Mozart och valen

heter en inte särskilt bra film, på ett tema som intresserar mig. Boken är bättre. Nå, det var inte det jag skulle skriva om, men det var däremot namnet som kom för mig när jag hade lekt färdigt med den här anteckningsboken (som har fina guldkantade sidor som inte syns här).

Egentligen skulle jag göra ett hänge med en val, men det ville sig inte riktigt med det jag skulle göra av det, så jag tog valens kompis och satte på boken jag hade klippt och klistrat ihop (med följden att fingrarna är helt stela och stumma av Attacklim nu).

Det kanske inte är så himla vackert och elegant, men jisses vad det är roligt. Och boken är mysig att hålla i, med sin dubbelvadderade nya look. Har ingen aning om vad jag ska göra av alla anteckningsböcker som blir, men blir det för många så får jag väl skaffa mig ett marknadsstånd nånstans nångång. Det ger sig. Det är bra att ha roligt. Det är vad jag fokuserar på med det här.

Kejsarinnans paket

Här en muff också tänkt till Överby, en av de finaste muffar jag gjort tror jag, satt på en bakgrund klädd i guldigt inslagspapper (det syns inte här). Skitful bild, jag vet, men muffen bara vippade när jag lade den på skannern (som varit ur bruk under maskinparkskaoset som varit ett tag). Muffen är mer lila än mullvadig som den ser ut här.

Hunddagis i tyg...

Här kommer ett hösthundsgäng till... (Jag kunde inte köpa hur lite tyg som helst, så det måste bli lite mer än den där första från häromdan. Och jag har en bit till. Vore jag bättre på att sy skulle det nog bli en liten väska till en vän). Här är tyget satt med lampband från fyrtiotalet som kantning. Samma band som i armbanden med dinglande löv, för ett tag sen. Kommer från Folckers, förstås. (Saknar den sötaste expediten där, förövrigt.)

Höstiga hundar

Inget pärleri och verkligen inget avancerat, men dock dagens alster och som sådant får det allt bli med här. Det här är "gjort" eller klippt och klistrat till en vän som alltid har ett snällt ord att säga till alla hundar vi möter när vi är ute och går.

Så när jag såg det kitschiga möbeltyget på tygaffären (vars stavning jag glömt så det blir ingen produktplacering, för jag hatar att stava fel och ids inte googla nu) så tänkte jag på alla anteckningsböcker jag har hemma och att en kunde få bli klädd i det här.

Tyget med vovvarna plus lite höstfärgad silkessnodd och vips har hon en lite roligare bok att skriva vad hon nu vill i. Eller ge bort. Eller lägga längst ner i en låda. Vad folk gör av det de får lägger jag mig inte i, även om jag brukar fråga hur mina pärlbebisar mår lite oftare än jag tror är normalt (som om de verkligen var bebisar).

Och om nån nu till äventyrs undrar varför det inte pärlas mer här så svarar jag att Livet känts mer som Döden döden ett tag. Utan att vilja dramatisera eller bli tyckt synd om. Jag hoppas återkomma!

Thinking outside the box

might be facilitated by having a somewhat less intact box. Så sant som det är sagt. Jag tyckte det var så bra sagt att jag gjorde mig lite krympplast att sätta på hårnålar. Sen har jag gjort en liten arg-flicka till, till Hjertetings-Y. Hon blev hemskt rar tycker jag. Fast nu ser jag att texten inte syns ALLS på hjärtat (det syns i verkligheten, svart text på lila botten) och att arg-flickan ser väldigt yxig ut i kanterna. Det ÄR apasvårt att klippa i krympplast, den fortsätter liksom "repa upp sig" om man inte är döförsiktig. Köpte en skalpell på löjlo-dyra Dekorima (eller heter det Kreatima? Jag minns aldrig vilket det bytt från och till), men jag glömde bort att jag hade den, igår när jag gjorde henne.

Och nu har lilltjejen fått en ring genom huvudet (hoppas jag kan försäkra att småflickor i krympplast inte har känslor eller smärtförnimmelser...) och en karbinhake. De små i silver jag hade är för små, så det fick det den här lite för stora i metall. (Silkver är också metall skulle Assistenten säga, så det är väl att jag skriver att jag vet det. Jag menar metall som i oäkta sådan.) Lilla ringen är silverpläterad, så det är verkligen gott och blandat, mellan plast, halväkta och mera "skräp". Jäjä. Den här argflickan har ett syfte, och det är inte att bli kronjuveler, så det må vara hänt. Annars gillar jag äkta vara mer. Och snart, snart ska jag gå till Continenta och shoppa lite, jihaa!

