet andra uttryck. Jag beklagar det, för jag trivs bättre som pärlare än opärlare, men det är nu inte mycket att göra åt. Nog om det, här kommer det en ljuvlig stillahavsturkos (egentligen ganska grön i mina ögon, men eftersom krav.specen var turkos säger vi turkos... ;)) pärlpimppi. Pimppi därför att den som ville ha den hade svårt för ordet muff, som jag bevisligen inte har svårt för. 

(Däremot så ryggar jag tillbaks lite när man kallar mina bebisar för fit*a eller snip*a. Det första är för rått för min smak (oavsett om det är en tonårs- eller medelålders dito, för att anknyta till en smaklös debatt jag tagit del av. Iofs gjorde den mig nyfiken så helt meningslös var den inte. Varför finns inte de smakerna som godisklubber-smaker så man kunde få reda på skillnaderna utan att bedriva studier in real life?) Sni*pa vill jag inte kalla dem heller, för för mig är det namnet på småtjejers dito och jag absolut inte att mina alster ska associeras till annat än consenting adults. Jupp, så PK är jag, och stolt över't dessutom.)

Pärlpimppin Dive in (namnet var ganska givet, även om jag tvekade för att det lät lite porrigt, i synnerhet direkt efter Slippery when wet, men det kommer inte att spela nån roll om fem minuter ens, så varför tveka?) är gjord i köperocaille från pärlaffär, jag minns inte vilken, och är helt underbart oljeskimrande i verkligheten vilket dessvärre inte syns på bild. Vidare är pärlan lite fasetterad, så den glittrar och glimrar så man blir helt bortkollrad (ja, jag är väldigt förtjust i den, den får mig att tänka på sjöjungfrur, sagor och allt möjligt trevligt). 

Pärlan är en vanlig sötvattenspärla som också är lite så där 80-taligt iriserande (älskar't...). Och läderbandet passar precis i färg, det är bara på bilden som det ser ut att diffa lite. Hoppas den som ska få den blir lika glad i den som jag. Och när jag har mindre ont i dum-armen ska jag blogga om de två muffar jag gjort utan att blogga dem (!!) för att jag tyckte de blev så misslyckade. Men jag har ju nu en gång bestämt att lägga upp allt, så snart kommer de upp ändå, Ordnung muss sein, ju. Blågul bäver 1 och 2. Namnet är skitbra, tanken också, muffarna not so much tyvärr. Så kan det gå.

Slippery when wet

När jag sist pratade med den jag tänker på som min pärlmuffsagent (to be) så pratade vi om möjliga muffar att göra. Eller inte möjliga, för allt möjligt är möjligt eller inte, men vad hon tyckte jag kunde göra, om hon skulle önska sig nån färgställning eller så. Hon sa olika metallic-varianter, men där är problemet att riktigt färgbeständiga såna pärlor inte är lätta att hitta samt är svindyra. Dels har jag inte pengar att köpa nya pärlor för nu  och särskilt inte dyra sådana, dels vet jag inte vem som skulle vilja lägga ännu mer pengar på en muff om jag nu gjorde en metallicvariant (jag vill ju gärna att de får nya hem). 

Och hur det nu var när vi diskuterade färger, former, texturer, tillstånd osv så sa jag att kunde göra en som riktigt gjorde skäl för orden "våtmark" som en synonym för muff (tydligen felaktigt) brukar sägas härröra från. Vi lämnar etymologin därhän. Jag gjorde muffen och här är den. Jag är väldigt nöjd med den, samtidigt som det är ungefär lika nervöst att lägga upp den som det var att lägga upp mensmuffen. Varför är jag så pryd, jag har ju ändå suttit och gjort den, vad är farligt liksom? Det är ju inte som att jag har tusentals läsare och den skulle sprida sig viralt... Jaja, nu ska jag exponera mig för rädslan lite. Antagligen händer i n k e n t i n k e n.

Den här hursomhelst gjord av finpärlor (de lite större, mörka skiftiga matta) från Zionesse, som inte längre finns, vanliga hederliga Gütermann-rocaille (de mörkrosa liksom glittriga) som man hittar på Åhléns och sybehörsaffärer och så en genomskinlig ändå större rocaille som är colourlined i vinrött-rosa (det som är blötman). Hade tänkt använda klara droppar till det senare, men när jag gick igenom röda lådan och hittade de här så tyckte jag de passade perfekt. Det kan ju tyckas märkligt att det fasta och det flytande så att säga går ihop, men jag ger mig själv den konstnärliga friheten. ;) Och så en rubin (billighets-) som storpärla på det. Och mörkrosa läderband som jag vill minnas jag köpt på Läderverkstan i Gamla stan.

