D & D, eller drakmuffen

Och här är pendangen till Fuoco e fiamme, den andra muff som ska till min ännu osedda vän. Gjord till nån som gillar mörka saker, grönt och som en gång ritade en cool vagina dentata. Jag hade alltså tänkt göra en tandad muff, men det blev inte bra, och jag tänker inte leta efter bra tandpärlor nu, så det fick bli en tandlös men snygg drakmuff i svart och grönt. Fokuspärlan går att snurra, från vanlig grön och genomskinlig (som här) till firepolished-glöd.

Att tråden syns är inte bara för att jag inte valde Fireline i Smoke, som färgar av sig nåt hemskt på fingrarna när man pärlar, utan för att jag tog en gulgrön tråd med flit, jag tyckte den skulle bli så bra med de gulgröna pärlorna jag hade tänkt mig till tänder. Eftersom tänderna kom sist och sket sig så blev det gulgrön tråd utan synbart skäl, och så får det vara med det. Hoppas hon gillar den i vilket fall som helst. 

Och nästa grej ska bli en efterapning av den lila fredskalla jag har på köksbordet i detta nu, tror jag. Om värken tillåter. Nu ser det ju ut som  jag är mer muffbesatt än pärlbesatt, men så är inte fallet, det är en tillfällighet. 

Fuoco e fiamme

Av nån anledning blev den här beställningsmuffen aldrig bloggad när den gjordes, fast jag var väldigt nöjd med den. Det är som om vanan att pärla hänger ihop med vanan att blogga grejerna på en gång. Nu lyckades jag pärla, men så långt som till att dokumentera den kom jag aldrig. Antagligen har det också med att göra att så mycket annat trängs i huvudet och det inte är saker som lämpar sig här, för att jag bestämt att det mest ska vara en pärlblogg. Och jag vill ju pärla och blogga om det mer, men ett bra tag har också värk hindrat mig, förutom att jag inte haft nåt pärltvång. Värken kan sitta i vägen för det andra också. Det är lite hönan och ägget över det hela, och jag bryr mig inte så mycket om vad som kom först, jag vill bara att det ska vara över... Nåväl. Här är Eld och lågor, gjord till en vän jag aldrig träffat. Eller inte träffat än snarare. Gjord utifrån hennes färgval och himla trevlig om jag får säga det själv. Två stycken olika iriserande rocaillepärlor, en pärlemopärla i fokus och rött läderband från Läderverkstan i Gamla stan. Ha ett fint liv, Fuoco e fiamme! 

Dive in!

Ja, go vänner, nu var det länge sen. Krockat med livet kan man väl säga att jag gjort. Det har inte hindrat mig från att pärla tidigare, tvärtom, det var ju krockande med livet som fick mig att börja pärla, men nu tog sig krockandet andra uttryck. Jag beklagar det, för jag trivs bättre som pärlare än opärlare, men det är nu inte mycket att göra åt. Nog om det, här kommer det en ljuvlig stillahavsturkos (egentligen ganska grön i mina ögon, men eftersom krav.specen var turkos säger vi turkos... ;)) pärlpimppi. Pimppi därför att den som ville ha den hade svårt för ordet muff, som jag bevisligen inte har svårt för. 

(Däremot så ryggar jag tillbaks lite när man kallar mina bebisar för fit*a eller snip*a. Det första är för rått för min smak (oavsett om det är en tonårs- eller medelålders dito, för att anknyta till en smaklös debatt jag tagit del av. Iofs gjorde den mig nyfiken så helt meningslös var den inte. Varför finns inte de smakerna som godisklubber-smaker så man kunde få reda på skillnaderna utan att bedriva studier in real life?) Sni*pa vill jag inte kalla dem heller, för för mig är det namnet på småtjejers dito och jag absolut inte att mina alster ska associeras till annat än consenting adults. Jupp, så PK är jag, och stolt över't dessutom.)

Pärlpimppin Dive in (namnet var ganska givet, även om jag tvekade för att det lät lite porrigt, i synnerhet direkt efter Slippery when wet, men det kommer inte att spela nån roll om fem minuter ens, så varför tveka?) är gjord i köperocaille från pärlaffär, jag minns inte vilken, och är helt underbart oljeskimrande i verkligheten vilket dessvärre inte syns på bild. Vidare är pärlan lite fasetterad, så den glittrar och glimrar så man blir helt bortkollrad (ja, jag är väldigt förtjust i den, den får mig att tänka på sjöjungfrur, sagor och allt möjligt trevligt). 

Pärlan är en vanlig sötvattenspärla som också är lite så där 80-taligt iriserande (älskar't...). Och läderbandet passar precis i färg, det är bara på bilden som det ser ut att diffa lite. Hoppas den som ska få den blir lika glad i den som jag. Och när jag har mindre ont i dum-armen ska jag blogga om de två muffar jag gjort utan att blogga dem (!!) för att jag tyckte de blev så misslyckade. Men jag har ju nu en gång bestämt att lägga upp allt, så snart kommer de upp ändå, Ordnung muss sein, ju. Blågul bäver 1 och 2. Namnet är skitbra, tanken också, muffarna not so much tyvärr. Så kan det gå.