Och så ett litet tag senare (faktiskt gick det otroligt fort för kuvertet att komma fram, när jag väl skickade det), feedback på mina små argflickor:

http://hjerteting.blogspot.com/2010/06/lite-stod-bara.html

Fanken också

Istället för Så fanken heller, som det var tänkt att bli. Äsch. Gör om gör bättre? Men jag var ju så nöjd med min lilla Hjertetings-flicka... Jaja. Så här var det. Hon som har nämnda blogg skrev nån gång att hon gillade min lilla arga Så fanken heller-flicka, som jag redan gett bort till en vän, att ha som ministöd när det känns som magstödet inte räcker, som påminnelse om att ibland är det bättre att säga Nej än Ja. Till exempel. Eller så kan man ha den dinglande från gardinstången för att att man känner för det, det säger jag inget om...

Nåväl. Jag såg en bild (utan ansikte) på nämnda dam med de sublima fotona som ibland kan lyfta mig genom några timmar, och alltid inspirerar, och utgick ifrån de färger jag såg där när jag gjorde min nya arga-flicka. Och så idag, när jag skulle hålslå henne (det gör inte ont, promise) så måttade jag fel och kom för nära kanten. Inte lätt med precision en gammal hålslag från femtio-sextiotal och en liten bit plast... Så nu går hon inte att hänga i en nyckelring eller mobilsmycke eller nåt sånt. Jag försökte fixa det genom att lägga en bit bakom men när jag krympte plasten så delade de på sig, istället för att klägga ihop sig, som de kanske hade gjort om jag lagt lagningsbiten ovanpå, som jag gjort en annan gång.

Ska se om det det går att lösa, annars måste hon få ett syskon. Jäjä. Lägger upp henne här ändå, eftersom jag som sagt lägger upp såväl lyckat som av olika anledningar mindre lyckat.

Låtsaskompis

Ibland kan man behöva nån som är med en när man säger Så fanken heller! Har man ingen livs levande någon med sig så kan man påminna sig om såna med en låtsaskompis i nyckelringen eller nån annanstans, tänkte jag, när jag gjorde lilla argbiggan. Hon blev VÄLDIGT högröd i ansiktet, det var inte riktigt meningen. Färgpennorna jag har är inte såå nyanserade. Bäst att själv vara det något mer om man ska komma nånstans...

Om det finns nån som vill ha henne vet jag inte, jag bara kände för att göra henne, när jag ändå höll på med annat mer... lull-lulligt, som ett fjärilshänge till Assistenten. Det lägger jag upp när det fått halsband till sig. I sig ser det så fjösigt ut. Dessutom satte jag färgerna fel. Hon sa gul längst ut och blå inuti och jag gjorde tvärtom, vimshöna som jag är.

Pärlbesatt gör en Sibyllas

Ingenting om mystiska spådomar, jag tänkte Sibyllas som snabbmat eller snarare pärlandets svar på snabbmat. Allt kan ju inte vara halsband som tar fem kvällar att göra, ibland är det kul att sticka emellan med tjoff tjoff armband på elastisk tråd tack och hej leverpastej. Den som fick armbandet blev hemskt glad i vilket fall.

Armbandet är mycket jämnrödare i verkligheten, inte alls så skiftigt som här. Det är cloisonné-pärlor jag köpt nåt med för att risajkla (minns inte vad det var från början), pärlor från Ghana i risajklat glas, granatkräneformade pärlor tagna från ett halsband köpt på Indiska, stor rocaille från Ghana och pärlemoplattor/snäckskal (?) från ett billighetshalsband också köpt för att slaktas. Allt taget från nedersta röda lådan, där de lösa pärlorna ligger. Plus en berlock jag gjorde igår.

Vink vink till dig Cat, som gillar att höra var grejerna kommer ifrån och hur jag gör. I översta lådan har jag pärlor i påsar och förpackningar, i mellersta lådan pärlor som är på tråd/sträng och så i nedersta lådan lösa pärlor. En trelådshög i varje färg, eller i alla fall grundfärgerna och lite till.

Pärlbesatt experimenterar

Jag fick en fråga via ombud, om jag kunde göra ett armband med bilder av familjemedlemmar. Inte som i små ramar alltså utan direkt på pärlorna. Eftersom jag har inköpsförbud nu var det inte läge att försöka sig på translucent liquid sculpey eller annan flytande polymerlera, som jag annars är sjukt sugen på att testa. Nä, här fick det bli Kajsa Wargskt.