Spira

Tittut, här är jag! Var höll jag hus? Det har varit en tid av rälighet kan jag säga. Under tiden som jag lobbat och jobbat på rälighetens avskaffande och acceptans av densamma har jag också i likhet med många andra muttrat över kylan, blåsten, mörkret, snömodden, halkan und so weiter ad nauseam. Men det sa jag redan i samband med Nejvember ja.

Så när jag tänkte Måtte pärltvånget snart komma åter (ty det går inte att tvinga fram ett tvång) så tänkte jag också att Hmm, jag måste kanske tvinga ur mig ett våråkallanshalsband, trots att det inre tvånget inte fanns där. Som en liten bön om sol och ljumma vindar. Och som jag tänkte.. Pärla rätt upp och ner, virka, peyota, knyta..? Det enda som fanns klart var att det skulle vara försiktig grönska och ännu försyntare blomster, som det allra första (även om jag inte har pejl på ordningen saker som spirar kommer i, vilket skulle bevisas).

Jag gjorde ett med vanligt trä på-halsband och så ett peyote-hjärta till det, att ha som blomstermatta, men det blev faktiskt så hiskeligt misslyckat att jag inte lägger upp det här, fast jag plägat lägga upp allt annars. Men inte när det var så länge sen sist. Nån gång när jag lagt upp nåt tre dagar samma vecka, då kan jag smyga in mina fulingar också. Här är nu hursomhelst Spira. Lermodd, grönska och lite snödroppar eller om det är vitsippor (det kan vara upp till var och en som tittar. Om den ens ser dem där. Jag har hört av en att det ibland inte är så lätt att se det jag ser i mina grejer, fast det är så glasklart för mig). Jag hade tänkt mig lila säg krokusar också, men dels kändes det färdigt när de vita blommorna var på plats, dels blev det fult med ametisterna när jag ändå försökte, så nej.

Grönskan är aventurin och färgad bergkristall (eller om det är glas? Det såldes som det första, men osvuret är bäst) knuten med vaxad lintråd. När jag hade gått varvet runt (det tog sin modiga lilla tid med en knut mellan varje sten) så var det en snodd lintråd kvar på varje sida, så jag knöt den en bit tillbaks, vilket inte blev bra så jag klippte bort det. Därav de små tamparna brunt här och var. De får vara kvar. Det är lite extra lerskvätt kan vi säga.

Så är det blommorna, sötvattenspärlor, ditknutna med knapphålssilke. Knapphålssilke är vackert och ett fint material, men satan i gatan vad meckigt det är att hantera. Slinkigt när man vill att det ska vara fast, trassligt och sturigt när man vill att det ska vara följsamt. Så peta in det i varje sötvattenspärla utan nål (orka sätta på nål varje gång) och så knyta i det i grönskan och lermodden var ingen lek, särskilt inte för en Pärlbesatt som tappat en del av sin finmotoriska kondis. Fick göra ganska långa gräståtar för att fixa det alls, så nu är de kanske lite långa och kanske ska ansas, vi får se.

Slutligen är låset, lervägen bredvid grässlänterna där det är blommor kan vi säga, en halv lädersnodd från Läderverkstan i Gamla stan. (Nej, jag är inte sponsrad eller produktplacerar, jag försöker hålla reda på saker, plus ära de som äras bör, i förekommande fall.)

Uppbunden

Jag såg halsband (långt, som ett snöre, och med små bling hängande på) i nåt skyltfönster eller om det var på nån, och tänkte att även om det varit på tok för många såna man (läs jag) sett, så skulle det ändå vara roligt att göra ett liknande, fast i andra material eller i alla fall i andra färger. Sagt och gjort, in på läderaffärn på Lilla nygatan, handla lite lila rund och rosa platt lädersnodd, eller en till mig och en till Assistenten.

Så frågade jag vad hon tyckte skulle passa bra ihop med vanlig rosa, eller vad hon skulle vilja ha till vanlig rosa snarare. Grå som drar åt lila sa hon. Därav det här med grålila sötvattenspärlor. Fast när vi provade det på så blev det inte bra som halsband. Prova som armband? Armband funkar det finfint som. Så. Det är knöligt att vira silverpläterad tråd runt läderband är en lärdom jag gjorde. Tur att jag gör precis vad jag vill i det här avseendet, så jag gör om det exakt när jag känner för det. Eller, så knöligt var det inte, det var bara inte så lekande lätt som jag hade sett det för mig i tanken.

Le rouge et le noir

Härförleden bad jag kosmos att ge mig en pärlbeställning som var lagom svår. Jag hade som vanligt örtiförton möjliga inspirationstrådar men ingen som var mer tvingande än nåt annat. En nätis frågade om inte vi kunde byta saker med varann, och eftersom hon gör vackra saker och är trevlig, och dessutom önskade sig nåt som jag kunde tycka var roligt att göra så slog jag till. Det skulle vara ett svart dramatiskt halsband, med en accentfärg som vi kom fram till kunde vara en kall röd (eller flera).