Slippery when wet

När jag sist pratade med den jag tänker på som min pärlmuffsagent (to be) så pratade vi om möjliga muffar att göra. Eller inte möjliga, för allt möjligt är möjligt eller inte, men vad hon tyckte jag kunde göra, om hon skulle önska sig nån färgställning eller så. Hon sa olika metallic-varianter, men där är problemet att riktigt färgbeständiga såna pärlor inte är lätta att hitta samt är svindyra. Dels har jag inte pengar att köpa nya pärlor för nu  och särskilt inte dyra sådana, dels vet jag inte vem som skulle vilja lägga ännu mer pengar på en muff om jag nu gjorde en metallicvariant (jag vill ju gärna att de får nya hem). 

Och hur det nu var när vi diskuterade färger, former, texturer, tillstånd osv så sa jag att kunde göra en som riktigt gjorde skäl för orden "våtmark" som en synonym för muff (tydligen felaktigt) brukar sägas härröra från. Vi lämnar etymologin därhän. Jag gjorde muffen och här är den. Jag är väldigt nöjd med den, samtidigt som det är ungefär lika nervöst att lägga upp den som det var att lägga upp mensmuffen. Varför är jag så pryd, jag har ju ändå suttit och gjort den, vad är farligt liksom? Det är ju inte som att jag har tusentals läsare och den skulle sprida sig viralt... Jaja, nu ska jag exponera mig för rädslan lite. Antagligen händer i n k e n t i n k e n.

Den här hursomhelst gjord av finpärlor (de lite större, mörka skiftiga matta) från Zionesse, som inte längre finns, vanliga hederliga Gütermann-rocaille (de mörkrosa liksom glittriga) som man hittar på Åhléns och sybehörsaffärer och så en genomskinlig ändå större rocaille som är colourlined i vinrött-rosa (det som är blötman). Hade tänkt använda klara droppar till det senare, men när jag gick igenom röda lådan och hittade de här så tyckte jag de passade perfekt. Det kan ju tyckas märkligt att det fasta och det flytande så att säga går ihop, men jag ger mig själv den konstnärliga friheten. ;) Och så en rubin (billighets-) som storpärla på det. Och mörkrosa läderband som jag vill minnas jag köpt på Läderverkstan i Gamla stan.

Bling it, magistern, bling it!

Asså, ijänklien ville jag göra en Pussy riot-muff, och jag har t o m köpt nitar till den, men det är ett så sjukt tidsödande och tålamodsprövande projekt  (har nämligen tänkt att peyota ett hundhalsband och sen ha en muff till, hängande under i svart kedja, tror jag) att jag stack emellan med en "så blingig muff som det går", som förslaget från muffagenten to be lät. 

Och här är Roza Guldh, blingigare förmår jag inte tänka just nu, värkbruten, migränig och allt möjligt allt trist som jag är. Tänkte att Roza Guldh ska få ett halsband också, men jag måste klura ut hur det ska se ut först. Roza är gjord i rocaille och en tjeckisk fasetterad pärla och nån gyllene rocaille som jag inte vet hur färgbeständig den är, dessvärre.Nu när jag ser den på bild funderar jag på om storpärlan hellre skulle varit en sötvattenspärla, men jag har nog inga såna karamellrosa hemma, och den är här är hemskt fin i verkligheten, bara inte så synlig mitt i smeten som jag skulle vilja, så att säga.

Uppdatering: Jag satte en broschnål på baksidan, så nu kan Roza Guldh has som halsband, trätt på ett band i läder, sammet eller vad man nu vill ha, eller en kedja i "äkta gulmetall", eller så kan den bäras som brosch. Att den kan träs på nåt är för att den har små öron eller hällor på baksidan, vilket som tur är inte syns här. Gjorde så för att det kändes alltför mycket med det halsband jag började på, i samma slags vaxpärlor som Hallongrottemuffen. Och så för att variatio delectat, det var länge sen jag gjorde en pärlmuffsbrosch.

GLÖD!

Jag fick en fråga om man kunde göra en muff som örhängen. Örhängen med en muff i vardera örat kändes fel, och hur skulle man göra med att ha det i ena örat, vad ska hända med andra örat då? Well, det fick vara som det ville med det, för idag när inte mycket annat gick att göra (jag vet, jag gnäller, men så är det) så kunde jag i alla fall peyota en liten glödfärgad muff och se hur den tog sig ut i örhängsform. 

Hade tänkt att ha den på kreol-stomme som jag skulle svärta med äggula, men det orkade jag inte till slut så det blev en örhängsbåge jag hade gjort tidigare. Riktigt trevligt, men eftersom jag inte vill ha en muff i örat och den som talade om det tycks bestämt sig för nåt annat (OBS, det här var ett experiment, inte ett försök att prångla på nån nåt, det kanske behöver förtydligas) så tror jag att den här blir ommonterad till halsband. Har jättesöta röda helrunda pärlor jag tror skulle passa bra till.

Annars är det här vanliga rocaille från Pärlehuset, en affär jag fortfarande saknar, särskilt som den var i sin första lokal, och så en fire polished-pärla i rött och orange, fast det orange syns inte, för det är gömt på insidan av det hela. Och så silver. Och nu skulle jag vilja ha tankeskärpa nog att komma på hur jag ska peyota den där hoyan jag tänkt på, eller en fredskalla, för det vore roligt att göra nåt annat. Tänka är dock en spetsinkompetens just nu, så vi får se hur det går.