Kunde det t ex funka att göra krympplastbrickor och så göra découpage på (dvs lacka dit en bild, helt enkelt) nu när jag inte har några träbrickor eller aluminiumtags kvar? Jag gjorde brickor, och den som påstår att inte saker kan ha en egen vilja har inte träffat på krympplast. Den vrider och vränger sig så man blir fnoskig. Här har jag alltså måttat med glas, som så klart är helt runt, eller dragit streck med linjal, och ändå är slutresultatet vint, snett och skevt.

Jag tog mina snea underlag och försökte med olika bilder jag hade hemma. Och här kan jag säga, till nyare läsare, att jag inte är religionsförvirrad, jag är bara road av religion som företeelse och så älskar jag religiös kitsch. Därav den ohemula blandningen av madonnor, moskéer och hinduistiska gudinnor (inga av de senare i den här satsen dock). Sen var det det jag hade att tillgå sen tidigare découpagepyssel. (På den rödgulgröna brickan är det tänkt att man ska kunna läsa One love, på tal om religion. Rastafari i det här fallet. Det syns om man håller den lite ifrån sig.)

När jag hade satt på ett plaststrasshjärta på madonnan kom jag på att det skulle vara väldigt roligt att göra helt transparenta brickor med bara strass, så det var nästan svårt att ligga kvar i sängen och invänta dagen idag då jag kunde börja. I tanken blev det sketasnygga saker, lite som plexiglas eller resinsmycken. I verkligheten... mjaaa... Men det var roligt, återigen, och det räcker långt.

Nu ska jag bara göra lite grejer av grejerna, som halsband, barnvagnshängen, bokmärken eller nyckelringar. Fast nu är jag helt klistrig av attacklim på fingrarna och antagligen stenad av detsamma, så nu blir det inget mer för idag. Vet inte om jag fått svar på om jag skulle åta mig att göra armband med folks familj på, kanske jag ska hålla mig till La Sagrada Familia?

Pärlbesatt bejakar sin inre punkare

... och gör alltså nåt enligt principen Bara gör't (för att inte skriva Just d* it). Har länge tänkt att det skulle vara roligt att fulbrodera (när jag nu inte kan brodera och inte ids lära mig att göra det ordentligt heller) ett par billighetstofflor med nåt klämkäckt KBT-igt, och när jag hittade brodergarn och nålar för en futtig tjuga på vad affärn nu heter som ligger över Slussens ena utgång så slog jag till. Vackra är de inte, tofflorna, men det var roligt att göra och jag blir uppriktigt glad när jag tittar på dem.

Olyckskorpar och annat krympplastpyssel

De fågelnålar jag la upp för ett tag sen rönte en viss uppskattning. Jag brukar inte göra om saker, dels för att det kan vara så mördande tråkigt och/eller omöjligt, plus att jag gärna vill vara lite exklusiv (när jag nu inte är Guldfynd, Snö, Glitter eller nån annan kedja utan en alldeles ensam- eller varför inte enastående hemmapysslare. ;)) Dock, nån måtta får det vara, så när jag fick en fråga om fler fågelnålar så gjorde jag några till. En fågel hade jag förresten kvar sen tidigare.

Här i gänget är det en som inte har nån nål och det är för att han brutit båda benen, stackarn. Fast han fick vara med på bild i alla fall. Han bröt ena benet när jag skulle klippa ut honom. Krympplasten liksom repar upp sig själv när man börjat klippa, hemskt enerverande. Särskilt pillrigt är det när man ska göra små hack och detaljer förstås. Jag gräddade såväl enbent fågel som löst ben och satte sen fast det med attack-lim.

Vad jag inte hade tänkt på var att limmet skulle rinna ner på bordet... Så när jag skulle ta loss fågelskrället så fick jag till slut loss den, men med ANDRA benet av och fastlimmat på bordet! Baaah! Jag petade loss den och klistrade dit den, men det är nog inte hållbart nog för att användas på nål och så ser det inte fint ut heller, men det var för sorgligt med den där enbentingen, han var tvungen att få en transplantation. Nu får han bo i en låda med andra krympplastar som inte fått nåt användningsområde ännu.

