Nästan larvigt orange

Den som ville ha Giftiga muffen har ett barn som älskar orange, vilket jag läste om innan jag träffade nån av dem.

Sen jag läste den ljuvliga historien om hur barnet ville ha orange som fölsedagsprunsent (så sa ett mig närstående barn och ni eventuella läsare får stå ut), inte en orange leksak, mjukdjur eller plagg utan bara helt vanlig jäkla orange, med alla de begränsningar och den frihet det innebar (fast det kanske inte barnet tänkte utan jag bara leker med här), alltnog, sen jag läste om det så har jag burit med mig det där orange-älsket och tänkt att h*n skulle få nåt orange av mig. (Ja, fast jag inte känner barnet... Spela roll.).

Och nu har jag också träffat lilla människan i fråga, och även gjort en total orangefrossa, som synes. Några andra mig närstående personer (inte den som sa fölsedagsprunsent) tyckte dock att armbandet, som ser ut som en slags larv, var högst olämpligt för ett barn, allrahelst ett litet barn och i synnerhet som det är ett gossebarn. Det var ju inte bara snirkligt och böjigt, det var ju en pärla med hjärtan på!

Gaaah, så begränsat tänker jag. Barnet gillar orange som blänker, let's give him orange som blänker! Han måste ju inte ha det som armband bara för att det går att stänga. Han behöver inte ha det på sig på dagis eller i affärn, om det nu stör nåns känsliga sinnen, han kan väl ha det och pilla på hemma i soffan eller ha i ryggan och bara mystänka på hur orange det är? Om han vill ha det überhaupt vill säga... Vill han inte ha min apelsinfärgade (jag kan inte böja orange) larv så behåller jag väl den själv eller så får den en ny matte eller husse nån annanstans, det ger sig.

Det är förresten inte första gången jag gör nåt till nåns barn när jag gjort nåt till mamma. Kanske är jag för märkt av tjaaaatet om rättvisa när en får nåt, i min omedelbara omgivning alltså? Anyway så var det mysigt att sitta med de där solglada pärlorna, som mellanspel mellan mer tankekrävande alster. Och så hade jag nog inte slutat tänka på det, om jag inte gjort det här heller... Insnöad, jag?

Jo, det är glas glas och mer glas, lite trä och lite plast (!), och trådarna måste fästas. En del rocaille är från fina pakistanska (?) tygaffärn som försvann, på Drottninggatan (ja, i Stockholm), en del från vanliga pärlaffärer, en del är köpta i Gambia via ombud (några av de stora rocaillerna och de i plast som ser ut som discokulor. Tack Ritva!). Träpärlorna är från pärlor jag fått av gudmor och plastpärlan med hjärtan är från ett armband köpt för att tas isär, på dyris-leksaksaffär på Horngatspuckeln.