Uppdatering: Den som undrade hur en öronmuff skulle kunna tänkas se ut vill ha den, så lilla Glöd ska ut i världen. Jäääj! Och ny uppdatering, så här sen den ut på min rara muffagent to be! Om ni visste hur det gläder mig att se mina alster på.

One love - monterad

Kärlek och monterat lät ju inte så bra ihop, men muffen med rastafärger heter One love, så det är inte mycket att göra åt. Och synbortfallsskiten verkar inte heller vara så mycket att göra åt, så jag blir väldigt kortfattad nu, för strax ska horisontalläge intas så kanske jag slipper kalejdoskopseendet om en stund. Som ni som läser (jag vet ju inte vem som gör det nu, och jag misstänker att den nya ordverifieringen kan vara en bov i sammanhanget, eftersom den är helt omöjlig att tyda i mina ögon, i alla fall inne hos andra bloggare) så monterar jag nu mest muffar jag gjort tidigare, som nåt slags pärlandets feng shui-ande. Och efter två afrika-inspirerade halsband föll sig vale tnaturligt vid nästa monteringsmission, så klart skulle en afrikaflaggsfärgad muff vara nästa muff till rakning (no pun intended, men det får stå kvar för det lät roligt, även om det kanske var under bältet. Eller helt säkert under bältet.). Och jag skulle bli fåordig var det ja. 

Halsbandet är monterat på svarta glaspärlor jag köpt som rea-armband som slaktats. Pärlorna ser svarta ut, men håller man dem mot ljus så är de kanske lite genomskinligt lila, lite som de superfina 50-tals peppar- och saltkaren jag fått, som också ser svarta ut men ändrar sig om man håller dem mot solljus. Det om det. Det här halsbandet skulle få förstärkta stroppar (de trefärgade pärlorna är lika de som kom från Ghana men är mindre, och köpta här) på båda sidorna, men jag hade redan kört genom flera varv med Fireline för att det säkert ska hålla, och då gick nålen sönder. Försökte komma igenom med en tunnare nål med det ville sig inte, så det får vara så, ojämnt. Låt oss se det som en övning i att saker och ting inte måste vara perfekta. Slutligen, idag har jag sportat (har jag nånsin använt ordet tidigare?) Voivit*u, och det hände i n k e n t i n k e n, förutom att halsbandet är lite för långt för min smala hals, så ibland gjorde muffen en halv sartomortal och hamnade bak- och fram. Men ingen blängde, sa nåt, fnissade eller nåt. Gäss!

Afrika dubbelt upp

Låg häromdagen sömnlös och kom av nån anledning att tänka på hängen jag ännu inte använt, fast jag gillar dem och jag fick dem av nån som sällan köpt pärlor till mig fast tillfälle funnits (och hur lät inte det då, som om det var folks skyldighet... Så menar jag inte, bara att när jag VET att det finns fantastiska pärlor nånstans där nån är så ser jag gärna att några av dessa kommer med hem till mig.... Och att jag är väldigt tacksam att jag fick pärlor de gånger jag fått det av den personen, särskilt som personen i fråga har den mycket giltiga ursäkten att "inte veta vad som är snyggt" och vad jag vill ha. Här blev det alltså en mycket lyckat slumpköp! Nuff said.) 

Så blev det dag och så blev det natt igen och inget gjordes med hängena i fråga, men så igår när huvudet åter trilskades med mig (jag verkar ha fått migrän, dixit doktorn alltså, inte onkel Google) så var pärlande det enda jag klarade efter att ha sovit och det man kan göra med ett halvsidesdumt huvud. 

Och DÅ, då var det dags för det ljuvligt repetitiva pärlvirkandet (en syssla som jag skulle jämföra med vad nån skrev om pannkaksstekande, där man inte behöver tänka, men måste vara riktigt närvarande), de fina trefärgade pärlorna köpta i Ghana av en snäll människa och hänget köpt i Senegal av en annan snäll människa (som sagt). Jag tror hänget är i ben, men är inte hundra på det. Själva halsbandet är virkat (i vaxad bomullstråd) till ett par meters längd, med en pärla var femte ögla (eller heter det maska, jag är inte haj på virkning) och sen tvinnat på sig själv. Så har jag satt en virkad tåt som stängningsmekanism men funderar på om jag ska göra ett lås av en kaurisnäcka. Kanske de är för ömtåliga, och kanske det blir för mycket Serrekunda Market och marché de Sandaga över det hela då? Och så sitter hänget på öglor gjorda av en annan snäll människa (vilken tur jag har, eller hur? Obs - jag är inte ironisk). 

Den som köpte hänget undrade lite försynt om pärlorna verkligen passade ihop med hänget, dvs kunde man ha gulrödgröna pärlor ihop med ett hänge som är brunt och benvitt? Det kanske inte matchar sa jag, men jag tycker det passar (tänker osökt på tv-programmet What not to wear här...), och då får det vara så. Själv kommer jag inte att ha det på mig, för jag trivs varken i brunt eller gult, men det gör inget, det var roligt att göra. Och nu ska jag nog göra ett till, jag har tråd och hängen kvar. Nu blir det nog ett übermatchat däremot, med benvita pärlor, kanske i trä. Åsikter mottages tacksamt, kring matchande kontra inte-matchande eller (nästan) vad som helst. Och här skulle jag nääääästan vilja avsluta med en leende smajli.

