Oidentifierad (oflygande) buske

Av olika skäl behöver jag flytta. För ett bra tag sen påbörjade jag alltså försök att byta min lägenhet (allt som går att hyra av sig självt är ju typ utsålt, men det här är inte en politisk blogg så där slutar den passusen). Bostadsbytarförsöken har gett mig åtskilliga fler tillfällen att fundera över mina medmänniskor, t ex när nån försökt byta bort en lägenhet de hyr i andra hand, eller bett mig komma på visning för att först efter visningen berätta att de har fogden efter sig... För varje gång jag loggat in på bostadsbytarsajterna, haft eller gått på en visning har jag tänkt att det här borde det göras en dokumentär, eller en dokusåpa, om. 

Varför berättar jag det här? Jo, därför att när det kändes som vi nått vägs ände med det som erbjöds på nätet så tänkte jag att jag skulle göra det jag kanske skulle börjat med, nämligen sätta upp lappar i närområdet. Sagt och gjort, ut med lappar, häftstift och tejp och annonsera. Och på mina Operation lappning-rundor, gjorda i strålande höstväder, bjöds jag på så mycket höstfägring att det var värt trippen bara för det (även om de som känner mig vet att jag gillar att gå på suburban exploration-turer oavsett). Jag har sett så många träd och buskar med de vackraste färger och mest intrikata och oväntade färgkombinationer att det fyllde de inre skönhetslagren för lång tid framåt. Och som jag önskade att jag skulle kunna återskapa nåt av detta! 

Till exempel busken med mörkt rubinröda lite transparenta nyponliknande små bär och omväxlande knallgula och lika knalliga Granny smith-gröna löv. Eller det jag gett mig på här, buskarna med grålilabruna stammar, fullt fullt fullt med svarta (eller kanske lite blåsvarta?) bär och så högst upp som en söt men nästan lite fånig vimpel, ett ensamt absolut neonigt orangerosa blad. Så ljuvliga. Jag stod still och glodde in i buskarna så jag antagligen tedde mig ganska fnoskig, men det bjuder jag gärna på. Önskar jag visste vad de hette, även om jag inte håller med vem det nu var som sa att om man inte kan namnge dem så finns de inte.

Det jag försökt mig på här, eller snarare gjort, för oavsett resultat vad gäller likhet med originalet eller skönhetsvärde är det ju de facto ett halsband, är alltså ett halsband i metallicglänsande glaspärlerör, för stammen. Färgen är inte riktigt riktigt rätt, men det var det bästa jag hade hemma (och jag kommer inte att köpa pärlor förrän jag avyttrat några) och det får vara tillräckligt rätt. Good enough bead, hihi. Sen är det bären, och de är i agat eller om det är onyx. Jag köpte båda två på Continenta och nu minns jag inte om vilka som är vilka. Om nån skulle undra har jag dock specen nånstans. Löven är gjorda i nån japanska finpärla, Miyuki eller Matsuno, jag minns inte, bara att de är köpta på saligen avsomnade Zionesse. 

När jag skulle göra bären gick jag ut och hämtade småpärlor och tog fel storlek, åttor istället för elva. Jag påbörjade bären, gjorde klart ända till tredje klasen när jag fick inse det jag sett redan nästan från början, åttor är för stort och jag måste repa upp och börja om med mindre stopp-pärlor. Blärsch. Men slutresultatet blev så mycket bättre att det var värt det. En annan konstifik sak: stammen. Jag vet inte vad tekniken heter, men den måste ju ha ett namn. Kan det här vara det som är RAW, right angle weave? Never mind. En tredje konstig sak, som jag påminns om nu när jag lagt in bilden. Låset. Egentligen påbörjade jag en triangel för att ha som bas, med två stammar som sen utgick ifrån den, men jag frångick idén av en anledning jag inte längre minns. Hursomhelst är jag nöjd med min buske (och hur lät inte det då?) och kan släppa den nu. 

Kanske att jag försöker mig på den där rastafärgade busken med mini-nyponen, om jag lyckas hitta nån som fortfarande inte fällt alla blad, så jag kan kolla in hur många blad som satt ihop. Och om nån läser och lyckas uttyda vad jag menar för buskar utifrån denna något påvra beskrivning, så får ni gärna berätta det. Jag kommer nämligen inte att ringa parkförvaltningen (eller vad det heter) och fråga igen. Det gjorde jag en gång och fick dels inget svar, dels ett mottagande som fick mig att känna mig just fnoskig. (Det var när jag gjorde hårnålarna och armbandet med vad bären nu heter- jag tog reda på det men har glömt det nu.)  

Och först nu när jag läst vad jag skrivit ser jag att rubriken borde varit Amnesi. Jag har inte räknat gångerna jag säger att jag inte minns X, men de är rent skrämmande många.


Uppdatering: Kära Cessi, TACK! Aronia är det. Ah, där föll en tyngd - om än så pytteliten att det knappt hördes när den föll- från mitt hjärta.

