Låtsaskompis

Ibland kan man behöva nån som är med en när man säger Så fanken heller! Har man ingen livs levande någon med sig så kan man påminna sig om såna med en låtsaskompis i nyckelringen eller nån annanstans, tänkte jag, när jag gjorde lilla argbiggan. Hon blev VÄLDIGT högröd i ansiktet, det var inte riktigt meningen. Färgpennorna jag har är inte såå nyanserade. Bäst att själv vara det något mer om man ska komma nånstans...

Om det finns nån som vill ha henne vet jag inte, jag bara kände för att göra henne, när jag ändå höll på med annat mer... lull-lulligt, som ett fjärilshänge till Assistenten. Det lägger jag upp när det fått halsband till sig. I sig ser det så fjösigt ut. Dessutom satte jag färgerna fel. Hon sa gul längst ut och blå inuti och jag gjorde tvärtom, vimshöna som jag är.

Kärleken är evig när vi är tillsaaammans....

Vart fick jag nu den låten ifrån när jag skulle lägga upp det här? Egentligen har jag gjort fler krympplastar, men vissa är inte bra (buhu), vissa är hemliga (tihi) och ytterligare några ska få tillbehör innan de hamnar här. Så idag blir det bara den avflyttande vännens yttepyttelilla token of appreciation jag lägger upp här.

Hon skrev så här i sin blogg och jag kom att tänka på det när jag lekte. Och nu ska jag sluta skriva, för annars kommer det nåt om dörrar som stängs och fönster som öppnas och så roligt ska vi inte ha idag, nähäpp. Ska försöka göra nåt av plastarna jag gjort istället, och så röja det dagis (felåt, förskola) strax innan stängningsdags-liknande köksbordet.

Prinsessan Äppelbloms tiara coming up!

Inatt låg jag som så ofta sömnlös. Tänkte bland annat på att jag måste (inte måste, vill) göra ett halsband till min allra äldsta moster som fyller åttio i dagarna och som jag genom ett universums under får möjlighet att åka och fira. I morrn first thing skulle jag göra halsbandet! Idag gick jag så småningom för att leta fram blå, gröna och röda lådan, och också ta ut rosa lådan så jag kunde göra klart ett annat projekt. Då såg jag diademen ligga där. Ja jämrars, Surrabutt (som hennes mor Rana kallar henne) fyller ju år snart, tydligen. Jag gör ett diadem till henne först!

Det blev rosa diademet, för nån färg måste jag välja och i hennes fantastiska uppräkning av vilka hennes älsklingsfärger var stod mörkrosa. Till det är det samma mörkrosa pärlor som i hennes halsband (från ett Indiska-halsband som jag önskar jag hade köpt fler av...), plast-blingisar från Gambia (tack Ritva som jag köpte dem genom), färgad bergkristall eller glas, osagt vilket då jag köpt det som det första men det faktiskt kan vara fejk, en lampwork-pärla som jag tyckte passade utomordentligt som mittpärla med sina små blomster, slingor och sin hjärtform, små droppformade genomskinliga pärlor med rosa lining (present när jag gick med på en pärlsajt) samt slutligen gröna "blad" från Perlehuset (RIP). Hoppas hon gillar den (den där meningen är visst uttjatad, jag vet, men jag hoppas ju faktiskt det varenda gång...)

Och om nån undrar varför jag ska göra ett diadem till just henne så är det så att jag fastnat lite i tänket att riktig rikedom och lycka är att göra konstruktiva saker som gör en glad (för att negativa tankar befästs lättare än positiva, så de positiva behöver mer boostning) och det var roligt att göra den, göra andra glada (utan att göra våld på sig själv så klart, that goes without saying och utan att tänka att man måste för att ha ett existensberättigande och nu blev det floskelvarning big time, sorry...) och törhända till och med göra lite skillnad för nån. Det plus förstås att jag älskar Ranas barnologer i sin blogg, såväl text som bild och gillar Rana fast jag knappast kan säga att jag känner henne. Och att jag vågar tro att lillskrottan kommer att gilla att få ett diadem i rosa.

Princesse des Fées, Collection Printemps 2010, Rayon Accessoires

Assistenten har tjatat länge om att få en tiara. Inte en plastig en från Buttericks, eller plastig dyr-en från Glitter utan en riktig. Jag har ingen bra ståltråd hemma och det finns gränser för hur mycket jag lägger på nåt som ändå lär tappas bort eller has sönder, om inte hon ger bort det för att nån behövde det mer (behjärtansvärt, men inget jag stöder alla gånger). Så silver var faktiskt uteslutet, trots att hon tyckte tråden verkade stadig nog. You bet, det är ju silver från Konrad Wahlströms, den har jag betalt mer än jag ville för...

Jag erbjöd en kompromiss. Om vi tar ett diadem av dem jag köpt för att sätta pärlade blommor på (har inte kommit dit än...) och så försöker jag göra nåt utifrån det, kan det funka? Annars får vi väl leta på stan, bara inte nu nu nu, eller så måste jag hitta vem det nu var som gjorde fina tiaror och diadem på nån av pärlsajterna och så får du vänta tills jag fått in lite pengar så köper jag en till dig. "'kejrå. Fast då måste jag få ha den här pärlan mitt på" fick jag som svar, och det var den gröngula mittpärlan. Sen valdes det grönt diadem (från nån billighetsaffär fast jag minns inte vilken just nu).

Hmm.. Fnula fnula. Koppartråd. Pärlor från det slaktade primörarmbandet som jag hade pytsat ner i en liten påse som får vissa att tro att jag sysslar med helt annat missbruk, när de ser påsarna... Det är tjeckiska pärlor i glas, risajklingspärlor, pärlemoblommor och vaxade glaspärlor. Gjorde en vepa. Och så en vepa till. Jorå, det var jättefint, som diadem betraktat, men på tiaror brukar det vara piggar som sticker upp, kan du fixa det sa slavdrivar-Assistenten. Och när jag var klar så var hon så nöjd så nöjd, med sin billighets-Tolkien-tiara, och jag, jag är ofta nöjd när Assistenten är nöjd, så idag var en riktigt bra pärldag.

Vill också tacka min nätis som skriver bloggen Himmel och ord, för ett riktigt fint inlägg om varför man gör saker, och om att göra saker för glädjen och inget annat än glädjen. Hade det med mig när jag gjorde örhängen och det här fast utan att tänka på det förrän efteråt.