Kometen kommer

Fortsätter med Projekt Vänta-på-ork-i-kropp-och-knopp-och-göra-vettiga-saker-under-tiden, nu med att montera Alien-muffen. Som synes gör jag "riktiga" halsband av muffarna just nu, istället för att sätta dem i läderband. Det blir nog några fina band från Folckers också vad det lider. Assistenten tycker den borde heta Robot-muff, men nu är det en gång (alla gånger!) jag som gjort den och jag döpte den redan när den gjordes så nej. Månstenen (den såldes som det, men jag har mina dubier) som sitter mitt på tycker jag ser lite Milky way-ig ut, så det passar bra med rymd, förutom att själva muffen är grönaktig och metallisk och därmed alienig (som jag om jag hade sett nån...) Fast den är faktiskt lite avskavd i det gröna och silvrigare där, då den är några år gammal och pärlorna tydligen inte är helt hundra färgbeständiga, fast det var fin- och dyrpärlor från Japan, köpta på Zionesse, en affär som jag SAKNAR). Förlåt för den gräsliga meningsbyggnaden. 

 

Pärlorna på halsbandet är i glas som ser ut som månsten och ger helt ljuvliga skuggor mot det man håller det mot, och kommer från halsband jag köpt för att ta pärlorna. Sen är det tjeckiska fire polished-pärlor jag fått från Frankrike, samt rocaille jag inte minns var jag köpte. Assistenten lyssnade på Laleh när jag satt med det här, och "In the comet" hade ju passat bra som rubrik på inlägget, men det var nog den sämsta låten på skivan, medan Kometen kommer och Tove Jansson överhuvud sällan är fel. Att det är två bilder är för att ingen av bilderna blev riktigt bra, muffen hamnade fel (och hur lät inte det då?) hela tiden. Jag MÅSTE lära mig att hantera kameran, helt enkelt.

Pärlbesatt bland trollsländor, myror och spyflugor

Ibland bjuder tillvaron på ett sällsynt bra tillfälle att peyota sig lugn och fin igen. Till exempel när man ska leta efter nåt särskilt med med en person som redan gjort för mycket den dagen och också har väldigt bestämda åsikter om vad den letar efter, i affärer fulla av reafyndk*ta människor, lysrörsbelysning och skvalmusik. 

Nu tackar jag alltså den som lärde mig peyota, den som köpte den trollsländeblänkande (det syns tyvärr inte här), den som köpte  billighetsrocaillen i Gambia åt mig, den som gav bort ett halsband till Myrorna så jag kunde köpa det i akt och mening att använda låset (och pärlorna så småningom, men det var det vackra låset jag ville åt), och som ovan nämnt även tillvaron för nämnda pedagogiska utmaning, som bäst togs ur systemet med den tankebefriade och repetitiva sysselsättning som peyotande är. 

Jag som alltid varit svag för flerfärgat (tänk Begonia Rex), moaré, bensinfläcksskimmer, såpbubblor och liknande, är mycket nöjd med mitt armband vars spyflugeskimrande prakt inte görs rättvisa på skannerbilden.

KBT med Kali

Ijenklien skulle jag göra nåt helt annat än att pärla, men det klarar inte huvudet av just nu, så medan jag väntar på att huvudet ska bli mer samarbetsvilligt försöker jag göra andra vettiga saker. Igår blev det dammsugande och moppande, trots värmen (kanske högst rationellt att städa när man ändå är genomsvettig), och idag har jag gått igenom pyssellådor som kom i oordning (läs värre oordning) vid flytten. 

Hade glömt hur fantastiskt meditativt det är att färgsortera pärlor och försöka reda ut härvor med works in process (eller bara misslyckade alster man inte kommit sig för med att slakta, för kanske, nån gång, längre fram....). Hur som helst så hittade jag både wzzzt-en (grejen som man bränner tråd med) och Fatma-händerna jag fick från Marocko (tack för dem, S!) och till och med en kökskniv som jag tydligen lade ner i en låda när jag gjorde klart smörmuffen, och hade saknat liksom wzzt-en och Fatma-händerna. Mycket bra. 

Och så hittade jag mina hängen i krympplast och tänkte "Fanken, Kali förtjänar faktiskt att få ett halsband. Och här har jag stora svarta pärlor som skulle passa till det. Det tar vi nån dag framöver." Och så när jag låg i badet och läste (Oliver Sacks Det inre ögat), så kom jag på att jag ju hade ett gäng små döskallar kvar. När jag kom upp ur badet blev hon gjord, hux flux, precis som med städningen igår, som jag inte heller hade bestämt mig för utan bara plötsligt fann mig göra. 

Jag är riktigt nöjd med henne men kommer INTE att ha henne på mig, bara att hantera de där små plastskallarna var alldeles nog för mig (därav KBT i namnet). Jo, vad är det i då? Fasetterade glaspärlor från Continenta, dryga centimetern långa, plastskallar från armband jag köpt för att slakta (passar ju bra i det här sammanhanget...) och ett drygt 5 cm långt hänge jag gjorde i krympplast när jag höll på med det. Öglorna har en vän gjort när han övade på att göra såna för att göra en brynja, om jag minns rätt. Tack, E!