Toxiska bär

är inte nån särskilt trevlig rubrik, men det är den som kommer för mig. När jag är i behov av attackvila och inte orkar läsa ens deckarserien jag håller på med då, så ser jag hyfsat ofta på skräpprogram på tv. Gör om mitt yttre/inre/hus/husdjur/barn, för att inte tala om all skit med utslagningselement. Eller, det pinsammaste av allt: Glamour. Skräp som konstart. Och som jag, trots det omdömet, såg närmast varje dag på den tid då Ridge och Brooke var unga och inte föräldrar till ungar som glatt anammat sina pärons alla märkliga beteenden. Fast det här ska ju inte vara en tv-blogg, jag ville bara förklara var de toxiska bären kom ifrån. I Glamour är det nämligen just nu en historia som är mer sanslös och styltig än den hela radda avsnitt i Dallas då nån jag glömt vem det var hade drömt allt som hänt under ett tag. Och den totalt otrovärdiga Glamour-storyn handlar om toxiska bär, som får folk att bete sig minst sagt underligt. (Jag önskar jag kunde skylla på det, verkar jädrigt behändigt...). Fast det var inte utifrån gårdagens Glamouravsnitt jag gjorde de här örhängena. 

Nej, jag köpte en kofta igår, då det var dags för lite garderobspåfyllning när jag nu fått fössledagspengar. Och så fanns det grönt i affärerna, och inte bara i varmare nyanser som jag ser spysjuk ut i, utan härliga kalla buteljgröna och petrol, som koftan i fråga. Fast jag måste ju ha nåt att ha till, och såg direkt framför mig de fjäder- eller bladliknande metallpärlorna jag köpte som ett rea-halsband att slakta. Ihop med rosa sötvattenspärlor och mörkrosa pärlemopärlor som bär till bladet (har tänkt mig mörkrosa strumpbyxor till tröjan) har jag plötsligt lite mesiga men väldigt bärbara örhängen att ha till. Känns finfint och inte det minsta toxiskt. (Den konstiga bilden kommer sig av att jag lagt örhängena i skannern och inte fotat dem med kamera.) 

Pärlbesatt goes Året runt

Tänkte att det vore roligt att samla mina säsongsbetonade alster, då jag tänkte på hur ofta jag utgått ifrån en företeelse eller en tid, när jag pärlat nåt. Så läste jag idag på bloggen The World according to Pia, om isen som går upp, och blev påmind om tanken att samla t ex Islossningshalsbandet KASAM med dennas kompisar. Så här är det nu:

Vår, med KASAM, som jag kallade Islossningshalsbandet, först. Och sen funkar bildverktyget så icke-användarvänligt att jag inte får till det riktigt, men jaja, jag får försöka se det som antiperfektionism-KBT... (Alla alster har sin egen blogg-post med förklaring av vad det är, om det inte framgår tydligt nog av bilderna, som ska vara klickbara.)

Vad jag tänker när jag ser det här? Well... Shit vad jag pärlat i min dag! Och måtte tvånget komma åter!

Sommar:











Höst:






















Vinter:

Spira

Tittut, här är jag! Var höll jag hus? Det har varit en tid av rälighet kan jag säga. Under tiden som jag lobbat och jobbat på rälighetens avskaffande och acceptans av densamma har jag också i likhet med många andra muttrat över kylan, blåsten, mörkret, snömodden, halkan und so weiter ad nauseam. Men det sa jag redan i samband med Nejvember ja.

Så när jag tänkte Måtte pärltvånget snart komma åter (ty det går inte att tvinga fram ett tvång) så tänkte jag också att Hmm, jag måste kanske tvinga ur mig ett våråkallanshalsband, trots att det inre tvånget inte fanns där. Som en liten bön om sol och ljumma vindar. Och som jag tänkte.. Pärla rätt upp och ner, virka, peyota, knyta..? Det enda som fanns klart var att det skulle vara försiktig grönska och ännu försyntare blomster, som det allra första (även om jag inte har pejl på ordningen saker som spirar kommer i, vilket skulle bevisas).

Jag gjorde ett med vanligt trä på-halsband och så ett peyote-hjärta till det, att ha som blomstermatta, men det blev faktiskt så hiskeligt misslyckat att jag inte lägger upp det här, fast jag plägat lägga upp allt annars. Men inte när det var så länge sen sist. Nån gång när jag lagt upp nåt tre dagar samma vecka, då kan jag smyga in mina fulingar också. Här är nu hursomhelst Spira. Lermodd, grönska och lite snödroppar eller om det är vitsippor (det kan vara upp till var och en som tittar. Om den ens ser dem där. Jag har hört av en att det ibland inte är så lätt att se det jag ser i mina grejer, fast det är så glasklart för mig). Jag hade tänkt mig lila säg krokusar också, men dels kändes det färdigt när de vita blommorna var på plats, dels blev det fult med ametisterna när jag ändå försökte, så nej.

Grönskan är aventurin och färgad bergkristall (eller om det är glas? Det såldes som det första, men osvuret är bäst) knuten med vaxad lintråd. När jag hade gått varvet runt (det tog sin modiga lilla tid med en knut mellan varje sten) så var det en snodd lintråd kvar på varje sida, så jag knöt den en bit tillbaks, vilket inte blev bra så jag klippte bort det. Därav de små tamparna brunt här och var. De får vara kvar. Det är lite extra lerskvätt kan vi säga.