Vidare är det ett Kalihänge jag ska ge till den som ska ha Vårgräset, att ha som hänge eller på en nyckelring vilket hon nu vill (om hon vill ha det överhuvudtaget, that is), ett hänge med texten Baby steps, som jag tror jag ska ge bort det med, och så ett diadem med en julros, för en liten tös som går i en skola som heter just så, fast på latin.

Diademet ser inte mycket ut för världen här, men är rart på, när det tillkommer ett huvud, hår osv... Angående rubriken och ordet pyssel så höll jag sånär på att skriva dagispyssel, innan nån annan sa det, men nej, ingen har sagt nåt och jag ska inte tillskriva nån annan nåt den inte gjort. Så. Jag har roligt, det är det viktigaste, sen får det jag gör vara hur dagisigt det vill. Säger jag, mest till mig själv...

Fågelnålar

... som jag gjorde för ett bra tag sen, men inte skulle lägga upp förrän personen de är gjorda till fick dem. Internet är ju så litet... Det kändes avigt då, jag lägger ju upp allt jag gör och i den ordning jag gör saker, men det lilla avsteget kunde jag tänka mig. Så här är de, fågel-hårnålarna.

De är gjorda till nån som tydligen har en fäbless för svarta fåglar (varför förtäljer inte historien riktigt). Eftersom jag inte kan göra peyotemönster och det hade tagit evigheter att göra frågade jag om det kunde tänkas gå bra med krympplast och det kunde det. Undrar hur många fåglar jag ritade innan jag kände mig säker nog att rita på plasten. Och hur utskrattade blev inte fåglarna innan de här, av så kallade nära och kära... Hmmff.

Jag hade frågat om fåglarna skulle vara söta eller skrämmande (typ goth-korpar) eller nåt annat, och de skulle vara sorgsna, därav uttrycket de har av att sålt smöret och tappat pengarna. Nu väntar jag bara på att få feedback på om presenten gick hem, direkt eller indirekt...

Pärlbesatt hjärtar sina pärlmattar (och enstaka hussar)

Idag fick jag ett mejl från nån som tagit kort på nåt jag gjort. En som kom hit på väldigt lustiga vägar. Och jag blev så glad! Om ni visste vad jag är glad över Er, som tittar, läser, kommenterar och som vill ha mina grejer.

Den som den blå This too shall pass-berlocken gick till hade googlat på den meningen och smycken och hamnat hos mig, och mitt inlägg med de första (eller andra?) krympplastgrejerna!

Så kom det sig att hon fick en blå berlock, eftersom hon gillade blått. Jag blev så rörd av alltihop så jag skickade med lite pärlor att göra ett armband av också (eller ha med i ett armband, om hon gillade dem, snarare). Sen sa hon också att det används flitigt och det var kanske det roligaste av allt (hur många gånger har jag använt ordet nu? Borde jag köpa ett synonymlexikon?) för jag älskar att tänka på att saker jag gjort lever sitt eget liv som utflugna härifrån och då gärna på nån och inte i en låda...

(Och igår såg jag senaste pärlmuffmatten på teve, det var också roligt. Hade förstås varit ännu roligare om hon haft muffen om halsen, men man kan inte få allt (sägs det). Eller snarare, skitsamma, det var bara kul att se nån som för mig är en pärlmuffmatte, inte en teve-personlighet, i teve.)

Jolly Roger och kompani

Jag frågade vännen S om hon månne ville ha en anteckningsbok med nåt på, som prunsent. Det ville hon gärna. Hon är dem av dem som flitigast anlitat mig som smyckesleverantör och det här är mitt lilla återgäldande (hon har fått en hel del smycken också, förövrigt). Hon ville ha en med en döskalle på, därav ritandet av detsamma (det första jag ritat på jag kan inte minnas hur länge, kanske nånsin).

Förr tyckte jag alltså att hela den företeelsen var så läskig att jag sa renbangel istället, hade en massa undvikande strategier för att slippa dem, som att inte se på nyheterna (möjligheten till uppgrävning av massgravar fanns alltid), var befriad från vissa lektioner i biologin, la ifrån mig Hundra år av ensamhet för att det formligen kryllade av såna i den, mutade klasskamrater att kolla in museisalar innan jag gick in osv osv.

Detta sagt för att visa på hur föränderlig man ändå kan vara. Hjärnans plasticitet jada jada, och nu är vi ute långt ifrån pärlor, som jag ju ska hålla den här bloggen till. Jag har en tendens (moahaha, årets understatement) att sväva ut... som bekant, för dem som känner mig. Nåväl, här är då Ss bok. Jag tog snodden med plastskallarna från den andra boken, tyckte de passade bättre här.