Uppdatering: Och så här blev det på. Jättenöjd, både med att Kali fick nya kompisar på stört, och bra sådana, och så gillar jag bilderna. Borde nog lära mig att använda kameran jag fick för ett tag sen, även om skanner-varianten är praktisk. 

Voi vit*u - hommage till Ingenbarnsland

När jag på fritiden inte pysslar med vurmen för stunden, vad den nu är, så läser jag kopiöst. Mest facklitteratur (för nöjes- och förkovrans skull) och deckare (som hjärnrens, fast de måste ändå vara välskrivna) men även en del annan skönlitteratur. Och bland det bästa jag läst på sistone är Ingenbarnsland, av Eija Hetekivi Olsson. Den var rolig, grym, smart, välskriven med ett eget språk som jag fann mycket nöje i ("knädarrade mig till skolan"), och den lyckades - vilket få gör - ge mig hejdlösa flashbacks till min egen tonårstid. 

Så häromdagen när jag hade lagt upp mikromuffen, fått pepp kring att göra fler och tänkte jag på vad man skulle kunna variera sig med, såg jag plötsligt framför mig en smörmuff. Jag är medveten om att smöret här lika bra kan betyda nåt annat, som fy eller vara ett allmänt förstärkningsord - jag är inte haj på finska - men i boken står det uttryckligen voi vit*u smör fit*a (med det ena kursivt eller inom parentes, jag minns inte nu) så jag behåller det så, och presenterar alltså en smörgul (det syns dåligt på bilden - skannern tycks vara dagsformsberoende förutom färgblind) muff som en liten hyllning till en riktigt kalasbra bok, litteratur, böcker och läsning i allmänhet. Muffen är ca 4 cm, och skulle ha ett band om jag bara hade hittat bandlådan. Tror den ligger i en kartong i källaren. Eller hoppas, snarare.

Nästa gång jag peyotar skulle jag vilja göra en Hoya carnosa-blomma, som jag älskar, men jag har ännu inte fnulat ut hur det ska gå till att få de yttre spetsarna på trianglarna ospetsiga. (Googla på porslinsblomman i närbild om ni - om nån läser- undrar vad jag menar.)

Pärlbesatt proudly presents pyttemuff!

Ha! Det gick några timmar mellan örhängena och nästa alster! Jag blev så sugen på peyote när jag hade näsan i pärllådorna, så jag tänkte det var dags att förverkliga en sak jag tänkt på: en muffring. (Det låter som rattmuff, ju.) Förfärdigade alltså muff  i 15/0 som är en helsickes storlek att jobba med. Stack mig tre gånger (big eye-nål är ingen favorit, men jag hittade inga andra), men med en stor dos envishet blev den klar. Däremot räckte inte envisheten till att göra en ring av silvertråd, så den klippte jag bort. Kanske jag vågar mig på att ha den som halsband, fast den är mer naturalistisk än minimuffen i genomskinliga pärlor. Världsliga dilemman är ack så behagliga. (Tråden som sticker fram har jag inte kunnat bränna för jag hittar inte wzzzt-en. Får leta. Annan disclaimer, jag har faktiskt inte gula häxnaglar i verkligheten. Urk vad de ser ut här...)

Oidentifierad (oflygande) buske

Av olika skäl behöver jag flytta. För ett bra tag sen påbörjade jag alltså försök att byta min lägenhet (allt som går att hyra av sig självt är ju typ utsålt, men det här är inte en politisk blogg så där slutar den passusen). Bostadsbytarförsöken har gett mig åtskilliga fler tillfällen att fundera över mina medmänniskor, t ex när nån försökt byta bort en lägenhet de hyr i andra hand, eller bett mig komma på visning för att först efter visningen berätta att de har fogden efter sig... För varje gång jag loggat in på bostadsbytarsajterna, haft eller gått på en visning har jag tänkt att det här borde det göras en dokumentär, eller en dokusåpa, om. 

Varför berättar jag det här? Jo, därför att när det kändes som vi nått vägs ände med det som erbjöds på nätet så tänkte jag att jag skulle göra det jag kanske skulle börjat med, nämligen sätta upp lappar i närområdet. Sagt och gjort, ut med lappar, häftstift och tejp och annonsera. Och på mina Operation lappning-rundor, gjorda i strålande höstväder, bjöds jag på så mycket höstfägring att det var värt trippen bara för det (även om de som känner mig vet att jag gillar att gå på suburban exploration-turer oavsett). Jag har sett så många träd och buskar med de vackraste färger och mest intrikata och oväntade färgkombinationer att det fyllde de inre skönhetslagren för lång tid framåt. Och som jag önskade att jag skulle kunna återskapa nåt av detta! 

Till exempel busken med mörkt rubinröda lite transparenta nyponliknande små bär och omväxlande knallgula och lika knalliga Granny smith-gröna löv. Eller det jag gett mig på här, buskarna med grålilabruna stammar, fullt fullt fullt med svarta (eller kanske lite blåsvarta?) bär och så högst upp som en söt men nästan lite fånig vimpel, ett ensamt absolut neonigt orangerosa blad. Så ljuvliga. Jag stod still och glodde in i buskarna så jag antagligen tedde mig ganska fnoskig, men det bjuder jag gärna på. Önskar jag visste vad de hette, även om jag inte håller med vem det nu var som sa att om man inte kan namnge dem så finns de inte.

