Nu tänker jag inte röra mosters halsband en enda gång till. Nu åker det iväg och så kan hon pesta och svära över hur det trasslar ihop sig bäst hon vill, jag orkar inte tänka mer på det. Det är iaf stroke-händer-vänligt i sin låsanordning. Tycker hon om pärlorna eller färgsammansättningen och så vidare, så får jag väl göra ett halsband till till henne, om det här är obärbart för att trådarna kläggar ihop sig, men nu gör jag inget mer åt det här, det står mig upp i halsen. Oh gud sig förbarme vilket gnäll, nu får det här inlägget vara färdigskrivet, jag klöks på hur jag låter. Fint är det ju att se på i alla fall, och det är viktigt också!
Det är knapphålssilke som jag tidigare hade till att virka med pärlor. Helt bedrövligt knöligt att knyta för det är så slinkigt, om nån undrar över gnället härovan.
