28 april 2007

Den blomstrande trädgården och PST

I posten nedanför den här kan ni se ett par numera icke-existerande örhängen. Jag kände att jag inte skulle låta mig begränsas av det material jag har. Bara för att stavarna är tre och en halv centimeter betyder det inte att man måste fylla dem med pärlor.. När jag gjorde dem bytte jag pärlor och ordning på dem så många gånger att jag till slut inte ens ville se åt dem. Alltså åkte de till slakt- jag är numera totalt respektlös inför att förstöra smycken eftersom jag ofta köper gamla som nya smycken och återanvänder delarna.

Så här blev det istället. Ett par mycket modesta örhängen i de härliga fasetterade tjeckiska glaspärlorna som klarar sig finfint på egen hand och ett halsbandet som är gjort rätt upp ner utan direkt räknande. Det är vilsamt med att inte tänka på mer än storlek och färg. Det är rocaille, andra glasisar, färgad bergkristall, aventurin samt lite pärlemor, murano-pärlor och sötvattenspärlor. En märklig grej med det är att när jag rullade det till en snigel för att skanna så låg tre likadana pärlor jämsides och detta inte bara på ett utan två ställen.

Och på tal om märkliga ting hände det nåt fantastiskt igår. Jag skulle fördriva tid tills en tid jag hade att passa och gick till PST på Linnégatan för att kolla om de hade blå guldfluss som jag vill ha till "Projekt Stockholmsnatt" (det där lät mer som Lugna gatan än ett smycke..). Jag tvekade och tvekade, plockade ner lite bensinfläcksskimrande grå labradoritpärlor, lite blått som iolit och sodalit för jag har så lite blått hemma och behöver det till regnbågar, tog en fluoritbumling som var särskilt vacker, suktades av allt men särskilt granater och småpratade med hon som har affären om ditt och datt, som om hon trodde att stenarna hade inneboende egenskaper eller ej och om att jag behövde småstenar i just vissa färger för jag skulle ha det till chakra-grejer.

Plötsligt säger hon att den som skulle komma och ta över för att hon behövde gå på nåt viktigt inte hade kommit och att hon hade bråttom iväg så jag kunde få det jag hade valt och så fick jag komma tillbaks och handla, om det var mer jag ville ha. Jag blev helt perplex. Få? Jag kan ta det på krita (som när hon på Pärlan på Söder häromdagen också fick bråttom och sa att jag kunde betala ett lås och lite stavar nästa gång.) sa jag men nej, jag skulle få det. Fann mig och tänkte på det hushäxan sagt om att vad man ger ut kommer tillbaks. Tackade och bockade. Inte så mycket för stenarna (som kanske hade kostat en femtiolapp) som för gesten. Lustigt nog kastade hon inte ut mig snabbt som ögat och sprang iväg, hon plockade ner ytterligare några blåisar! Här på bilden ser labradoriten ut som grus men i verkligheten är den alldeles ljuvligt skiftande.
Det är inte jättekonstigt, om inte annat för att jag själv hade kunnat göra samma sak, men det var alldeles underbart. Och snart måste jag tillbaks dit, för jag missade ju min guldsten! Och granaterna ska jag nog köpa också fast de är dyra. Jag har en bild av att kombinera dem med vita vanliga små sötvattenpärlor. Bilder av saker jag vill göra försvinner inte förrän jag gjort saken, så det är lika bra så jag inte får det röd-vita på hjärnan som jag redan har Stockholmsnatten.. Har aldrig riktigt fascinerats av sötvattenspärlor men köpte härförleden och hade några i halsbandet ovan och se, det blev riktigt bra!

2 kommentarer:

  1. Pastelldrömmen! Mycket fint. Jag hittade de två ställena med tre likadana pärlor jämsides. Lite som "finn fem...." fast inte fel! Det är roligt att följa strängen och se hur du jobbat. Hela tiden olika pärlor, aldrig flera av samma i följd. Vi har alla våra stilar! Så läckert.

    SvaraRadera
  2. Jag är ju världens tristaste vad gäller smycken. Men det är skoj att se på iaf. Och jag kan ju uppskatta att andra har.

    Ett vårligt halsband, på min ära.
    Med vit topp och solbränna. Jodu ...

    SvaraRadera