Det jag försökt mig på här, eller snarare gjort, för oavsett resultat vad gäller likhet med originalet eller skönhetsvärde är det ju de facto ett halsband, är alltså ett halsband i metallicglänsande glaspärlerör, för stammen. Färgen är inte riktigt riktigt rätt, men det var det bästa jag hade hemma (och jag kommer inte att köpa pärlor förrän jag avyttrat några) och det får vara tillräckligt rätt. Good enough bead, hihi. Sen är det bären, och de är i agat eller om det är onyx. Jag köpte båda två på Continenta och nu minns jag inte om vilka som är vilka. Om nån skulle undra har jag dock specen nånstans. Löven är gjorda i nån japanska finpärla, Miyuki eller Matsuno, jag minns inte, bara att de är köpta på saligen avsomnade Zionesse. 

När jag skulle göra bären gick jag ut och hämtade småpärlor och tog fel storlek, åttor istället för elva. Jag påbörjade bären, gjorde klart ända till tredje klasen när jag fick inse det jag sett redan nästan från början, åttor är för stort och jag måste repa upp och börja om med mindre stopp-pärlor. Blärsch. Men slutresultatet blev så mycket bättre att det var värt det. En annan konstifik sak: stammen. Jag vet inte vad tekniken heter, men den måste ju ha ett namn. Kan det här vara det som är RAW, right angle weave? Never mind. En tredje konstig sak, som jag påminns om nu när jag lagt in bilden. Låset. Egentligen påbörjade jag en triangel för att ha som bas, med två stammar som sen utgick ifrån den, men jag frångick idén av en anledning jag inte längre minns. Hursomhelst är jag nöjd med min buske (och hur lät inte det då?) och kan släppa den nu. 

Kanske att jag försöker mig på den där rastafärgade busken med mini-nyponen, om jag lyckas hitta nån som fortfarande inte fällt alla blad, så jag kan kolla in hur många blad som satt ihop. Och om nån läser och lyckas uttyda vad jag menar för buskar utifrån denna något påvra beskrivning, så får ni gärna berätta det. Jag kommer nämligen inte att ringa parkförvaltningen (eller vad det heter) och fråga igen. Det gjorde jag en gång och fick dels inget svar, dels ett mottagande som fick mig att känna mig just fnoskig. (Det var när jag gjorde hårnålarna och armbandet med vad bären nu heter- jag tog reda på det men har glömt det nu.)  

Och först nu när jag läst vad jag skrivit ser jag att rubriken borde varit Amnesi. Jag har inte räknat gångerna jag säger att jag inte minns X, men de är rent skrämmande många.


Uppdatering: Kära Cessi, TACK! Aronia är det. Ah, där föll en tyngd - om än så pytteliten att det knappt hördes när den föll- från mitt hjärta.

Pussy Made Of Gold

Häromdagen läste jag en artikel om en artist som kallade sig Pussy Made Of Gold. Nästan ögonaböj kände På Edra platser, klara, färdiga, pärla! Och detta fastän jag aldrig har på mig guld. Och sen jag lämnade nästan alla nätforum inklusive Fejan, så har jag väldigt mycket färre möjligheter till att bli av med saker jag inte gör till mig själv, men icke desto mindre känner mig nödgad att göra... Fast det är inget egentligt problem att jag har en minimuff i guld. Och ännu mindre problem att jag känner tvång att pärla, det har jag ju längtat efter. Problem som inte är några problem lägger vi åt höger.

PMOG är gjord i finfina japanska pärlor som inte ska fälla eller bli skavda, sade i alla fall försäljerskan på Zionesse (som jag SAKNAR), en rubin (!) och så handgjord silkessnodd köpt på Folckers band. Fint värre. Assistenten tyckte jag skulle tagit en rökkvarts som pärla men det blev inte snyggt, varken färgen eller det faktum att de runda rökkvartspärlorna jag har hemma är för stora för en minimuff (som är ca 3,5 cm). Det som blev bäst av det jag hade hemma var alltså rubinen (det måste vara nån slags billighetsrubin?). Just de här är köpta via ombud, i Italien, av en som lever på att pärla (nåt att drömma om...). Det om det, nu ska nån annan här ha nätet, så tjingeling.

Meet more minimuffar

Häromveckan var jag på möte på ett ställe som inte har det minsta med muffar eller pärlor att göra. Den jag var där med ondgjorde sig plötsligt över att jag hade på mig minimuffen, som jag burit sen jag gjorde den. (Likaså hade det varit förfärligt att jag haft den en annan dag när vi råkat nån släkting som kanske hade tagit illa upp.) Själv tror jag inte nån noterar min lilla hyllning till kvinnligheten, reklam för mina alster eller vad man nu väljer att se det som (det är intressant att se de skäl jag tillskrivits för att tillverka dem, skäl som verkligen inte har ett dyft med min uppfattning om saken att göra).

