Jag blir inte kvitt känslan av att nåt allvarligt har hänt, och nej, det är inte det vanliga spattet... Så jag gjorde ett par örhängen till, i hopp om att känslan skulle gå över när jag hyperfokuserade på att tånga, men hä, det funkade inte. Fast de är ju fina ändå, och jag är glad att äntligen ha använt de vackra lampwork-pärlorna jag köpte när Pärlan på Söder la ner. Förutom dem är det silvertråd, de sista köpe-motringarna jag hade (buhu) och silverkedja, alltihop från Konrad Wahlströms, där en expedit är supertrevlig, en är surare än vilken östeuropeisk insjö som helst och de andra är ingenting speciellt. Detta som ett mini-inlägg i mitt recenserande av personal på ställen jag får frekventera pga mitt pärlmissbruk... (det sista sagt med en tänkt smajli.)