Så är det blommorna, sötvattenspärlor, ditknutna med knapphålssilke. Knapphålssilke är vackert och ett fint material, men satan i gatan vad meckigt det är att hantera. Slinkigt när man vill att det ska vara fast, trassligt och sturigt när man vill att det ska vara följsamt. Så peta in det i varje sötvattenspärla utan nål (orka sätta på nål varje gång) och så knyta i det i grönskan och lermodden var ingen lek, särskilt inte för en Pärlbesatt som tappat en del av sin finmotoriska kondis. Fick göra ganska långa gräståtar för att fixa det alls, så nu är de kanske lite långa och kanske ska ansas, vi får se.

Slutligen är låset, lervägen bredvid grässlänterna där det är blommor kan vi säga, en halv lädersnodd från Läderverkstan i Gamla stan. (Nej, jag är inte sponsrad eller produktplacerar, jag försöker hålla reda på saker, plus ära de som äras bör, i förekommande fall.)

Indiskret iris- äntligen!

Jag fick en förfrågan om ett halsband som skulle vara indiskret, men inte för stort, då personen som ville ha det är "petite", vilket känns lite konstigt för mig att skriva då det för mig betyder liten och inte kort och smal. Nåväl. Mörkblått och lite guld ville hon det skulle gå i, och inte göras enligt nån tidigare modell. Jag fick en massa uppslag, men inget tvingande. Åkte till Zionesse i ett försök att genom att köpa extra fina pärlor kanske få bra inspiration. Så började jag med att göra en slags lilja, då det jag skulle vilja kunna, att t ex göra en cabochon eller nåt liknande inte är nåt jag kan. Än, kanske jag ska tillägga.

Så, hur skulle då liljan införlivas i ett halsband? Jag gjorde själva kedje-delen och so far so good. Det var sen som eländet började. Jag hade satt ett löv på sidan av blomman och ett löv som hållare. Funkade inte, vilket jag såg först när det var färdigpeyotat. Så gjorde jag en rulle som kedjorna skulle igenom och på vilken jag skulle fästa blomman. Jag satte den rakt, som nu. Inte bra, alls. Sprättade bort den. Gjorde ett annat löv som jag tänkte jag kunde ha hängande och så blomman hängande i en annan tåt. Det blev helfel, för att blomman på nåt sätt är ganska skir eller elegant och det plötsligt blev blaffigt och taffligt. Så satte jag blomman direkt på rullen, och så blomman på. Det var lite roligt och lövet var snyggt, men det blev också för mycket. Sprätta sprätta sprätta.

Jaha, och sen då? Då kom lösningen till mig liksom bakvägen. Jag hade köpt mockaband i mörkblått, att ha som lås. Jag kom att tänka på att det vore roligt att nån gång göra nåt med mocka- eller läderband och så en sån där karbinhakelösning som jag inspirerades att ha i Aprilväder (tack för uppslaget!) med hängande mini-stensamlingar, som i Syrenhalsbandet från häromsistens. Och så kom jag på det. Jag vänder ju såklart på halsbandet och har öppningen neråt och sätter blomman i en guldfärgad karbinhake! Japp, guldfärgad, inte vare sig guld eller ens guldpläterat. Fast det är guldpläterad tråd som går genom pärlan i blomman, där gick inte mina motringar igenom, hålet var för litet.

Och nu är jag skitnöjd. Får se vad hon som ville ha det säger... Bäst hon gillar det, för är det nåt jag inte har på mig så är det just mörkblått och guld (bara för det blir jag säkert sugen på att göra nåt till mig själv snart...). Jo, just, pärlorna är i stort sett allihop från Zionesse, som sagt. Det är mest stora Miyuki-trianglar, som jag valde för att trianglar fångar ljuset bättre än runda pärlor och det här skulle vara synligt. (Tack till söta expediten för alltid lika trevlig shopping hos dig, om du nån gång ser det här.)

Om nån undrar varför bilden är så fult beskuren så är det för att jag inte ville mosa blomman i skannern och la papper på istället, och de ligger så yxigt till att jag var tvungen att göra så här för att inte ha en svart fyrkant längst upp i ena hörnet. Lära mig digitalkameran jag fick i julklapp? Då kunde jag ta bilder där det syns att det är en blå blomma med guldpistiller jag gjort, och inte bara en svartaktig snedställd rektangel (har glömt vad det heter på svenska nu...). Jag ska lära mig, snart...

Mors lilla olle...

... har jag tänkt om det här halsbandet. Fast färgen är ju inte som blåbär egentligen, om man inte tänker på blåbär i mjölk eller nåt annat blåbärsbaserat. Färgen är mer plommon eller den mörkaste syrenen.. Asch, skitsamma, den här får heta så i alla fall, för jag ser i alla fall ett blåbärssnår när jag tittar på det. Från början skulle det bli nåt uteslutande lila (eller plommon då...), men när jag fick associationen fick det bli små gröna blad till. Det syns förresten inte, kanske, men hela halsbandet är exakt likadant hela vägen. Jämnt alltså.

