Bassetts

En som Assistenten jobbar med eller som jobbar med henne gillar mina pärlor. Vid nåt tillfälle sa hon nåt om hur mycket hon gillade Tempus fugit, och så nåt en passant om att gilla rosa. Vid nåt annat tillfälle (och här är det svårt att koncentrera sig på att skriva för det dunkar på så friskt från grannen) sa hon nåt om gammal kärlek som rostat men sen putsats upp till mint condition igen.

Då tänkte jag Oh, svart och rosa omlott, sånt är livet, det är som Bassetts-godis ju. Och så krokade alla tankarna i varann och jag fick för mig att göra ett svart-rosa halsband med de rosa skallar jag hade sen förut till henne. Så började jag med peyote, ett helt band som de där sammetsbanden man hade anno dazumal, och skulle göra böjar och bågar under, med tåtar med skallar längst ut på. Det blev ju bra. Det var bara att jag skulle toppa det med nåt på översidan också. Med en liten ensam skalle där. Och som den slokade...

Jahapp... Ta bort? Ja, men då gick ju hela skiten sönder visade det sig, fast för sent... Så många timmars peyote får man inte kasta bort. (Eller får får man, men då är man masochist så nej tack.) Så jag repade upp tills det var jämna bitar och skarvade på det sätt ni ser. Och inte är det tip-top jämnt, och det är fullt med avklippta trådändor, men det är lite gulligt i alla fall, och rosa och svart som Bassetts-godis, som tanken var. Fast det är inte fullt så snett som det ser ut här i skannern, rundlarna är runda när man har det på. Qui s'excuse s'accuse sägs det, så nu lägger jag av och går och ber grannen sänka volymen.

Oxymoron

Kan nåt vara lika delar gullighet och morbiditet, svart (i flera avseenden) och färgglatt? Tydligen! Och ypperlig tankeavledning har det varit, mitt lilla armband på Dia de los muertos-tema, tack för det!

Så här var det. När jag köpte pärlemohänget vars syskon jag haft sönder, så var jag också inne i en affär där jag råkade på de söta och roliga plastskallarna. Tänkte redan då på inte bara Halloween-kitsch utan den mexikanska högtiden. Tänkte sen död och döskalle-kbta mig lite, och efter googlande på vad andra gjort så gjorde jag det här. Tanken var först att göra ett halsband, men ganska raskt sa det jag hade i händerna att Nej, jag vill bli armband. Okej'rå... Hade tänkt att skriva Memento mori i glappet mellan skallarna, för det tycks vara vanligt på det här temat, men dels hittade jag inte mina små färgglada bokstavspärlor, dels så jag fick inte plats, och så kändes det ganska bra med bara LEV (med ett tänkt ! efter och ett underförstått "idag, i morgon kan det vara för sent"). Låset var tänkt att vara en liten bjällra, och så en till, om man behövde ha mer plats för att få in sin handled. Men bjällrorna var visst för små, de höll inte ihop armbandet, upptäckte jag när det var dag. (Pärla på nätterna är tydligen ingen höjdare...) Så det fick bli knyttampar istället, fast bjällrorna fick sitta kvar, de pinglar så mysigt (säger jag som ändå lider svårt av hyperakusi..) Och där fick det bli bra.

Dökul!

Ha, vad gôtt det var att bara trä pärlor, rätt upp och ner! Ända sen jag råkade hamna på Etsy och se hysteriskt roliga Halloween-smycken i polymerlera (vågar inte prova det, är rädd att tvärfastna, det finns ju så sjukt mycket man kan göra med det...), i form av snittade halsar med bloddroppar (!) och sydda halsar med Frankenstein-stygn, och i samma veva hittade de orange döskallarna, så har jag tänkt att jag ska göra nåt riktigt enkelt på orange-svarta temat.

Inte för att jag firar Halloween, eller geschäft-högtider, eller högtider överhuvudtaget (ja, det är sant, jag slipper mer än gärna jul midsommar och alltihop, och vardag föredrar jag alla gånger framför fest) och inte för att jag gillar döskallar för egen del, som sagt, men det här var jag bara så sugen på att göra.

Så, klart slut, nu är det gjort och jag kan gå vidare med nåt knepigare. Eller inte.

Det här är alltså glaspärlor i matt svart (önskar jag hade fler), små rocaille emellan (de gömmer sig, de små jävl*rna), swarovskisar (önskar jag hade fler2) och så döskallar, i plast, Heliga guds moder. Men plastpärlor har sin charm, emellanåt. De här har det, helt klart, tycker jag. Nu ska jag funta på vad för örhängen halsbandet ska få.

Tempus fugit

Det här skulle egentligen bli en klocka (därav namnet), men batteriet i klockan jag hade var dött (no pun intended) och så angelägen om att göra saker hela vägen är jag inte att jag går och köper ett batteri bafatt. Så det fick bli ett armband. Lite dumt att göra det överhuvud kanske, för jag skulle aldrig ha på mig döskallar, jag har lite fobi för dem. Men har jag väl fått en grej för mig så går det inte att få bort, och nu har jag haft den där bilden av netting-nånting i silver, grått och svart med svart kedja och små skallar i huvudet läääänge så nu måste det bli gjort.

Bilden är kass, och dessutom ser det ut som om skallarna sitter i högerkant på armbandet, och det tror jag inte de gör i verkligheten.. (Men sluta gnäll då mänska..) Vad mer ska jag säga? De fina pärlorna i låsen är från Sirlig. Och armbandet är mer hematitgrått än svart, i verkligheten. Sa jag att jag behövde en kamera?

Och jo, jag hörde av den som ska få pärlpitten att han fått en bild skickad till sig, med ett tips om min blogg och mitt inlägg om sagda pärlpitt! Liten värld!! :) (Det får mig in på att det vore roligt med fler kommentarer från eventuella läsare. Just nu vet jag bara att en enda följer bloggen, och det kanske inte alls stämmer med verkligheten?)