Förövrigt är det en vanlig anteckningsbok från nästgårds-ICA i botten, halkskydd (!), en krympplastbricka gjord av mig (tack Messini Design för tipsen! Uppskattas!) och så en bit av Folckers-silkessnodden jag hade till andra väninnans uppmuntrans-örhängen runt om krympplast-brickan. Hoppas S ska trivas med boken, jag tycker den blev riktigt rar.

Trial and error - återkomsten

Äschanpäsch, man kan ju inte vara arg på plast, det leder ingen vart. Det leder ju knappt nån vart att vara arg på folk så. Och allt man gör blir man bättre på, så arg bör jag knappast bli mer. Däremot så får jag väl öva mer på den där jämra plasten. Eller kanske googla lite på hur den plägar bete sig för andra..?

Asså, varför ville t ex min bricka med texten Nattbok (istället för Dagbok) inte bli platt och fin som resten utan krullade ihop sig till en ring? Nån ring har jag inte önskat mig, i alla fall inte i plast. Och varför blev de rödgulgrönsvarta hängena olika stora, fast de var EXAKT lika stora innan de krympte? De var förresten runda från början, men precis i slutet av rundel två så satte jag fel färg på ett ställe och fick klippa sönder dem så inte den randen syntes...

Och en bricka med annan text blev så bänglig och ful så den tog jag inte ens med utan hivade i soporna på en gång... Jaja. Bättre lycka nästa gång. Ijänklien gjorde jag hela satsen för att få klart This too shall pass till min hitgooglade läsare, döskallen till en inplastad bok till en vän, Nattbok till en annan inplastad bok som jag tänkte att nån kanske skulle vilja ha att ha som drömbok (eller nåt att skriva när insomnian härjar). Kali gjorde jag som ett försök att göra nåt annat än découperade såna, eller découpage-limmade bilder alltså. Eget skapande minsann.

Resten var mest försök och utfyllnad, så det gör inte så mycket att det inte blev så användbart. Jag kanske inte ska göra just krympplast när jag är så spattig som idag, kanske peyota är bättre. Håhåjaja. Inget är lättare än att vara efterklok. Nu ska Eder Klyschspruta gå och lägga sig.

Pärlbesatt goes klyscherizer

När jag satt och försökte få ur mig hemliga plastisar och så en blåsvart fyrkantig This too shall pass som en som googlat sig hit önskat sig (och de jag gjorde blev för stora så de korvade sig, för fyrkantiga så hörnen revs, för snålt tilltagna över hålet så hålet gick sönder...) så gjorde jag också lite annat. Man vill ju inte dra igång ugnen för en eller två saker liksom (lite miljömedveten kan jag försöka vara, om så inte bara snål).

Så det blev en Baby steps också. Det syns lite kasst att det är det som står, men jaja. Jag är en floskelmästarinna, på min ära. Kanske jag skulle knalla ner till den new ag-iga floskel- och presentaffärn på Hornsgatan och fråga om de vill ha mina alster? ;)

Greppvänliga tankar (eller Så barnslig är jag)

Åh så roligt det var att göra den här! (Eller pimpa den då, jag har ju inte gjort boken). Jag använder inte så små anteckningsböcker, jag gillar som bekant inte döskallar och jag är ganska mycket av en mespropp, så jag skulle inte ens kunna använda den här, men den var rolig att göra. Det var när jag såg det jag klätt boken i som jag fick idén och bara inte kunde motstå att genomföra den, även om den aldrig kommer till användning. Det behövs sånt här nu...

Förutom plasten den är klädd i (som löste upp sig som satan av Attacklimmet- när försvinner det måntro?) är det en krympplast-bricka på (hemmagjord idag) och så vaxad lintråd och plast-skallar. Så ser jag nu att jag måste måla i det vita som lyser igenom plasten, attans att jag hann ta bilden innan då...

Kärleken är evig när vi är tillsaaammans....

Vart fick jag nu den låten ifrån när jag skulle lägga upp det här? Egentligen har jag gjort fler krympplastar, men vissa är inte bra (buhu), vissa är hemliga (tihi) och ytterligare några ska få tillbehör innan de hamnar här. Så idag blir det bara den avflyttande vännens yttepyttelilla token of appreciation jag lägger upp här.

