Escale à Kotorget

Dior har just nu en parfym i sin begränsad upplaga-serie, Escale à Pondichery. Pondichery är en stad i Indien, som jag aldrig lagt märke till namnet på förrän jag uppmärksammades på den ljuvliga parfymen med doft av svart te, kardemumma, sandel och vad det nu var mer som jag inte minns nu i mitt förkylda och ack så oglamorösa tillstånd. Escale à- anhalt eller stopp vid nånting, dök upp som namn när jag satt där med mitt röda armband, färdigt men odöpt.

Kotorget är ett torg där så kallad motorburen ungdom samlades, i en liten håla som så många andra små hålor i Sverige. Inget minnesvärt i sig alltså, och raggarestetik ger jag väl inte mycket för i originalupplaga (ölmagar, pinniga ben, jeanstyg högt och lågt, bröl och fula tatoos är inte min grej riktigt. Inte snygga tatoos heller för den delen). Vadan då raggarestetik och min tolkning av den? Jo, jag gick igenom mina styckpärlor och tänkte att jag måste ifrån att göra svårt, pilligt och trumfa sig själv-grejen, nu skulle jag göra ett gäng enkla men fina örhängen, med just styckpärlor (såna jag köpt en och en, för att de är för stora och/eller dyra och märkvärdiga för att köpa på sträng eller i påse). Bland dem hittade jag tärningspärlorna.

Tärningar måste man ju ha två och två ihop, tänkte jag. Happ, då ska de hänga… Till att hänga behöver de nåt att hänga i. Silverkedja, silvertråd. Sen då? Det blir ett bra fjuttigt hänge, och jag kan inte gärna ha två tärningar i vardera örat, det blir julgransvarning på det. Hmm. Ha, just, hängande tärningar, det är ju som såna man har i raggarbilar i backspegeln! Googla googla på Fuzzy dice, försöka att inte fastna i varför man började ha såna och så vidare, bara tänka på vad man kunde göra som passar ihop med tärningarna. Svart? Det skulle vara fint med flames, men orange flames är inte snyggt med kromat, på sån liten yta det skulle bli. Mintgrönt? Jo, men skulle nån vilja ha ett mintgrönt armband? Så många åttiotalsrevivalists känner jag inte. Rött och glittrigt som mica-lack? Det fick det bli.

De röda rörpärlorna från Gütermann, några av de allra första pärlor jag köpt i denna pärlvurm (som vuxen alltså). De räckte inte till ett halsband, armband fick det bli. Och sen då? Metallpärlor, från ett slaktat Indiska-halsband, för att göra ”kromkant” runtom. Hur pilligt som helst att få det tätt så det blev en hel rad och inte bara lite silverglitter här och där. Och varför jag hade silvermetall och inte silver när jag nu hade silver i kedjan är väl mest en slump, plus en eftergift till omständigheterna, jag skulle hellre bara hålla på med uteslutande silver, om jag hade råd.

På med små hänken att knyta ihop med, de ser lite ut som dörrhandtag, det är roligt. Så på med lilla kedjan med tärningarna, som fick kortas för att bli bra, så bra det nu kan bli med en så konstig grundtanke (som jag bara måste få ur mig när jag väl fått uppslaget). Och så lädersnodd för att knyta ihop min manschett goes svettband goes jag vet inte vad. Klart slut!