Det börjar med en rad större glaspärlor tagna från ett halsband köpt på Indiska, för att risajklas. Sen är det en vepa med små mörkmörklila stavar, köpta på Perlehuset. Så en vepa till med såna. I den ena av dessa vepor/varv har jag satt ett varv trianglar i genomskinligt och lila colorlined, finpärlor från Miyuki/Zionesse. Sen är det ett varv till såna, i samma båge, fast med en droppe i blått och lila/guld AB (eller vad det nu är, det är i vart fall vad det ser ut som, men det har kanske ett annat namn), också finpärlor från Zionesse.

Alldeles ljuvliga är de, och i så litet antal kommer de bättre till sin rätt än om jag bara hade haft såna, tycker jag. Bladen är också små rör, och så vitt jag minns också från Perlehuset (när de hade sina utförsäljningar vid flytt och när de sen stängde så var mina påsar därifrån TUNGA kan jag säga...) Bladen är först satta mellan varannan stor lila och så är det ett varv till sen. Svårt att förklara hur jag satt andra varvet, men det går att se att de inte sitter precis likadant hela vägen utan i antingen en grupp på tre eller två. Har jag räknat rätt är det alltså sju varv pärlor.

"Låset" är handgjord och handfärgad silkessnodd från Folckers, speciellt utvald bland många lika vackra lila nyanser inne i affärn. Och nu låter jag lika smörig och förmäten som jag kan tycka att pärlare gör om sina alster på andra sajter, bläk. Bäst att sluta! Nä, jag måste säga att det är sjukt fint i alla möjliga ljus, såväl dags- som kvällsljus, fascinerande nog. Fast här, med skannerbilden, ser det mest svart ut... Verkligen dags att jag lär mig använda kameran jag fick i julklapp!

Olyckskorpar och annat krympplastpyssel

De fågelnålar jag la upp för ett tag sen rönte en viss uppskattning. Jag brukar inte göra om saker, dels för att det kan vara så mördande tråkigt och/eller omöjligt, plus att jag gärna vill vara lite exklusiv (när jag nu inte är Guldfynd, Snö, Glitter eller nån annan kedja utan en alldeles ensam- eller varför inte enastående hemmapysslare. ;)) Dock, nån måtta får det vara, så när jag fick en fråga om fler fågelnålar så gjorde jag några till. En fågel hade jag förresten kvar sen tidigare.

Här i gänget är det en som inte har nån nål och det är för att han brutit båda benen, stackarn. Fast han fick vara med på bild i alla fall. Han bröt ena benet när jag skulle klippa ut honom. Krympplasten liksom repar upp sig själv när man börjat klippa, hemskt enerverande. Särskilt pillrigt är det när man ska göra små hack och detaljer förstås. Jag gräddade såväl enbent fågel som löst ben och satte sen fast det med attack-lim.

Vad jag inte hade tänkt på var att limmet skulle rinna ner på bordet... Så när jag skulle ta loss fågelskrället så fick jag till slut loss den, men med ANDRA benet av och fastlimmat på bordet! Baaah! Jag petade loss den och klistrade dit den, men det är nog inte hållbart nog för att användas på nål och så ser det inte fint ut heller, men det var för sorgligt med den där enbentingen, han var tvungen att få en transplantation. Nu får han bo i en låda med andra krympplastar som inte fått nåt användningsområde ännu.

Vidare är det ett Kalihänge jag ska ge till den som ska ha Vårgräset, att ha som hänge eller på en nyckelring vilket hon nu vill (om hon vill ha det överhuvudtaget, that is), ett hänge med texten Baby steps, som jag tror jag ska ge bort det med, och så ett diadem med en julros, för en liten tös som går i en skola som heter just så, fast på latin.

Diademet ser inte mycket ut för världen här, men är rart på, när det tillkommer ett huvud, hår osv... Angående rubriken och ordet pyssel så höll jag sånär på att skriva dagispyssel, innan nån annan sa det, men nej, ingen har sagt nåt och jag ska inte tillskriva nån annan nåt den inte gjort. Så. Jag har roligt, det är det viktigaste, sen får det jag gör vara hur dagisigt det vill. Säger jag, mest till mig själv...

Spring dew

Jag gillar ordet dew, så det här halsbandet får heta så, fast jag egentligen kan tycka det är fånigt med utrikiska namn när man kan kalla nåt för Vårdagg. Dagg låter bara så hårt tycker jag. Och rosée passar inte heller. (Franska är inte utrikiska för mig.) Så Spring dew it is.

Jag har ont i fingrarna av långt mer än dussinet varv peyote (slutade räkna till slut, såväl varv som timmar). Det syns inte om man inte kan peyote själv, men det är alltså så att för varje färgskiftning, utökning eller ändring utåt från mitten, så är det ett nytt fullgånget varv. Till exempel de yttersta varven som slutar med en färg rocaille AB (AB står för effekten Aurora Borealis som är bensinfläcksskiftande), en matt lite större tubpärla och så "grässtrån" i samma rocaillefärg, det är minst tre varv, och inte ett som man lätt skulle kunna tro. Fram och tillbaka fram och tillbaka och till slut är det fullt med tråd inne i pärlorna och trögt att komma igenom och lätt att sticka sig och bryta av nålar. Fast jag bröt ingen nu faktiskt, det måtte varit bättre kvalitet på den här nålen.