Hon skrev så här i sin blogg och jag kom att tänka på det när jag lekte. Och nu ska jag sluta skriva, för annars kommer det nåt om dörrar som stängs och fönster som öppnas och så roligt ska vi inte ha idag, nähäpp. Ska försöka göra nåt av plastarna jag gjort istället, och så röja det dagis (felåt, förskola) strax innan stängningsdags-liknande köksbordet.

Mela plast

En nätis ville ha några av de plastisar jag gjort och redan tänkt mig en användning för, så det fick bli repliker (fast jag inte är en nån vän av det ijänklien), för att jag gillar henne så. Och så för att det roligt att avyttra lite av det jag gör också, förstås. Finansiera sitt missbruk lite. Och när jag ändå höll på så gjorde jag några grejer som jag tänkt på när jag gjorde första plåten.

Ska göra några fler, men först ska jag göra klart en lite galen grej jag påbörjade igår natt (som var en sällsynt dålig natt när det kommer till det man bör göra på nätterna förutom att festa och annat skoj, nämligen sova). Vad jag gjorde? En pärlmuff i självlysande pärlplattepärlor. Tänkte sätta en brosch-pryttel bakom och använda den som reflex.

Clockwise igen då. Ett bokmärke, eller ett hänge som ska bli ett bokmärke. Sen ett hänge där det står Andas! Så nätisens änglar. Så en liten bricka med texten This too shall pass, för att göra ett armband man kan ha på t ex jobbiga möten. Så en bricka med Don't panic. Den är det fyra hål i för att passa som "fokalpärla" i ett peyotat armband t ex. Så två plastisar till åt nätisen. Sen en Allah-bricka till, till t ex ett mobilsmycke eller bokmärke till nån med den inriktningen (jag önskar jag kunde skriva arabiska på riktigt).

Och så en "julros" till. Tror just den ska bli hänge på ett halsband gjord av gräsgrön snodd från Folckers (nu var det lite för länge sen jag var där och piggade upp mig med sötexpediten, så jag kan göra slut på all snodd så jag måste gå dit, smart va?) Och så vill jag gärna få en giltig anledning att gå till Zionesse snart, gudsigförbarme vad upplivad jag blir av att titta på småpärlor en masse! Men åka så långt bara för att titta funkar inte riktigt. Så jag hoppas jag får en beställning på nåt som kräver nåt jag inte har, snart... (hoho, Kosmos, lyssnar du?)

Lite roar småbarn, och så mig då...

Idag var en göra så lite som möjligt-dag, om inte det råkade falla sig så att jag kände för nåt. Och jag kände för krympplast-experiment efter att ha sett ett jättefint hjärta på en pärlsida jag kollar på emellanåt. Oh så roligt det är, såväl att fnula på vad man ska göra, göra grejerna som se dem krulla ihop sig och bli små i ugnen! Vissa blev så små så man inte ens ser vad som står på, men jag vet, och så är det väl trial and error med det här som med annat...

Clockwise nu då... Från tolv och framåt: en julros, därför att Assistenten jobbar på ett ställe som heter nåt julrosrelaterat och jag fick en liten hang up på det idag. Och så en ängel som det står Ingen ängel på. Sen en ängel som det står Mammas ängel på.

Så ett hjärta där det stod Mammas älskling men det syns inte überhaupt och jag undrar hur det kommer sig, men vi spekulerar inte i det. Så ett hjärta som det står Allah på. Sen ett hjärta där glansdagern jag gjorde inte syns (ska köpa bättre/fler vita pennor). Slutligen ett hjärta till med en julros på (jag började med den, om nån undrar vad alla julrosor kommer ifrån).

Vidare en pusselbit där det står Du är bra precis som du är, inspirerat av en Fejan-grupp. Och så en pusselbit som bara är blå, så där hopplöst svårplacerad som pusselbitar kan vara när de inte är så lättidentifierade (symboliken är så tung så jag är glad att jag inte har den på foten).

Vidare ett hänge med 42 och ett med Don't panic, dvs med inspiration från en av Assistentens älsklingsböcker Liftarens guide till galaxen. Och slutligen ytterligare ett Du är bra precis som du är-hänge. (Det kan man nog inte höra eller läsa för mycket.) Nu återstår det bara att göra nåt av dem då. Det ger sig. Det var i alla fall väldigt roligt att göra dem, och det räcker en bra bit bara det.

Uppdatering: Jag glömde stansa hål i Don't panic-hänget... Man lär sig av sina misstag var det. No wonder jag kan så mycket.