Hursomhelst så blev den vi var där för att träffa då nyfiken, ville titta, tycktes bli lite förtjust, så pass att hon frågade om jag gjorde dem åt andra och så vidare. Så komiskt det blev med inpasset om olämpligheten i att bära den! Nån dag senare kom det från samma person en förfrågan om en likadan minimuff som den jag burit. Jag brukar inte gilla att upprepa mig, men det här kändes helt okej. När sen Minimuff II faktiskt blev lite snyggare än den första (det är svårt att jobba i så liten skala, när man ska tråckla ihop de inre delarna... jag är verkligen inte kirurg, så den andra blev bättre, genom övningen jag fått) så var det ännu roligare.

Jag har inte hört ifrån den som frågade efter den sen jag gjorde den samma dag förfrågan kom, och hoppas jag inte gjort den förgäves, för så väl som jag sytt ihop dem med en enda vrållång tåt Fireline så ska de bara inte gå sönder. Nån ersättningsmuff har jag alltså ingen användning för... Håhåjaja, värre bekymmer kan man ha. Nästa gång ska jag förresten försöka ha gjort nåt lite omväxlande när jag lägger upp nåt här. Nu har några major osäkerhetsmoment klarnat aldrig så lite och det ska, hoppas jag, finnas mer utrymme- mentalt och i tiden- för att pärla.

Carpe piscem, juli 2011

För ett tag sen skulle vi åka till vårt vanliga bad. Dessvärre var det stängt då någon hade skitit i vattnet och de höll på att chock-klorera. Den badsugnaste av oss tog avbräcket med relativt jämnmod och älgade modigt ner vid strandbadet i stället, strandbadet som företedde alla de drag (no pun intended) som får mig att avstå från sjöbad- kallt, dyigt, fullt av algsallad och så grumligt att man knappt såg handen framför sig när man kommit förbi knädjup. (Fast jag önskar jag vågade bada i sånt.) Jag led dock inte alls av att inte få bada, då jag hade det mest fascinerande skådespel att titta på från bryggan.

Hela stim av aborrbebisar (eller aborrtonåringar, vad vet jag) pilade omkring vid sjökanten. När de var ända inne vid land där vattnet var klart och dessutom glittrade av solen var det alldeles ... bedårande, jag hittar inget bättre ord. Mycket häftigare än vilken karpdamm som helst, eftersom det var vilt, även om det inte precis var Monster fish det handlade om... Hade inte sällskapet dragit mig därifrån för att lyssna på hur det låter när man drar upp en näckros så hade jag kunnat stå där löjligt länge.

Hursomhelst stannade de där aborrbebisarna i sinnet och jag bestämde mig för att försöka mig på en peyote-version. Först gjorde jag en strandbotten i två färger guld (det syns inte när det kom vatten på, vilket jag dumt nog inte tänkte på när jag började. Det syns inte riktigt heller på baksidan ser jag nu, vattenpärlorna stör sikten), en vanlig silver lined guldrocaille och en med lite bensinsfläcksskimmer (inte för att anspela på föroreningarna i sjön, faktiskt). Så två vattenfärger, en gulgrön och en grön med blå lining båda två. Så de fiskar jag hittade och som funkar med sin ljusblå färg, som jag aborrpimpade med rött nagellack (inte så ortodoxt, men vem bryr sig) och slutligen handgjort silkesrep från Folckers. Färgen är inte riktigt lika guldig som sanden och inte riktigt lika grönt som vattnet, men det är en härligt giftig gröngul, det var det snöre jag hade som passade bäst och nån måtta får det vara på perfektionismen, jag tänker inte åka till Folckers för att köpa band i guldguld. Det skulle vara om nån ville ha halsbandet och krävde ett annat band, men där är vi inte.

Själva hänget är förresten 6 cm långt och drygt 4 cm högt. Och tog typ hela veckan att göra, kanske mest för att jag envisades med att göra det i halvmörker framför tvn och i sängen, där pärlorna rullade ner från magen eller trilskades på andra sätt. Fast jag är nöjd med mitt förverkligande av aborrbebisstimmet, även om det inte var så det såg ut i verkligheten, och det är det viktiga. Och nu ska jag sluta svamla, och så småningom välja färg till en liten muff. Den lilla jag gjorde till mig själv och som jag burit sen dess fick mig faktiskt muffsugen igen. Mycket glädjande.

(nästan) osynliga muffen

Häromdagen när jag begrundade att mitt nygjorda chakrahjärta var för stort för att bäras av mig, för att jag är lite för mesig när det gäller sånt, så kom jag att tänka på att det är lite fånigt eller i alla fall konstigt att jag som gjort så många muffar aldrig burit nån själv. Det har förvisso med den där mesigheten att göra, men jag borde väl nån gång kunna bära en, tänkte jag och bestämde mig för att göra en liten überdiskret muff. Genomskinliga pärlor valde jag, komna från en ask pärlor som är bland de första jag köpte, på Netto av alla ställen, och så en sötvattenspärla. 3-4 cm kan den vara.

Att jag ville bära en nu handlar också om att jag bland allt annat skit jag råkat ut för på sistone och osistone även ådragit mig dammagebesvär. Så nu tänkte jag att jag skulle fira det som är helt och friskt och så amuletta mig lite vad gäller det som är trasigt och behöver helas. Typ. Plus att man varje dag kan fira att man bor nånstans där i alla fall de flesta får behålla sin muff hel. Och där tog lilla politiska predikan slut lika snabbt som den började. Får se nu om jag vågar ta på mig den, eller om den hamnar i lådan vars innehåll jag borde lägga ut på Tradera, Signerat eller dylikt, i sann feng shui-anda (och åpenhet). Faktum är, ser jag nu på bilden, att inre delarna av den faktiskt inte syns, så lite osynlig är den allt. Tihi.