Äsch, nu blev det ett gnälligt inlägg, det var ju inte meningen. Jag ville mest förklara att saker kan vara på ett annat sätt än de ser ut. Och när jag ändå håller på så kan jag då också säga att gräset är gjort på neonigt limegul lina medans daggen är satt med Fireline i färgen Crystal. Där har jag gått framåt lite efter att ha satt i daggpärlan för att sen backa och sätta fast den en gång till. Petigt är det också att grässtråna är antingen tre, fem eller sju pärlor långa. Det syns inte att det är regelbundet, men det är det. Förutom att jag placerat korta, mellan och långa grässtrån lite hursomhelst då...

Angående daggen så var tanken att sätta dit vanlig rocaille i glasklart, men det hade knappt synts bland alla grässtrån som är så glittriga som de blev. Rocaille-pärlorna, i två nyanser, är från Zionesse förresten, eller Miyuki, beroende på om man är intresserad av affären eller märket. Tuberna i mattare grönt är från ett halsband köpt för att slaktas till material. De större halvtransparenta i mitten är från Ghana. Och till daggen blev det alltså inte små rocaille utan fasetterade glaspärlor, eller om det är kristall (som ju är finare glas, så big deal, egentligen). "Låset" är en bit fuskmocka. Tänkte att det skulle vara lätt att stänga, ta av och ta på, samt variera längd på själv. (Det har varit lite kinkiga lås på somligt jag gjort och jag kände för att variera mig kring det.)

Och nu först såg jag att det sitter hårstrån mitt i bilden, så äcklisch... Tur att det inte är soppa utan halsband, att jag kan ta bort dem (de är mina och kommer ifrån när jag skulle se hur det såg ut på) och slutligen att den som ska ha det är en vän. Jag ids inte göra en ny bild för den sakens skull. Inte nu.

Rimfrost-UFO

Stötte på begreppet UFO i betydelsen unfinished object. Tänkte att jag kunde anamma det själv och lägga upp nåt som blev till av misstag och som jag ännu inte har bestämt om det ska få bli klart på nåt sätt eller slaktas. Så här var det: Jag fick en fråga om jag kunde göra ett halsband till nån. Eh, ja, det ska jag väl kunna, men VAD för halsband. Jo, jag har köpt ett hänge. Jaha, vad då för hänge och vem ska ha det, du eller nån annan? När jag hade fått svar på det (vitt kors i pärlemor, till henne själv) frågade jag Vad vill du ha för halsband, då Fria händer som jag sas få är en förbannelse. Alltid blir det för långt så folk tittar på deras mage, eller för kort så de kvävs, eller för synligt eller för osynligt eller nåt annat.

Och nu överdriver jag, men fria händer känns sällan som just det. Nu fick jag veta att ett inte alltför synligt halsband med alltför stora pärlor skulle bli bra. Och bara vitt skulle nog bli bra. Okidoki. Tog fram vita lådan och började och så vet jag inte vad som hände, för rätt vad det var hade jag inte alls ett vitt halsband som det gick att ha ett diskret kors på, utan nåt slags inslag ur vinterfloran...? Förresten är det bara vitt, det ser bara ut som nåt annat med den här kassa bilden. Och vad gör jag nu? Hon väntar ju på sitt halsband, så det måste jag göra. Men sen då, ska jag bygga vidare på det här eller vad? Det ger sig, det brukar det, särskilt om man låter hjärnan vara lite från allt tänk (Jag har läst Gunilla Ladbergs utmärkta bok Den mänskliga hjärnan- en upptäcktsfärd, och är grymt präglad... ;))

Nattblomster revisited

Så, nu har tre nattblomster fått sitt halsband. Det tredje ser så dumt ut när det ligger i skanner så det lägger jag inte in här. Eller halsband är kanske lite mycket sagt, för de har inget lås ännu, ity jag inte kommit på om jag ska ha hyskor (vilket jag har men inte vet hur bra det är), tryckknappar (som i så fall måste köpas) eller om jag ska göra ett lås själv (kanske roligast, men ids jag det när jag inte ens vet vad jag ska göra av halsbanden sen...?).

Bandet är gammalt (sjuttio år om det stod rätt på skylten) lampband, från... gissa tre gånger. Folckers band ja. Och jag är riktigt nöjd med att tydligen ha tänkt rätt när jag stod i affären, kring färgen på bandet och om det skulle funka med löven, som jag inte hade med mig då (en miss). Fast min favoexpedit var inte där nu, tyvärr. Han som stod där var helt okej dock.

Expediter och deras servicekänsla är viktiga grejer. Därför väntade jag ut surödlan på Konrads när jag köpte silveröglorna som blommorna sitter i bandet med. Silveröglor köpta av henne skulle jag inte vilja ha på mig eller förmedla vidare. Kalla mig flummig om ni vill, men så är det. Så, nu ska jag göra klart de övriga två. Det är pilligt som satan med öglorna, kanske mest eftersom jag blivit mindre närsynt med åldern vilket säkert är bra på sitt sätt, men inte i pärlsammanhang.

