30 november 2009

Piccola

... är hon, som beställt lila örhängen, och spelar flöjt, därav rubriken. Det jag hade att gå på var lila, silver, inte för små/diskreta, men inte för stora heller (för även om man gillar saker som syns är det synd om smyckena är större än man själv. Lite opraktiskt om inte annat.) Och så gärna lite fint eller lyxigt. Som vitguldiga muffen som också gjordes till henne.
Hade velat klara att göra G-klav-örhängen, men silvret går sönder om man bänger för mycket i det och jag har inte råd att köra för mycket på trial and error, så jag tog istället det allra finaste lila jag hade- fluorithjärtan- och utgick från dem. Fluorit är en av mina absoluta favoritstenar, med sina skiftningar mellan mörkaste till ljusaste lila till klaraste grönt över båda på en gång i randigt. Helt sagolik är den. Och tror man på sånt så ska den vara bra för kommunikation, och det kan ju aldrig bli fel.

Förutom fluoriten är det glas, tjeckisk kristall och så silver, med motringar som faktiskt är köpe emellan mina egna silverbängningar. Det skulle ju bli fint och jag är lite för svajig på handen idag för att tånga tillräckligt noga. Och fint blev det, tycker jag. Gillar hon dem inte så tar jag dem själv! Fast då vet jag inte vad jag ska göra till henne istället... Men det ger sig nog.

3 kommentarer:

  1. Ooh, så fina mina örhängen är! :)

    SvaraRadera
  2. Ser framemot dessa örhängen, fin symbolik med fluoriten, också! ;)

    SvaraRadera
  3. (nästan) allt med hjärtan går hem hos mig, men lila/violett försöker jag desperat att hålla mig ifrån. 'sista försöket' och gammeltant är alldeles för inpräntat med färgen lila för min del. trots det kan jag se det vackra i den (öppen till sinnet som jag är, ahrm) och visst är fluorit en ljuvlig sten. men turmalin är ännu finare, vattenmelonturmalin om jag fick välja, ja bara namnet... och den kan ju vara lite lila den med.

    piccola borde verkligen bli nöjd:)

    SvaraRadera