Uppdatering: Jag har i två dagar burit Minimuff och det har inte hänt ett jota, till och med i dag när jag var på viktigt möte. Möjligtvis tittade nån expedit lite fundersamt på den igår, men det kan ha varit inbillning eller handlat om nåt helt annat, som att jag hade tandkräm kvar i mungipan eller nåt. Alltså lyckad KBT ult*ma, återigen. Och Minimuff ligger så fint precis i halsgropen, trädd på dubbel supertunn lädersnodd, tyvärr svart (det var den jag hade som passade bäst) . Jag är mycket nöjd.

Nejvember

November. Ibland frågar jag mig hur man kan utsätta sig själv för att bo i en frysbox där lampan gått. Då måste man få trollen att spricka, göra om det våta gråa kalla blåsiga fula neggiga till nåt fint, eller hur? Så lite agater, botswana-agater, en sötvattenspärla, lite rocaille och några meter fireline senare så har vi en vacker (tycker jag i alla fall) version av det jag ser utanför mitt fönster. Svart svart svart, som i bästa fall glittrar lite av fallande snö eller månljus, månen (alltsomoftast i alla fall) och så snön/snömodden.

Jag började med att göra lika mycket snögojs som himmel, men då syntes det bara snömodd i fram och månen hamnade i nacken. Gör om, gör bättre, så syns månen vid nyckelbenet, fast det nu är mycket mer himmel (läs agater) än snömodd (läs botswana-agater). Saker är inte alltid vad de syns vara, så sant som det är sagt.

Och låter jag förvirrad nu (mer än vanligt) så är det inte bara mitt vanliga tillstånd som spökar utan att jag precis läst att Zionesse ska stänga.. (De skrev mejl). Och de som varit min absoluta favoritpärlaffär, buhu. Jag må ha varit en skitkass kund pengamässigt, vi hade i alla fall trevligt när jag handlade, det har jag inte inbillat mig (även om bra affärsfolk ska få kunder att känna så oavsett hur det förhåller sig i verkligheten. De lyckades). Fanken också!

I've got sunshine...

... on a cloudy day... Inte för att jag HAR detta solsken, men låt oss inte fastna i detaljer. Nämnda solsken finns på den mottagning där jag med viss regelbundenhet går och får nålar (läs akupunktur) och lite knak och brak (läs naprapatbehandling). Alla som jobbat med mig där har varit superbra, men Solskenet har dels ett särdrag som jag har haft väldigt svårt för tidigare (inte på grund av henne, märk väl) - och det var en KBT-övning som hette duga att ta emot behandling av henne, vidare gav hon mig möjlighet att vara nåt annat än patient när jag fick lära henne nåt viktigt om nåt som jag kan mycket om (vilket på olika sätt var mycket värdefullt för mig), så är hon rödhårig (en grej jag är hemskt svag för) och så slutligen, det som förskaffat henne smeknamnet, hon är ett enda stort leende hela tiden, och believe you me, det känns inte som ett försäljardito.

Jag skulle kunna betala bara för se det leendet. Vilket jag sagt. Men det känns lite futtigt att bara säga det, så jag tänkte hon skulle få nåt jag gjort, som örhängen. (Jag brukar ju ge folk saker jag gjort ibland, så för mig är det inget konstigt.) Hon sa att då måste hon absolut få betala för det, när jag frågade om färger och så, men det var ju inte tänkt som en metod att ragga kunder.

Och så när jag tänkte på vad jag skulle göra och inte hade några idéer mer än färgmässigt (där Assistenten och jag var rörande och närmast löjligt överens om att till malakit passade ljusorange bäst) så blev det bara så att jag gjorde ett set. Inget märkvärdigt nyskapande eller nåt, men jag är nöjd med det. Det är bärbart och enkelt, vilket är bra då jag inte har en aning om vad hon har på sig när hon inte har jobbkläder. Och i värsta fall, om det är för tantigt eller så, så får hon väl ge det till sin mamma eller nåt (hon är väldigt ung).

Så måste jag nog länka till låten eller framförandet jag sitter och nynnar på samtidigt...

http://www.youtube.com/watch?v=BshTKrmLxcg

Äsch, jag höll ju sånär på att glömma varudeklarationen! Det är alltså rocaille (köpt i en indisk tygaffär som tyvärr la ner), malakit i två storlekar, sötvattenspärlor, silver (tråden jag haft genom pärlor och stenar samt karbinhaken) och silverpläterat (öglorna). Öglorna som "bara" är pläterade hade jag mest med för att de är gjorda en min vän smeden som flyttat utomlands och som jag saknar som min bäste utflyktskompis genom tiderna. Tror han ursprungligen gjorde dem för att göra en ringbrynja, men gav dem till mig när han flyttade. Sen iddes jag inte leta efter silveröglor bara för att allt skulle vara silver, i ärlighetens namn, jag behöver öva på att det får vara nån måtta på petigheten.