Uppdatering senare på dagen: Nu har jag gjort två i armbandslängd också. Tyvärr fanns inte tryckknappar på lokala affärn, vilket jag hade hoppats. Nåväl, det ger sig. Tycker de här skitsöta, så det vore ju roligt att hitta ett sätt att göra dem användbara också. Jo, det är förresten i båda blommorna.

Nattblomster

Här kommer nattarbetarens alster, därav rubriken. Kan man kalla det nattverke? Fast det är bara det nästsenaste lövet och bara halva det som är rent nattarbete, som jag gjorde i natt när det snarkades på nära håll och flyttades möbler (eller vad de nu gjorde) på mer avlägset håll, men tillräckligt nära för att sömn inte skulle vara att tänka på.

Löven är finare i verkligheten, när de inte ligger mosade mot skannerplattan. Främst den gråblå med röd mitt ser mycket fulare ut här än hemma hos mig. Nåväl. Det borde vara incitament att lära mig hur kameran jag fick funkar, men jag har inte riktigt tillräckligt med hjärnkapacitet för det ännu.

Från klockan ett och framåt är det granat och rosenkvarts. Sen ametist och nåt jag tyvärr inte vet vad det är (det ser ut som det som kallas körsbärskvarts, vattenmelonkvarts eller jordgubbskvarts, som många experter säger är fejksten, som fluss, men det är ingen diskussion jag ämnar ägna nån mer uppmärksamhet här). Så agat och nåt som hette rubin, på påsen, fast jag undrar om det finns billighetsrubiner (dvs, som kostar pengar men inte STORA pengar.. Har inte kollat upp det.) Sen rosenkvarts och agat (tror jag, jag fick den blå i en affär. Vill man läsa den sanslösa storyn får man scrolla till början av bloggen). Slutligen ametist och agat.

Trådarna är kvar för att jag inte bestämt vad jag ska göra av dem, om de ska sitta ett och ett på nåt och i så fall vad, eller om de ska sys ihop på nåt och i så fall vad och så vidare. En del av sömnlösheten kom faktiskt av att jag tänkte på just det här, så nu ska jag inte trigga igång det monstret igen... Om nån har nåt förslag så tas det tacksamt emot.

Och angående att ta emot har jag läst att kommentarer försvinner här, och det var himla himla tråkigt, för jag uppskattar era kommentarer jättemycket, även om jag inte svarar på dem i kommentarsfältet. (Skulle jag börja göra det så skulle jag få ångest över om jag verkligen svarat det eller glömt och börja fundera på om jag måste svara alla eller bara dem som ställt en frågat. Om jag ska svara ALLA så blir det som det tvångsmässiga tackandet för ett kommentar som Snyggt eller Snygg färgkombo - som man ser på pärlsajter- och det är bara mattsamt. Trevligt och uppmärksamt är bra, tvångsartighet är det inte, i min värld.)

Titta det snöar!

Det snöar till och med bär, för de här får heta snöbär. Det var inte meningen att göra sammalika som förra gången, men häromdagen när jag var bortbjuden och de andra spelade sällskapsspel vilket jag inte hade hjärna nog att göra den dagen så sysselsatte jag händerna med att göra några fler små löv, som det förra, bafatt de är trevliga att göra liksom.

Det är nåt jag tagit fasta på när jag läst (jag gör annat än pärlar, tro't eller ej), att man ska odla det trevliga och roliga, så här blev det bär. Nu ska jag sluta svamla och bestämma mig för om de ska få hänga på varsitt halsband, annekteras till ett gemensamt eller om det blir nåt annat av dem.

Löven är gjorda i galvaniserade pärlor (från Zionesse ja, och jag är fortfarande inte sponsrad, men kanske jag blir om jag fortsätter tjata samt får fler som följer mig... ;)) och så är det månstensbär på ena lövet (den med tre) och rosenkvartsbär på det andra. Och så har jag fått en kamera i julklapp, halleluja (och tack!), så bara jag lär mig hur den funkar så ska det bli anständiga kort på mina alster framgent!

The world according to P...

The world according to Pia heter en blogg jag följer sen ett tag. Vem är nu Pia kanske nån undrar och varför ska jag skriva om en enstaka blogg jag läser? Jo, för oftast när jag hittar en blogg så är det genom blogghoppning, som när jag hoppade från Himmel och ord (vars "ägare" jag kände från ett forum) rätt ner i hennes bloggrulle där jag hittade såväl Ranas horisont som Hjerteting som jag följt sen dess. Bekantas bekanta liksom, som sen kan bli egna bekanta eller t o m mer.

Här hittade jag en underbar blogg genom googling på nåt helt annat än det jag fann, det är det jag tycker var så förunderligt. Googla försöker jag att inte göra för mycket, jag fastnar så dant... Bara som ett exempel kan jag säga att när jag letade efter en bild på vad det nu var som jag inte minns nu så fastnade jag så på Allposters.com och deras "vintage-avdelning" att jag tillbringade tre dagar (!) med att kolla igenom varenda sida med gammal reklam, propaganda och annat. (Nu har jag en fin liten samling choklad-, te-, parfymbilder och annat sen den gången, sånt jag kan leka découpage-lekar med, men det är inte riktigt görbart att fastna så.)