Jag började på ett halsband som artade sig mycket bra, men där jag varit klantig och inte märkte att tråden drog sig, så den plötsligt var för kort i ena änden (jag borde fäst...). Att det inte funkar att knyta Fireline och liknande fiskelinor blev jag plågsamt varse... (Man kan se det på första bilden uppe i högra hörnet.) Det gick inte att rädda fast jag försökte på flera sätt utan jag fick klippa ner det. Ganska ledsamt då jag hade kommit en bra bit. Men det faktiskt kul att trasha det också. Så var jag i Mörby i annat ärende och passade på att köpa svarta matta stora Miyuki och röda lite guldiga (jag vet att det heter gyllene, men jag har blivit smittad) droppar till en ny omgång Svart och rött.

Och så här blev det. Det är keramikpärlor (eller om det är porslin) från ett Indiska-halsband i botten (de största högblanka), så de matta från Zionesse (halvstora), så Jablonex-rocaille (de små svarta), så röda rocaille från Perlehuset (saligt i åminnelse- och ja, jag saknar det) och så de finfina dropparna (samma slags droppar som i mitt blåbärshalsband från sist). Lädersnodd från Zionesse som lås. Under tiden som jag gjorde det tyckte jag det såg ut som kaviar och spets, med blod på, men nu undrar jag om inte det mer ser ut som ett vulkanutbrott. Fast det är ju dramatiska saker alltihop, och det var det hon ville, så det är väl bra, hoppas jag. Och så är det mycket finare på riktigt än här, här syns knappt alla vindlar och vrår som det har.

Bassetts

En som Assistenten jobbar med eller som jobbar med henne gillar mina pärlor. Vid nåt tillfälle sa hon nåt om hur mycket hon gillade Tempus fugit, och så nåt en passant om att gilla rosa. Vid nåt annat tillfälle (och här är det svårt att koncentrera sig på att skriva för det dunkar på så friskt från grannen) sa hon nåt om gammal kärlek som rostat men sen putsats upp till mint condition igen.

Då tänkte jag Oh, svart och rosa omlott, sånt är livet, det är som Bassetts-godis ju. Och så krokade alla tankarna i varann och jag fick för mig att göra ett svart-rosa halsband med de rosa skallar jag hade sen förut till henne. Så började jag med peyote, ett helt band som de där sammetsbanden man hade anno dazumal, och skulle göra böjar och bågar under, med tåtar med skallar längst ut på. Det blev ju bra. Det var bara att jag skulle toppa det med nåt på översidan också. Med en liten ensam skalle där. Och som den slokade...

Jahapp... Ta bort? Ja, men då gick ju hela skiten sönder visade det sig, fast för sent... Så många timmars peyote får man inte kasta bort. (Eller får får man, men då är man masochist så nej tack.) Så jag repade upp tills det var jämna bitar och skarvade på det sätt ni ser. Och inte är det tip-top jämnt, och det är fullt med avklippta trådändor, men det är lite gulligt i alla fall, och rosa och svart som Bassetts-godis, som tanken var. Fast det är inte fullt så snett som det ser ut här i skannern, rundlarna är runda när man har det på. Qui s'excuse s'accuse sägs det, så nu lägger jag av och går och ber grannen sänka volymen.

Immaculée conception, nu med guldkant!

Får man kalla ett halsband för obefläckad avlelse? Det kanske är hädiskt? Å andra sidan, kan hon som fotade Ecce homo så kan väl jag, så här i all stillsamhet... Jag jobbar som jag gnällt om tidigare på en beställning med stort B, och det går sisådär. Mycket jobb, men ändå inte så mycket verkstad än så länge. Och till slut blir man helt blind och ser inte alls om det man gjort är någe bra. Och så är livet extra bängligt och därmed pärlkrävande, så jag stack emellan med en liten muff (och hur lät inte det då...).

Nätisen och nästangrannen 2 ville ha en vit och guldig muff (och nu inser jag en anledning till till att det passar så bra med en vit en, tihi). Och nu är den gjord och jag tycker den är så söt så söt. Lite mindre än några andra, kanske mest för att bärarinnan också är petite och det kändes passande. Krämvita pärlemoskimrande och vitvita dito, samt guldiga (vars galvanisering jag nu innerligt hoppas håller. Det är inte de pärlor jag skulle köpa på Zionesse för de hade flyttstängt jämrars skit, jag som åkte till Långbortistan enkom därför!)...

Den sitter på vit lädersnodd från läderaffärn i Gamla stan, på nån av Nygatorna fast jag minns inte vilken av dem nu. Vänlig personal där (om jag nu ska fortsätta med mitt informella rankande..). Och så är den lite sned och krum, men den ville bli så sa den och jag säger inte emot mina muffar. Kanske den ville det för att inte bli helt snörrätt och überperfekt i sin kritvithet och guldighet. Jag vet inte, men jag tycker det blev bra så, hoppas hon håller med...