Men för ett tag så googlade jag alltså på malakit på Googles bildflik och hamnade så på en ljuvlig bild som fanns på Flickr. Så tvärfastnade jag med att titta på jag vet inte hur många bilder av den fotografen, som var den som har nämnda blogg... Jag skrev nån kommentar om hur ljuvlig bloggen var, med alla bilder av vackra hus, god mat (vego-mat dessutom), Stockholm, landskap, stickningar, hundar, träd och och och... Tack liksom. Så fick jag en vänlig kommentar tillbaks, och skrev en kommentar tillbaks och så vidare, och till slut visste jag att hon gillade grönt och rosa ihop och gillade vattenmelonturmaliner, och därifrån var inte steget långt att göra nåt utifrån de begreppen en dag. Inte för att ge bort det, för det funkar inte att ge bort saker hela tiden, mest bara för att ideer om smycken kommer och sen ligger de och skaver som en liten vass sten i en välknuten gympasko om jag inte får ur mig dem som nåt konkret.

Icke desto mindre, alla ni som tycker om vackra foton som liksom förmedlar en livsglädje och/eller kärlek till livets goda (floskelometern slår i taket, sorry), ta en titt på Pias blogg, det är den värd. (Hoppas att det är okej för henne att jag gör sån reklam för den, har inte kollat...) Och jo, halsbandet är gjort av Jablonex-rocaille i två olika storlekar, när det gäller det jade-gröna, plus turmaliner som blommor och en annan Jablonex-pärla som blom-mitt, plus fuskmocka. Fusk är i allmänhet inget jag förordar, men den här tog jag därför att expediten på Zionesse där glaspärlorna i det här är köpta (jag är inte sponsrad) tyckte att den var så himla bra och slitstark och jag själv tyckte färgen var så fin. Hade ingen aning om vad jag skulle göra med den, men använde den som låsgrej för att ta upp det rosa igen och för att kunna variera längden på halsbandet.

Hors saison

Nu så! Nu är jag klar med det som kollegan till den som ska få Bassetts ska få. Det låter ogint att säga, men jag hoppas verkligen hon gillar det för fy satan vad tid det tog... Jaja, hon borde uppskatta tanken, hon gör allt rätt i vanliga fall, så varför inte nu också? Hur det än är med så blev jag himla nöjd med det själv.

Det jag hade lyckats få reda på om personens smak vad gäller färger, förutom det uppenbara med att hon gillar olivgrönt (som jag nästan alltid sett henne ha på sig när vi setts), var att hon gillade alla gröna färger, ockragult och egyptiskt blått. Egyptiskt blått sa mig inte mycket, sa min väninna som målar och blandar färger själv inget heller och när jag googlade på det så stämde inte alls den färgen med vad Assistenten beskrivit det som (på förfrågan, eftersom det inte sa mig nåt). Vågade inte chansa på det nånting-blåa utan sejfade med ockragult (eller lejongult eller åttiotalssenapsgult) till det gröna. Själv hade jag hellre haft rosa till, men hon gillade inte rosa och det är ju inte jag som ska ha det på mig, så vad spelar det för roll, bara hon är nöjd så är jag nöjd. Tjôta.

Nån slags peyote är det, och så är det olika glaspärlor och så lite pärlemor, i löven som ser ut som näckrosblad. För det syns väl att det är löv? Fick höra här att alltihop såg ut som en orm nämligen... Det är i alla fall tänkt att vara nåt slags lövverk, några blommor (gjorda av tjeckiska fasetterade pärlor, hjärtformade pärlor och rocaille) och så är låspärlan tänkt att föreställa en skalbagge. Måtte hon som ska få det inte ha insektsfobi, det glömde jag fråga Assistenten om...

Och så dagens avslutning...

Jag trodde att pärldagen var slut efter Don't panic, men så snurrade jag visst ihop den här ringen också. Den vinner inga priser i nån silvertrådshanteringstävling, men den är fin ändå. Det är swarovski-margaritas, silvertråd och silverkulor. Blommorna är köpta på Perlehusets utförsäljning, och här kan jag upprepa mitt virtuella brev till Kosmos. Jag vill hitta nåt sätt att få blingsen till andra priser än pärlaffärernas. Då kunde jag kanske en dag göra ett stort schabrak à la Åsitas julgransprydnadshalsband eller nåt annat roligt... Tack tack!

Un p'tit beurre, des touyous...

... sjöng franska barn som missuppfattat Happy birthday to you (de kanske gör det än, vad vet jag). Petit beurre är en viss kexsort, så det var en rimlig folketymologi, och här var jag visst på väg att skriva en helt annan sorts blogginlägg än jag ska här inne, oops. Hursomhelst, en moster (den tredje i ordningen, vilket minnesgoda läsare redan tänkt) fyller år, hela åttio, och genom en universums välsignelse så får jag möjlighet att åka och fira henne. Då ska hon få det här. Det kanske inte ser ut mycket för världen, men shit vilken tid det tog att göra tre meter rocaille-snöre med tre röda, en blå, en grön, en blå, tre röda osv...

Tänkte jag skulle vara lite fiffig och göra dels ett halsband som i sig självt går att ha på många olika sätt, extra många eftersom det är lås på, dels ett extra lås (blomman på peyote-bas), så man stänga det på andra sätt och ha blomman framme på sidan om man vill att halsbandet ska synas lite mer. Det går naturligtvis att ha som armband också, och säkert annat om man fnula på det. Det tänker jag inte göra nu, för jag har saker att göra innan jag ska iväg.

Jo, att det är just blått, rött och grönt är för att jag så klart frågade vad hon ville ha (på vilket hon svarade långa halsband av äkta pärlor, vilket hon då inte får) och sen vad hon gillade nu, vad hon hade på sig oftast osv för att få nåt svar jag kunde jobba utifrån. Hon sa storskjortor, oftast en blå eller en röd. Därav det enkla halsbandet i rocaille med lite mer flärd i form av en pärlemoblomme-knapp, det känns lagom eller rätt för min moster, som trots att hon är åttio ständigt är i farten.

Blommor och bin...

... eller Älvprinsessans muff (!). Jag vet inte riktigt vart idén kom ifrån men plötsligt såg jag för min inre syn en muff som var som en blomma, som var som en muff. Solo-pärlan skulle vara ett bi. Sagt och gjort. De gröna pärlorna är såna jag inte får tag på några fler, buhu, för Perlehuset har stängt och sist jag var där så missade jag dem, vilket Assistenten däremot inte gjorde. Jag får ta hennes har hon sagt. Molto gentile.

Så är det rosa pärlor (Matsuno) också från Perlehuset, och så är det ett bi, som var skitdrygt att göra, i chenille-garn från fiskaffärn på Hornsgatan (fast inte Söders Sportfiske. Nej, jag är tyvärr inte sponsrad, jag tycker bara det är roligt att försöka minnas vart jag "fått" saker ifrån, plus att det kanske kan roa eller gagna nån att veta. Om inte annat ser man att man inte behöver handla enkom finpärlor för att pärla.) Bi-pärlan är alltså tråd över en pärla med stort hål i mitten. Inte tillräckligt stort hål fick jag erfara, fy vad jag slet. Och så är det roligt att det heter chenille-garn, för chenille är larv på franska. Insekt som insekt.

När jag berättade för Assistenten om vad jag tänkt göra med de gröna pärlorna sa hon självmant Oh, det kan ju vara Älvprinsessans muff! Lustigt nog hade jag tänkt detsamma. Och nu ska jag ner i tvättstugan så nu lämnar jag er. Eller nej, silkessnodden (handgjord minsann minsann) är från Folckers där de har en av stans gulligaste expediter. De två gånger jag handlat av honom har han lyssnat på Zaza Fournier, så det måste ni nästan göra medans ni läser det här. (Så lagom dags att komma på det nu...) Han kom ihåg vad Assistenten heter i förnamn och frågade om jag kom utan henne idag. Snacka om att göra intryck. Eller så har han väldigt bra minne.

http://www.youtube.com/watch?v=G6e7KR0SU0s

Prinsessan Äppelbloms tiara coming up!

Inatt låg jag som så ofta sömnlös. Tänkte bland annat på att jag måste (inte måste, vill) göra ett halsband till min allra äldsta moster som fyller åttio i dagarna och som jag genom ett universums under får möjlighet att åka och fira. I morrn first thing skulle jag göra halsbandet! Idag gick jag så småningom för att leta fram blå, gröna och röda lådan, och också ta ut rosa lådan så jag kunde göra klart ett annat projekt. Då såg jag diademen ligga där. Ja jämrars, Surrabutt (som hennes mor Rana kallar henne) fyller ju år snart, tydligen. Jag gör ett diadem till henne först!

Det blev rosa diademet, för nån färg måste jag välja och i hennes fantastiska uppräkning av vilka hennes älsklingsfärger var stod mörkrosa. Till det är det samma mörkrosa pärlor som i hennes halsband (från ett Indiska-halsband som jag önskar jag hade köpt fler av...), plast-blingisar från Gambia (tack Ritva som jag köpte dem genom), färgad bergkristall eller glas, osagt vilket då jag köpt det som det första men det faktiskt kan vara fejk, en lampwork-pärla som jag tyckte passade utomordentligt som mittpärla med sina små blomster, slingor och sin hjärtform, små droppformade genomskinliga pärlor med rosa lining (present när jag gick med på en pärlsajt) samt slutligen gröna "blad" från Perlehuset (RIP). Hoppas hon gillar den (den där meningen är visst uttjatad, jag vet, men jag hoppas ju faktiskt det varenda gång...)

Och om nån undrar varför jag ska göra ett diadem till just henne så är det så att jag fastnat lite i tänket att riktig rikedom och lycka är att göra konstruktiva saker som gör en glad (för att negativa tankar befästs lättare än positiva, så de positiva behöver mer boostning) och det var roligt att göra den, göra andra glada (utan att göra våld på sig själv så klart, that goes without saying och utan att tänka att man måste för att ha ett existensberättigande och nu blev det floskelvarning big time, sorry...) och törhända till och med göra lite skillnad för nån. Det plus förstås att jag älskar Ranas barnologer i sin blogg, såväl text som bild och gillar Rana fast jag knappast kan säga att jag känner henne. Och att jag vågar tro att lillskrottan kommer att gilla att få ett diadem i rosa.